Mlie-Redfield

Jag har vid ett par tillfällen gjort misstaget att äta mat samtidigt som jag tittat på tv-serien Supernatural. Under de första avsnitten är det inga som helst problem, men det ändrar sig snabbt när Pesten kommer med i bilden.

Igår kväll, eftersom jag inte har någon TV i min lilla lägenhet (jag har för övrigt precis flyttat in!), drog jag igång ett avsnitt av just Supernatural som middagssällskap. Den "underbara" Pesten var med. Inte okej att äta samtidigt som han ger personer "mysiga" sjukdomar som gör att dessa stackars oskyldiga personer får mig att tappa matlusten rätt så rejält.

Det jobbiga är dock att jag vid tidigare avsnitt varit tvungen att pausa för att faktiskt kunna äta upp min mat, eller helt enkelt skjuta bort tallriken för att aptiten blivit totalförstörd och förbereda mig mentalt för att ens kunna fortsätta titta. Det var efter det som jag bestämde att jag inte skulle ha Supernatural som matsällskap nå fler gånger, men jag måste ha glömt bort det igen någon gång på vägen när det inte hände något "mysigt" på länge. Och ja, med "mysigt" menar jag något helt annat än just mysiga saker. Jag har till exempel hört att en i Jackass har lagat omelett av sin egen spya. DET räknar jag in i kategorin "mysigt" och vill verkligen inte se något sådant medan jag själv äter. Speciellt inte om jag faktiskt äter en omelett...

Efter att ha sett Sweeney Todd var inte min mamma så jättesugen på att laga köttfärspaj. Har man sett den filmen förstår man så klart varför. Har ni inte sett den måste jag bara säga att ni nog inte heller kommer vilja äta något pajliknande på ett tag efteråt om ni planerar att se den. Jag tyckte dock att det var lite smått (läs: väldigt) roande att sjunga låten "A Little Priest" från filmen när mor var i närheten. Ibland känner jag mig bara så himla snäll.

När det gäller vissa program, som till exempel Fear Factor, känns det ganska så självklart att inte äta något när man ser det, med tanke på allt galet de får äta. Andra gånger kommer de här "mysiga" inslagen från helt oväntade ställen. En av mina vänner nämnde att trötthet kan påverka ens känslighet vad gäller de här "mysiga" sakerna - att de saker man skulle ge en lätt axelryckning åt i vanliga fall kan verka alldeles för mycket fel när man är väldigt trött. Det är en sån där sak som jag egentligen inte tänkt så mycket på förut, men det skulle ju verkligen kunna stämma riktigt bra, speciellt som att jag faktiskt var trött igår när jag fick min aptit förstörd.

Supernatural har väldigt många avsnitt som skulle kunna passa in i kategorin "mysiga". Eftersom det var så länge sedan jag såg något avsnitt av serien (förutom de närmaste dagarna när jag plockade fram boxen för femte säsongen igen) kan jag inte direkt nämna något på rak arm, men just Pesten står för de mest minnesvärda tillfällena, tillsammans med polaren Hungersnöden. De värsta gångerna när man tappar matlusten efter något man tittat på är så klart de gånger då det man äter i viss mån påminner om det som händer på skärmen. Som att man äter pizza medan någon karaktär blir brutalt mördad och slutar som just en pizza-liknande pöl på golvet. Eller, som sagt, en helt vanlig omelett.

"Mysiga" Pesten (Pestilence). Det där fina gröna slemmet var grogrunden för det här inlägget. Extremt hög "mys"-nivå på den scenen må jag säga.

(Vi kan även kalla det här inlägget för "En kärleksförklaring till Alan Wake" - både karaktären och spelet.)
Alan Wake är ett spel som jag fastnade för direkt så fort jag började spela det. Det var allt jag ville att ett spel skulle vara, precis det äventyr jag verkligen ville uppleva - utan att jag egentligen visste det från början. Första gången jag spelade det satt jag i ett rum utan fönster med dörren stängd - i totalt mörker. Tro mig, är man mörkrädd känns inte det som en så bra idé när man sedan väl börjar spela!

Ficklampan blev verkligen mitt ljus i mörkret - minsta lilla rörelse bland skuggorna fick mig att hoppa högt. Det blev många timmar tillsammans med Alan innan jag klarade ut äventyret. Något jag verkligen gillade med spelet (egentligen gillar jag nästan allt, men ändå) är att det är en sån bra blandning - i ena stunden måste man fly för sitt liv, i nästa måste man bli våldsam och ta fram sina vapen.

