Äntligen fredag! Och det firar vi så klart med en stream ikväll. Det blir den spännande fortsättningen på Resident Evil 5.

 

Vi kom långt i streamen i fredags. Idag, 18:00, är det dags att fortsätta äventyret i Resident Evil 5. Hoppas att vi ses i chatten!

 

I streamen i måndags klarade jag av Resident Evil Darkside Chronicles. Vilket betyder att fredagsstreamen kommer vara början på äventyret i Resident Evil 5, yay! Åh, vad jag älskar Resident Evil 5. Det är ett riktigt roligt spel, som jag har lagt ner en väldans massa timmar på genom åren. Skrytelie kommer givetvis börja streamandet av Resident Evil 5 med att visa upp sina totala speltimmar i det. Jag har streamat Resident Evil 5 en gång förut, men det var via PlayStation 4. Och det var en sisådär två år sedan. För att fira att Resident Evil 5 skulle få en portning till PlayStation 4 tog en bild. Som givetvis kommer att återanvändas lite nu under Resident Mlievil. 

 

Att jag gillar Resident Evil har väl ingen här missat egentligen. Resident Evil 5 släpptes digitalt till de nyare konsolerna för ett par veckor sedan, och jag spelade ut kampanjen ganska så snabbt på twitch. Men att bara ha ett spel digitalt är ju inte så kul. Så här har vi det senaste tillskottet till min Resident Evil-samling:

 

Igår klarade jag ut storyn i Resident Evil 5. Efter det tog jag mig an min första runda i Mercenaries United. Så kul att spela Mercs igen! Idag har jag suttit i väldans många timmar med Sheva (Tribal) i Public Assembly för att kunna få ett nytt personbästa. Mitt tidigare pb på PlayStation 3 ligger på 231,895, med dessa stats:

 

Det kliar i mina spelfingrar - så jag kör igång streamen lite tidigare än planerat. 13:30 drar äventyret igång igen på min twitch-kanal. Det kommer bli den sista story-delen - och det är efter det som roliga börjar. MERCENARIES!

 

Nu är nedladdningen av Resident Evil 5 klar, och då är det dags att dra igång streamen. Kommer bli så kul!

 

Imorgon är den dagen som jag har längtat efter. Dagen som inte kunde komma snabbt nog. Dagen då Resident Evil 5 äntligen släpps till PlayStation 4. Visst, jag har spelat RE5 till både PlayStation 3 och Xbox 360 - men det som gör PS4:a-versionen unik är att jag kan streama och dela med mig av mitt äventyr! Hur kul? Så kul!

 

Resident Evil som spelserie fyller som bekant 20 i år. Och Capcom firar på det sätt de kan bäst - genom att återutge gamla klassiker. Resident Evil REmake, 0, Code: Veronica X och 4 har under tidigare år släppts digitalt till Xbox 360 och PlayStation. Till denna skara kommer senare i år även Resident Evil 5 och 6 (plus att RE4 släpps IGEN - fast på de senaste maskinerna) - som nu kommer att släppas digitalt till Xbox One och PlayStation 4. De av er som har läst min blogg länge vet hur mycket Mercenaries jag spelade i Resident Evil 5. Så vi kan nog utan tvekan säga att jag ser fram emot portningen till PlayStation 4. Tänk vad kul att kunna streama mina Mercs-rundor på twitch! Jag längtar så fruktansvärt mycket tills detta fantastiska spel får sitt återsläpp. Att RE6 också kommer kunde jag inte bry mig mindre om, haha!

 

 

Någon gång under sommaren kommer alltså Resident Evil 5 att släppas till PlayStation 4 och Xbox One. Hur peppad jag är? SÅ PEPP! Jag har haft så otroligt många härliga speltimmar med Resident Evil 5, och jag längtar tillbaka till detta fantastiska spel.

