Lite sent ute med att spela det, men nu är det avklarat! Batman Arkham Asylum var, trots en del motgångar i början, ett spel som föll mig i smaken. Jag är egentligen väldigt mycket tank av mig, så det var minst sagt en utmaning att behöva vara sneaky och gömma sig och vara taktisk. Jag är lite otålig ibland. Men, vilket spel! Innan jag börjar berätta mer om mina tankar om spelet måste jag bara berätta om Scarecrow. Underbara Scarecrow. Han och Psycho Mantis är numera mina favorit-knäppisar i tv-spel. Har ju redan cosplayat Mantis - skulle vara riktigt kul att cosplaya Scarecrow också! Men han har nästintill bar överkropp. Och jag är ingen man. Men han är så otroligt häftig!

 

Batman Arkham Asylum (och City) har stått i min hylla i ett par års tid nu, men jag har aldrig riktigt tagit mig tid till att spela något av dem. Jag bestämde mig för börja spelåret 2014 med Arkham Asylum. Ångrar inte det valet ens en sekund. Det tog som sagt ett tag innan jag kom in i allt smygande och den riktiga Batman-känslan (inte spelat något Batman-spel sedan The Adventures of Batman and Robin på Megadrive), men när det väl hände växte spelet för mig. Plötsligt var det kul att sitta på stenstatyer och försöka räkna ut fiendens nästa steg så man kunde attackera dem lite diskret utan att deras kamrater märkte något. Jag gillade verkligen Arkham Asylum, och jag längtar tills det är dags att börja spela Arkham City!

 

Men innan jag gör det har jag en del saker kvar att hitta i Arkham Asylum...