När jag klarat de båda extra kapitlen, The Signal och The Writer, hoppades jag på att få återvända till Alan Wakes värld igen i ett nytt äventyr. Sen kom Alan Wake's American Nightmare. Även fast jag inte spelat Alan Wake på länge föll jag snabbt tillbaka i kontrollerna igen. Jag gillar verkligen alla inslagen som radioprogrammen och tv-apparaterna man kan hitta (att se Night Springs när man sitter ensam i ett helmörkt rum är inget jag riktigt rekommenderar). En av låtarna man kan höra i spelet fick mig att bli riktigt fast. Första gången man hör den är på en cd-spelare som har hakat upp sig, där samma låtrad spelas om igen för att hjälpa en lite på vägen... Efter att ha hört hela låten i kapitelslutet var jag helt fast. Stackars repeat-knappen på Youtube fick sig en jobbig kväll när jag väl hittat den underbara låten där - The Poet And The Muse. Med andra ord var det genom Alan Wake som jag riktigt föll för det finska bandet Poets of the Fall.

Jag visste redan innan jag spelade Alan Wake's American Nightmare att Poets of the Fall skulle ha ett par låtar med i det spelet. Det faktum att The Happy Song var så olik de andra låtarna på deras nya skiva fick sin förklaring när jag såg att den var med i American Nightmare (detta var innan jag hade spelat det själv). När jag sedan kom till en mini-bossfight där den låten spelade i bakgrunden skruvade jag upp volymen och satt och sjöng med. Striden varade dock inte så länge alls - jag använde en flashbang och så var det slut på det roliga. Även fast det var ett relativt kort spel tyckte jag väldigt mycket om nästan varenda liten sekund av American Nightmare - och Mr. Scratch.

Minispelet Arcade Mode påminde mig jobbigt mycket om paniken jag får när jag spelar Mercenaries i Resident Evil 4. Och ja, det är min ursäkt tiill varför jag inte lyckas få så höga poäng, haha! Det var tack vare en tävling som pixelviking hade på sin blogg som jag till slut kunde spela Alan Wake's American Nigtmare. När jag väl får tid ska jag spela igenom det en gång till och samla på mig de achievement jag missade under första rundan. Inte för att jag har riktigt alla achievements i första Alan Wake heller, men nu ska vi inte vara såna!

Det har tagit ganska (läs: väldigt) många timmar, men nu har jag lyckats klara ut Professor Layton and the Lost Future. Eftersom det blivit många tågresor för mig när jag pendlat till och från universitet har det varit ett riktigt bra rese-sällskap. Jag hade inte spelat något Layton-spel innan, så det var kul att äntligen få testa!

Vissa av pusslen var enkla att lösa, medan de av det svårare slaget gjorde mig halvt galen när jag inte lyckades lösa dem (fast med tillräckligt mycket envishet gick det till slut ändå). Av de pussel som finns i storyn har jag löst alla utom tre, så det har ju blivit ett par. Och på tal om storyn - när jag har tänkt på pusselspel förut har jag inte direkt förväntat mig att de ska ha en story överhuvudtaget. Jag blev minst sagt glatt överraskad när jag märkte att det var så mycket mer än bara pussel. I den värld man befinner sig i känns alla pussel som en naturlig del.

Vid flera tillfällen har jag tänkt att jag nog måste vara nära slutet. Sen händer det något helt nytt som gör spelet ännu längre. Handlingen förvånade mig riktigt rejält ett par gånger - tycker det är kul när spel inte är så jobbigt självklara utan faktiskt bjuder på en utmaning och vänder allting upp och ner när man tror att man vet vad som kommer att hända. Jag tänker inte gå in djupare än så i att förklara handlingen - spoilers är inte direkt något jag gillar. Professor Layton And The Lost Future är nästan bäst när man spelar det utan att veta särksilt mycket om det alls. Det är åtminstone min egen uppfattning.

...är vad jag har jobbat med den senaste tiden. På min cosplay, så klart.

Det första steget var att måla spännena lite mer silvriga. Eftersom de inte var vita från början, som ringarna var, behövdes det inte alls lika mycket färg för att det skulle bli ett bra resultat.

 

Sen var det dags att mäta ut en bra längd på bandet, och sen sy fast det nymålade spännet på det.

 

Sen för att jag är riktigt bra på att blanda ihop höger och vänster när det gäller delarna av cosplayen (de ser ju i stort sett likadana ut, så är ju lätt hänt) fick jag skriva vilket band som var vilket.