 

Resident Evil 5 är ett av mina absoluta favoritspel - så länge man skippar storyn och alla cutscenes och bara spelar för att det är kul. För det är ju det det är. Ett roligt spel. Som jag haft många härliga timmar med. Jag har länge velat spela det igen, men inte tagit mig tid till det. Så för några dagar sedan började jag och Andreas på en co-op omgång!

 

 

Jag har inte spelat mycket Resident Evil 5 Mercenaries i år. Knappt alls, känns det som. Åtminstone inte under denna slitsamma C-kurs. Men både förra veckan och idag har jag och Lisette tagit oss an detta underbara minispel igen. Min styrning var ju inte direkt den bästa i början - efter alla timmar med Kingdom Hearts blev jag väldans förvirrad över hur man skulle styra kameran. Det var liksom åt fel håll.

 

"Varför spelar du fortfarande Mercenaries i Resident Evil 5 när du har sexan?"

 

Det senaste tillskottet i Capcoms inte-längre-en-zombie-spelserie Resident Evil har, precis som Resident Evil 4 och 5, spelläget Mercenaries. Jag föredrar dock femmans Mercenaries. Det kan kanske ha något att göra med att jag spelat det längre än sexans. Men det är inte bara därför.

 

I Resident Evil 5 står det "Climb up" när du ska klättra upp för en stege, "Jump" när du ska hoppa och "Double Knee Drop" när du, lite halvt elakt, vill hoppa på den som ligger ner. I RE6 däremot, får man förlita sig på bilder. Vill man göra den klassiska "Neck Breaker" (HUNKs specialitet) får man försöka hinna uppfatta den bilden på de få sekunder som den är synlig. En text är så mycket enklare när man vet vad som står. En nackdel med bilder är att de kan se relativt likadana ut och det blir svårt att skilja på dem.

Men så är det ju det här med staminan. Visst, i storyn fungerar det bra att man inte kan göra oändligt många melee-attacker, men i Mercenaries är den där 5 eller 10 sekunders bonusen viktig för den slutgiltiga poängen. Fienden som kallas Bloodshot (som är sexans variant av Lickers) är som allra enklast när de "tas om hand" genom en melee-attack. Har du ingen stamina eller healing kvar (för att få mer stamina snabbt) är det kört med det.

 

Något som var nästintill perfekt i Resident Evil 5 är det stabila poängsystemet. Combon är inte alltför viktig för att du ska få ihop en bra score - jag fick mitt personbästa med en combo på endast 55 (av totalt 150 fiender). Det som spelar desto större roll är den tid du har kvar när du tagit hand om banans alla fiender. Vilket gör melee-attacker högst vitala. Poängsystemet i Resident Evil 6 är precis tvärtom och liknar mer Mercenaries Reunion från femman än något annat. Tappar du combon kan du säga hej då till höga scores. Tiden som finns kvar när alla 150 är döda spelar inte in lika mycket i slutet.

 

Nej, tacka vet jag Mercs i RE5 - snudd på perfektion. Jag har inte spelat alltför många timmar Mercs i sexan, men jag är inte direkt frestad att hamna högt upp på Leaderboard ändå. Jag får väl ge det en ny chans så småningom - tills dess håller jag mig dock gärna till femman.

 

Att jag och Lisette gillar att spela Mercenaries i Resident Evil 5 är ju inte direkt en nyhet. Även fast det snart är fyra år sedan spelet släpptes är det spelläget lika roligt nu som då. Idag hann vi med att spela tre hela rundor. Här kommer resultaten!

Lägger man ihop det totala antalet spelade timmar på både 360 och PS3 (sammanlagt 462 timmar), kan man tro att jag spelat väldigt mycket Resident Evil 5. Det är ju i och för sig sant, men de flesta timmarna har spenderats med att jaga höga combos och poäng i spelläget Mercenaries. Det var tack vare Resident Evil 4 som jag först upptäckte det minispelet, men på grund av min rädsla för motorsågar (fråga inte) blev det aldrig höga poäng. Sedan kom RE5. Det tog ett tag innan jag lyckades lista ut hur man skulle spela så smart som möjligt, så poängen var till en början låga även där. Åtminstone tills jag året efter började spela Duo med Lisette.