 

Och så här blev det till slut! =D

 

Det är fortfarande ganska så mycket kvar att göra med den här cosplayen - många band som ska klippas i rätt storlek och fixas. Sen ska ju alla ringar med också... x)

 

 

 

Jag har bytt "header" på bloggen. Igen =D Tror nog den här kommer få stanna kvar väldigt länge. Den fantastiska bilden har min vän Elisabeth målat. Den föreställer en liten mini-version av mig, komplett med ett par spelreferenser och en Licker som husdjur. Bättre kan det knappast bli. Bloggen ska eventuellt få en litet ansiktslyft på andra områden med under helgen, beror på hur mycket min internet-anslutning vill samarbeta med mig.

Edit: Tack för hjälpen, Liss! Nu ser det ut mer som jag tänkte mig att det skulle se ut =D

Hanna och Lisette är, förutom att vara två av mina absolut bästa vänner, väldigt bra på det där med tema-bestämda födelsedagspresenter. Förra året var det Umbrella-tema på presenterna jag fick - det var allt från Wesker-chips till Umbrella-"läsk".

I år var temat mitt favoritdjur. Titeln på det här inlägget säger allt - haj! Jag fick världens mest fantastiska cupcakes, fyra plasthajar - och en Applejack (som inte direkt är en haj, men ändå). De firade mig i förväg i söndags, eftersom jag skulle ha så fullt upp på min riktiga födelsedag (igår).

 

Mer awesome cupcakes får man leta länge efter =D

 

Och så Applejack ^^

Så ja, ett år äldre och (förhoppningsvis) lite visare x)

 

Det har släppts en ny trailer för Resident Evil 6. Jag har inte sett den, och planerar inte att göra det heller. Tro mig, efter Resident Evil 5 har jag lärt av mina misstag - jag visste det mesta som gick att veta om det spelet, hade analyserat varenda trailer in i minsta detalj och hade tänkt ut ett par egna teorier om "de tre blonda kvinnorna". All denna (smått) överdrivna hype jag hade för Resident Evil 5 gjorde att jag nästan helt förstörde spelet för mig själv. RE5 blev för mig något av en besvikelse (milt sagt).

När det gällde Resident Evil Revelations tonade jag ner lite i min väntan på spelet. Den första trailern såg jag frivilligt och jag spelade demona ett par gånger, visst, men jag visste ändå mindre än vad jag hade vetat om RE5 - detta trots ett par besök till Queen Zenobias "officiella" hemsida.

Eftersom Operation Raccoon City tekniskt sett inte är "canon" - alltså inte anses tillhöra kärnhistorien i spelserien - var det inte så jättemycket som kunde spoilas. Jag var med och försökte lösa alla gåtor som Inserted Evil publicerade, samtidigt som jag sett de flesta trailers om det.

Resident Evil 6 är, med sin uppenbara siffra, så klart ett canon-spel (det enda REspelet som inte har en siffra i titeln men som ändå anses vara canon är Code: Veronica). Av den anledningen har jag valt att göra tvärtemot vad jag gjorde med Resident Evil 5. Visst, den första trailern som släpptes när spelet först utannonserades har jag sett ett par gånger, och tack vare 15-års "festen" som Capcom streamade fick jag reda på namnet på en av karaktärerna. Jag har själv spekulerat lite i vilka karaktärerna skulle kunna vara, så klart, men det är ungefär så långt jag har velat gå.

Dagen efter att RE6 utannonserades valde jag att dölja bilderna som de jag "watchar" på deviantART la upp, så att endast titel och namnet på den som skapat den syns. Med andra ord kan jag inte se eventuella spoilers om jag själv inte väljer att öppna och se - såvida det inte står någonting i titeln så klart... Efter ett tag lugnade saker och ting ner sig runt det spelet - men nu har som sagt en ny trailer släppts. Det finns spoilers på de flesta Internetsidor - facebook, twitter, tumblr och deviantART är nog de sidor där det är svårast att udvika att få reda på något man inte vill veta. Till exempel har jag bara idag fått reda på ett par saker jag verkligen inte ville veta.  Dags för en liten paus från Internet, kanske? 

Jag vill att Resident Evil 6 ska bli lite av en överraskning - jag vill få reda på allt om det när jag väl kan sitta ner och ta mig igenom det på egen hand. Jag vill inte förstöra den upplevelsen på samma sätt som jag lyckades förstöra RE5. Man kan då lugnt säga att jag har lärt av mina misstag.