 

Reglerna i Mercenaries är enkla - det finns 150 fiender på varje bana och målet är att döda alla, helst i en hög combo, innan tiden rinner ut. Den tid som (förhoppningsvis) finns kvar när alla 150 blivit utplånade läggs till i den totala poängen. Varje bana är unik - både vad gäller layout och de olika fienderna som utger den stora skaran. Någonstans gömd i varje bana finns en kyckling (höna, om man ska vara petig) som ger bra med poäng och ett guldägg som ger full styrka.

 

Det var år 2010 som jag började spela med Lisette och tog del av hennes taktik. Om jag får skryta lite kan jag säga att vi är ett så bra team att vi fått den högsta ranken (och alla 150 dödade) med alla karaktärer på alla banor.

 

När det gäller Solo har det inte alltid gått lika bra. Jag har blivit så van att Lisette har min rygg (bra uttryck, jag vet) att jag ibland klantar till det. Men, som titeln på det här inlägget klyschigt nog säger så blir man bättre ju mer man försöker. Efter att ha försökt förbättra min taktik till och från i två års tid, har jag äntligen fått en poäng och ett nytt personbästa man kan vara stolt över.

 

Betygen man får i slutet av varje runda baseras på den totala poängen. Gränserna är högre i Duo än i Solo, just för att det blir lite lättare när man är två. SS är den högsta ranken, där gränsen i Solo ligger på 90,000 och i Duo 150,000. Med andra ord krävs det lite mer av en duo, men så är det ju en person extra att räkna med. Att få höga poäng i Solo kräver dock mer av den enskilde spelaren. Därför känns det så mycket bättre när man väl lyckas lika bra, om inte bättre, i Solo. I januari i år var mitt personbästa 165,020 med siktet inställt på att passera 170,000. Elva månader senare är det dock "lite" högre - 231,895. Det har som sagt hänt en del sedan jag blev skrämd av motorsågarna i Resident Evil 4.

 

 

I förrgår, efter alltför många dagar var det äntligen dags - jag skulle spela Mercenaries i Resident Evil 5 med Lisette igen. Vi firade denna stora händelse med att båda bli ivägslagna till döds av en och samma Big Man Majini på Prison. En händelse som fick mig att skratta så mycket att tårarna började rinna. Det är minst sagt en kaotisk bana det där. Jag är fortfarande extremt stolt över att vi lyckades få SS-rank som dubbel BSAA Jill där efter många om och men (det var personligt). Med en SS-rank och alla 150 dödade med alla karaktärer på alla banor (med untantag av Village där vi har 151 dödade med en av karaktärerna) - skulle jag vilja påstå att vi är ganska bra på Mercenaries.

När jag blev ivägslagen av den där Big Man tänkte jag att jag ju bara skulle vara nere på dying, och att Lisette skulle återuppliva mig. Hon tänkte tydligen samma sak - och så låg båda kvar lite smått döda utan att kunna röra sig. Det påminde mig om när jag hade Sanna på besök och jag såg på när hon spelade online med Lisette. Det var innan jag skaffade mitt headset, och telefonsamtalet med Lisette (vi ringer gratis, hehe) bröts. Sannas hälsa gick ner på dying efter att ha blivit attackerad av en motorsåg (detta var på Shit Fcuk Ship Deck), och vi tänkte "tur att Wesker lever". Tills det kom upp en "Your partner died"-text med Wesker liggandes. Där ser man.

I förrgår var dagens dock första runda en tur med vår favorit av alla fail-trains vi provat på (vilket är riktigt många. Vi tycker det är alldeles för roligt att hitta på nya utmaningar när vi spelar) - dubbel Clubbin' Sheva med bara Rifle på Missile Area (hennes Rifle är extremt roligt att leka med). Efter att ha spelat ensam på Mercenaries 3D i ett par dagar kändes det väldigt bra att vara tillbaka igen. Visst att Mercenaries 3D är roligt - men det kunde ha varit bättre. Jag vet i alla fall vad jag skulle gjort annorlunda om jag fått chansen.