Jag har lyckats klara ut Professor Layton and the Lost Future nu (ett bloggilägg om det kommer så småningom, filar på detaljerna just nu) och har äntligen kunnat testa Alan Wake's American Nightmare tack vare en tävling pixelviking hade på sin blogg. (Jag kom på sjunde plats - den ni ;D Är riktigt nöjd med mina vinster - inte ofta alls som jag faktiskt vinner något). När jag väl spelat ut det kommer ett litet spoilerfritt inlägg om det med. Det jag kan säga nu är att jag har en riktig fancrush på Mr. Scratch.

När det gäller alla andra spel jag måste ta itu med går det väl sådär. Gav mig på ett par försök till med Resident Evil Revelations för någon dag sen, men det blev snabbt en rage-quit igen. Ytterst frestad att starta om på easy bara för att ta mig igenom storyn så jag faktiskt kan publicera det inlägget också - redan skrivit ner i stort sett alla mina tankar och synpunkter om det.

På grund av att jag har haft alldeles för fullt upp med allt pluggande den senaste tiden har jag inte kunnat fortsätta mer på min Psycho Mantis-cosplay. Jag köpte en massa spännen till den, men insåg lite sent att jag köpt fel sort. Inte kul. Ska höra om jag kan byta eller om jag helt enkelt får köpa rätt spännen ändå. Ska försöka börja på byxorna nu när jag har halvt påskledigt - måste ju ta pauser från pluggandet så man inte blir helt galen.

Sen har jag även fått det andra Phoenix Wright-spelet av Sanna, så ska börja med det snart också. Blir bara fler och fler spel att ta sig igenom! =D Om man bara hade tillräckligt med tid skulle det ju knappast vara ett problem.

Och visst ja - jag har målat min första riktiga Psycho Mantis-fanart nu också! Har en till liknande i mitt ritblock som jag ska fixa till också. Så småningom. Känns verkligen som att tiden inte räcker till alls till allt man vill göra.

Man vet att man har lyckats i Versus-spelet Biohazard i Operation Raccoon City när ens team totalt samlat 4 av de 5 G-virus samples som behövs - och man själv samlat 3 av dessa. Ni får ursäkta, men jag tänker faktiskt skryta lite om det =D

(Jag vet, jag har tagit OTROLIGT många achievements ;D )

Speciellt roligt blir det med tanke på att jag vid tillfället var på rank/level 18 och de jag spelade med var runt level 30 och upp till 60 (okej, en var på 23, men ändå). Kände mig faktiskt lite duktig, men delar så klart den äran med underbara Beltway.

 

Ja, de andras namn är utsuddade på ett väldigt fint sätt. Lev med det x)
Och HEJ jag tar kort på min TV.

 

Idag var det dags att äntligen fortsätta med min cosplay. Jag har haft den här låten på repeat ett tag eftersom jag tyckt att det passat in så bra (nej, min cosplay har inget att göra med Alan Wake. Jag har inte ens spelat American Nightmare än!).

Dagens uppdrag har varit att fixa ärmarna. Det har gått mycket bättre än jag trodde det skulle göra - speciellt eftersom min symaskin har en helt egen vilja. Men, istället för att babbla på om allt och ingenting tänkte jag visa lite bilder på det jag hunnit med idag.

...Är något jag tycker är lite sådär extra jobbigt. Denna gången var det resten av hakarna som skulle sys fast i halsen på överdelen till min cosplay. Lyckades tappa nålen på golvet (det som hamnar på golvet försvinner automatiskt i denna lilla röra) så det är slutsytt för idag. Än är det mycket kvar att göra, men har fått lite idéer till hur jag ska kunna fixa några av de viktigaste detaljerna för den här cosplayen.


Det som är kvar att göra på överdelen är att den ska sys in lite lite till, sen är den i stort sett klar. Innan jag kan börja med det måste jag dock ha byxorna någotsånär klara så jag kan anpassa dem till varandra så det hela ser bra ut. Sen blir det dags att jobba med detaljer! Har inte så jättemycket tid jag kan lägga ner på att sy och pyssla nu i veckan, så får sätta mig i helgen när jag tar pauser från Resident Evil Operation Raccoon City.