Nästa mål som jag och Lisette ska försöka nå (det första var att få SS-rank med alla karaktärer på alla banor, det andra att döda alla 150 med alla på alla banor) är att få en 150-combo med alla karaktärer på alla banor (vilket betyder att jag inte ska skjuta några oljetunnor om Lisette är i närheten av dem när vår combo är på 148 och jag ser en av de två sista fienderna). När vi är klara med det då? Jo, då väntar ett par banor i Reunion. Att vi tycker mycket om Mercenaries borde inte komma som en överraskning, haha! Jag antar att det är därför jag jämför Mercenaries 3D med RE5:s varianter så mycket som jag gör. Har man kört så många rundor som jag har gjort är det dock lätt hänt.

Det tog faktiskt relativt lång tid innan jag vågade mig på att spela Mercenaries i RE5 första gången. Jag hade haft ett par hemska upplevelser med motorsågarna i Mercenaries i RE4, så jag var inte så jätte lockad att hoppa in i Public Assembly med alla Executioners. Att jag nästan fick tvinga mig själv att våga mig på ett par rundor Mercenaries i RE5 är jag numera faktiskt lite förvånad över. På den tiden hade jag nog aldrig trott att jag vid det här laget skulle se det som en av mina favoritsysselsättningar. RE4:as Mercenaries håller jag mig dock fortfarande gärna långt ifrån.

Det är ju inte direkt någon nyhet (om man läst tidigare inlägg, så klart) att jag och Lisette tycker mycket om att göra en vanlig runda av Resident Evil 5 Mercenaries lite svårare och mer som en utmaning. Favoritvarianten är Double Clubbin' Sheva Rifle Only. Hennes rifle är ett one-hit-kill på vanliga Majinis, men det som gör det relativt svårt att lyckas bra med i denna utmaning är det faktum att Sheva måste ladda om vapnet efter varje skott. Under de sekunderna är man ett lätt byte för fienderna - speciellt om man lyckades missa. Den här lilla utmaningen spelar vi ganska ofta för att det blir just en utmaning. Andra Double-rundor har vi fått kämpa lite mer med, som Double BSAA Jill på Prison. Dock var ju det för att vi försökte få SS-rank med alla karaktärer på alla banor. Den smågalna idé jag ska skriva om den här gången var galen mest för att vi gjorde den frivilligt, utan krav om SS-rank, även fast det skulle ha varit en välförtjänt belöning för att vi försökte, haha.

Vad var det för utmaning då? Double BSAA-Chris på Prison - handgun only. Reglerna för den var samma som på alla "only"-utmaningar. Pistolen var det enda vapnet i original-inventoryt vi fick behålla, men alla former av granater och liknande som kunde plockas upp var tillåtna att användas. Tro mig - med brinnande Executioners och ett stort gäng Big Man Majinis runt sig behöver man allt man kan bära med sig.

I vårt första försök hamnade Lisette på dying, och när jag skulle försöka heala henne blev jag ivägslagen av en Big Man just när jag skulle trycka på knappen för att återuppliva henne. Det blev dags för försök nummer två. Jag blev fasthållen av en vanlig Majini, och en Big Man var snäll nog att slå mig medans jag försökte ta mig loss, och den lilla hälsa jag hade sjönk. Mycket. Jag dog. Allt är alltid dessa Big Mans fel.

Tredje försöket. "Tredje gången gillt" tänkte vi, men icke. Dock kan jag inte skylla på Big Mans för den rundan - jag blev dödad av min egen proximity bomb. Till mitt försvar kan jag ju säga att det var Executionern som fick den att sprängas. "Vad kom den smällen ifrån!?" undrade Lisette när jag låg död på golvet. Fröken jag-är-expert-på-att-spränga-mig-själv hade lyckats igen. Men skam den som ger sig - hade vi gett upp så lätt hade vi ju aldrig fått vår rank på Prison med Double BSAA Jill. Till slut lyckades vi även med denna utmaning. Tvivlar dock på att vi kommer spela den lika mycket som Double Clubbin' Rifle Only efter det här, haha!

Kycklingen (eller, om man ska vara så där petig igen - hönan, den lägger ju ägg, trots allt) som räknas till en av de totalt 150 fienderna i Resident Evil Mercenaries och Mercenaries Reuinion kan vara en elak typ ibland. Som den gången den uppenbarligen hade umgåtts för mycket med Terminator och överlevde en flash grenade (vilket ska döda den direkt), en hand grenade, en smäll från en oljetunna, och två shotgun skott. Den gjorde det inte lätt för mig och Lisette.

Vi har olika rutiner när vi spelar - en viss för Mercenaries, och en viss för Reunion. Så klart så är de olika beroende på vilken bana vi spelar på. Är det i Mercenaries brukar vi hoppas på första bästa combo time och börja bygga upp en kombo direkt, och ta med kycklingen (läs: hönan) på en gång. I Reunion är det inte fullt lika bra att göra så, eftersom kombon spelar större roll för den slutgiltiga poängen. Där blir det istället bättre att först samla all tid, för att sedan ta en combo-time och försöka få med alla 150 i en kombo. På Public Assembly fungerar det utan problem - men det är i The Mines problemen börjar.

En spelare startar i gruvan, och kycklingen (...ja. Hönan igen) finns vid en av tiderna. Det är med andra ord ibland omöjligt att veta var sjutton det lilla odjuret befinner sig. Förhoppninsvis har man hittat den innan 149-kombon blinkar och är på väg bort. Eller så har man sånt flyt som Lisette och jag hade en gång. Vi har båda SS-rank på alla banor med alla karaktärer i vanliga Mercenaries, och tänkte det var dags att fylla ut Reunion med de som saknades. Vi spelade som dubbel Excella på Mines, och det hade flytit på riktigt bra. Tills vi hade en 149-kombo och noll kolla på var hönan (det tar sig!) befann sig. I panik sprang Lisette iväg, och lyckades ha ihjäl den med sin allra sista flash round. Kombon var räddad, och rundan var över.

Idag höll vi inte på att lyckas med samma uppgift. "Har du tagit kyllingen?" frågade jag Lisette medans vi byggde på våran kombo i den kackerlacks-bebodda gruvan. "Så klart!" fick jag till svar. Visst, det lät ju bra. Bara det att Lisette hade hört fel. "Ska jag ta kyllingen?" var den felhörda mening som höll på att sänka vår fina poäng. Men än en gång var det Lisettes snabba reaktionsförmåga som styrde upp allt igen, haha.

De 2,000 poäng som den befjädrade lille filuren ger kan jobbigt nog vara skillnaden mellan ett S och SS.

 

Jag har märkt att jag är väldigt bra på att börja mina blogg-inlägg med orden "att" och "när". Så, istället för att döpa det här inlägget till "Att kombinera namn~" bestämde jag mig helt enkelt för att nöja mig med att kalla det för Barrella Burtonne. De två orden är trots allt en av sakerna som det här inlägget kommer att handla om.

En sak jag tycker är riktigt intressant är hur fina kombinationer man kan göra av namn. Speciellt när det gäller olika "pairings" i Resident Evil. Vissa av namnen kan bli helt okej, som till exempel Cleon (Claire och Leon), medans andra bara blir alldeles för konstiga. Jag tycker riktigt mycket om att kombinera namnen på karaktärerna i Resident Evil 5 Mercenaries och Mercenaries Reunion. Mest för att det går fortare att säga "ska vi spela en runda Shesker Midbal?" än att säga "ska vi spela en runda i Resident Evil 5 Mercenaries som Wesker Midnight och Sheva Tribal?". Och det har inte alls med att jag fyllde ut den andra meningen med betydligt fler ord än den första, haha.