Har äntligen köpt lite mer av de grejer jag behöver för min cosplay. Bandet jag köpte var dock lite för brett (tur att jag bara köpte lite), så ska försöka se om jag kan klippa det på mitten på ett bra sätt eller om jag måste leta nytt. Men nu har jag åtminstone rätt sorts hakar, så de ska sys på på överdelen. Idag har jag även insett att jag faktiskt KAN få på mig den själv och att jag inte blir helt kvävd när jag försöker. Kommer bli måttligt svårt att röra sig när väl byxorna blir klara också. Men det ska bli kul =D

Och den där ringen... det måste vara en av de få gångerna man faktiskt kan hitta cosplay-material på IKEA. Tjugo stycken gardinringar var måttligt mycket billigare än mitt andra alternativ. De ska bara målas lite, sen är de klara. Blyertsstrecken ska inte vara där egentligen - var bara jag som inte hade så mycket att göra på tågresan hem idag. Det var även då jag insåg att bandet trots allt var för brett. Inte okej. Känner mig faktiskt motiverad att fixa lite med cosplayen nu, så det är bara att köra igång igen!

Sportlov är en lyx man saknar när man går på Universitet och ledighet knappt ens existerar över huvudtaget. Den här helgen kunde jag dock ta en liten mini-semester (så länge jag inte hamnar efter med pluggandet, så klart), så då bestämde jag och Sanna att jag skulle komma förbi och hälsa på. En av våra planer var att hon skulle hjälpa mig komma igång med min cosplay.

 

Handskarna var det första vi tog itu med – en av de saker jag verkligen tycker är jobbigt att göra själv. Sanna kom med en massa bra idéer och var väldigt hjälpsam. Det känns bra att äntligen vara igång! Den karaktär jag valt har ett par väldigt speciella handskar. Nej, jag kommer inte nämna hans namn än, men ni kanske kan gissa er till det genom att titta på progress-bilderna? =D Skall nämnas att det blir varmt, riktigt varmt, när man har handskarna på sig. Spännande att se hur man kommer må på Uppcon – det är ju trots allt på sommaren.

 

 

Först måste man ju så klart måla ut var man ska klippa.

Koncentrerad Emelie~

Sanna är lite skeptisk...

Rock on! =D

Vi provade en ny taktik - att sy fast tummen separat. Så den fick klippas bort.

Nya tummen~

Sanna trär om symaskinen~

Vad är det egentligen för karaktär som har såna här handskar? Hmm... Insåg direkt att det är väldigt behändigt att ha pekfingret bart när man ska sitta vid en laptop =D

 

Passar på att äta lite godis innan vänstra tummen ska sys fast.

 

Det går liksom måttligt mycket enklare att hålla i en godisbit med tummen och pekfingret 8')

Det var de bilderna jag hade att bjuda på just nu. Hand-delen av båda hanskarna är klara nu, så fattas bara att göra en del för armen så de blir längre... =D

Så mycket har jag (hittils) köpt för årets första cosplay. Förhoppningsvis ska det räcka, så jag slipper köpa mer. Har ju trots allt en massa många fler saker jag måste köpa för att kunna fixa alla detaljer som behövs. Ser riktigt mycket fram emot att börja med den här cosplayen. Det ska bli så spännande!

Jag tänker hålla karaktären hemlig ett tag till, bara tills jag kommit igång och är 100% säker på att cosplayen faktiskt blir av. Det skulle ju så klart bli jättejobbigt om det inte blir av nu när jag har så väldans mycket tyg! Plus att den här karaktären förtjänar lite kärlek.

Jag vek ut tyget på golvet för att påminna mig själv om hur mycket tyg det faktiskt är. Det jobbiga är att när jag vek ihop tyget igen hamnade den fina sidan utåt... Jag är alldeles för slö för att vika om =D Imorgon bär det av på ett litet äventyr - tyget får hänga på. Längtar~

Och visst ja - idag har jag faktiskt haft mitt Haunting Ground i hela 4 år. Dett ska firas med en genomspelning. Siktar på Ending C ;D Men nej, det har ingenting att göra med min cosplay. Tyvärr x)

Spontan-pysslade ihop ett litet bokmärke idag. Superlim är verkligen användbart, men inte kul när fingarna limmas ihop. Jag antar att inspirationen till det kom från den låt jag har haft på repeat i stort sett hela dagen (musikvideon släpptes igår, låten hade jag dock hört tidigare. Köpte singeln så fort den släpptes).

Även fast det är menat som ett bokärke kommer jag nog inte använda det som ett - åtminstone inte till skolböckerna som blir halvt misshandlade i min väska. Tänk vad man kan göra med en tunn kedja, papper, superlim, band, fjäder och lite fantasi. Hade ingen som helst aning om hur jag ville att den skulle blit till slut - den skapade sig själv och jag hjälpte bara till. Kreativiteten fick ta över totalt.