Men där kom ett av de otroligt underbara exemplen på hur bra namnen är att mixa - Shesker. Något som låter lika vackert är det som står i titeln till det här inlägget - Barrella Burtonne. Det är en mix av Barry Burton och Excella Gionne, och bara namnet är nog för att det ska få pris som ett av de bästa kombinerade namnen i spelen. Men tro mig, det finns en historia bakom det också. Och har ni märkt att jag gillar att lägga in bilder i mina blogg-inlägg? Det blir en till det här också.

Det hela började med att jag spelade Mercenaries Reunion med Fredrika på 360n. Vi brukar alltid prata med varandra när vi spelar, men dock vet ingen av oss riktigt hur vi kom fram till det som sedan skulle bli Barrella Burtonne. Jag vet dock att det hela av någon anledning handlade om Barry i Excellas klänning. Låter det hemskt? Då ska jag tillägga att min fantasi målade upp en bild för mig över hur det skulle se ut. Så klart kunde jag ju inte behålla den "vackra" synen för mig själv - jag målade den och lade upp den på min dA. Och ja, det är den bilden jag ska lägga in i det här inlägget.

Någon dag efter att den vackra bilden (eller inte) lades upp till allmän beskådning satte jag mig och tänkte ut namn till alla de möjliga duo-kombinationerna i både Mercenaries och Mercenaries Reaunion. Lisette undrade vad det var med mig, haha! Själv hade jag iallafall riktigt roligt. Jag kan ta upp ett par exempel - Joshella (Josh och Excella), Barrecca (Barry och Rebecca) och Shill (Sheva och Jill). Och ja, det är bevis på att ha för mycket fritid, haha! Dock är det bara Barrella Burtonne som fått sig en fanart.

Dock är inte karaktärernas namn de enda ord jag mixat ihop. Slayvivors är ju ett annat bra exempel, och även så ordet "Wiimake", som jag döpte REmake till Wii när jag först hörde om det. "Har du spelat Wiimake?" låter ju, trots allt, både bättre och enklare än "Har du någonsin spelat igenom Wii-versionen av Resident Evil REmake?"

 

Den titeln bevisar hur otroligt talangfull jag var en kväll när jag var yngre. Jag var med min familj hos några bekanta på kräftskiva. Det var sen kväll, vi hade ätit klart, och vi barn bestämde oss för att leka jagis. Utomhus. I mörkret. Redan där förstår man väl att saker kommer gå fel, haha!

Det "roliga" var att de vi var hos hade varnat för en stor (men inte så djup) grop som de hade grävt i asfalten precis innan det växlade till deras gräsmatta, för det var något med någon ledning eller liknande. Minns inte riktigt hur det var, har ju gått ett par år. I alla fall, de hade varnat oss för den, nu när det var sen kväll och kolsvart ute. Men jag är en sån som "lyckas med det omöjliga" som jag brukar säga, för att på någon nivå ha en ursäkt för min egen klantighet. Med det sagt, och med den här titeln till, antar jag att ni vet vad som hände. Jag sprang runt i mörkret utan att riktigt se någonting, och kände att marken plötsligt var längre ner än vanligt. Men mer hann jag inte fundera över det förrns det plötsligt blev en väldigt liten och kort uppförsbacke, och jag snubblade på kanten och föll. Men inte neråt. Nej du, jag föll upp. Ur en grop. Hur många kan egentligen säga att de lyckats med något som är så otroligt talangfullt som att ramla upp ur en grop? Och hur många av de få (antar jag) personerna har tre fina ärr att skryta med efter den händelsen? Det för mig till det jag tänkte skriva om den här gången. Hur häftigt hade det inte varit om mitt fall hade varit filmat? Jag själv är ju den enda som vet till 100 % (fast inte egentligen) hur det gick till - mamma hörde bara att jag plötsligt grät där jag låg på asfalten i mörkret.

Med andra ord, det här inlägget kommer att handla om sånt jag gärna hade velat ha filmat. När det gäller mitt fina fall uppåt skulle det mest vara för att se hur lång gropen faktiskt var. Jag förstår fortfarande inte varför jag bara inte stannade när jag märkte att något var fel, haha. Det finns ett par andra tillfällen då jag så här i efterhand ångrat att jag inte tog fram mobilen eller kameran och filmade när jag hade chansen. Som till exempel en gång när jag och Fredrika (min RE5 part-nah på 360n) spelade Survivors på Experimental Facility. Den banan är en av mina favoriter. Jag har alltid tyckt att Lickers är så söta. Det var något speciellt med den som kröp över fönstret och sedan satt upp-och-ner i taket i Resident Evil 2, helt enkelt. I alla fall, jag spelade som Tribal Sheva, Fredrika var Jill Battlesuit och spelare 4 var S.T.A.R.S.-Wesker. Jag kommer inte ihåg vem trean spelade som. Det som gjorde den rundan så speciell var att det var så himla synd om spelare 4. Fast det var ju till viss del mitt fel, då jag kapade hans hiss-tur och dödade honom lite snyggt på vägen ner. Men det som ändå tog priset var när han blev attackerad av en Licker.

När de hoppar på en och börjar riva ligger man oftast bara på marken och har inte så mycket att säga till om tills de till slut dödar en. Spelare 4 fick dock vara med om något riktigt unikt. Det hände vid den bur-liknande sak där man med hjälp av en stor knapp kan få spikar att komma upp ur golvet. Just den stora knappen hade riktigt roligt den rundan - på något sätt blev det fel när Lickern hoppade på den intet ont anande spelare 4, som efter att ha kastats iväg av Lickern när den attackerade (det är då man faller ner på marken med dem över sig) hade sitt huvud vilande på knappen. Med andra ord svävade Wesker i luften medans Lickern gick lös på honom. Det var bland det roligaste jag sett, men jag skrattade lite för mycket för att komma på att det skulle vara kul att ha det filmat som bevis på hur fantastiskt det faktiskt var. "Fredrika, kom hit, du måste se det här!" var min första reaktion.

En annan rolig händelse var när jag och Lisette skulle leka kurragömma i Engine Room i kapitel 6-3. Ja, kurragömma, du läste rätt, haha. Vi hade dödat båda Reapers, Gatling Gunnarna och alla andra Majinis. Efter att ha lekt ett litet tag sa Lisette att hon hörde en Reaper. Jag trodde först att det var som det är med mig och motorsågar - jag hör dem fast de inte är där, fast de inte finns på de banorna. Men jag hörde det också. Vi gick från bottenvåningen till andra våningen, och såg att det gnistrade lite på golvet på det ställe där ljudet var som starkast. Det såg ut som det brukar göra när en Reapers antenner kommer emot någonting. Men vi hade ju dödat båda, det kunde ju omöjligt finnas en till. Det måste ju vara att det föll gnistor från taket, eller? Iställer för att ta upp mobilen och börja filma tog jag fram mitt Rocket Launcher och sköt. Och jo, det fanns en tredje Reaper. Under golvet. Vi fick skatten för det. Men jag fick det som sagt inte filmat.

Så ja, tre händelser då jag ångrar att mobilkameran inte var första prioritet (inte för att jag hade kunnat gjort så mycket om fallet dock). Men jag har ju fortfarande minnena kvar, och tre ärr att skryta om, haha.

Tor det eller ej, men det finns en sak jag hatar mer än spindlar och ost. Anledningen till att jag hatar spindlar är för att min pappa tyckte om att spela "Boris The Spider" med The Who när jag var liten. Visst att jag inte förstod alls vad låten handlade om, men pappa var snäll nog att berätta det för mig. Det, och hur läskig jag tyckte den låten var, var nog för att göra mig livrädd för spindlar. De har för många ben, helt enkelt. I alla fall, det jag hatar mer än både ost och spindlar är Slayvivors.

Ordet är en sammanslagning av Slayers och Survivors, och innebär helt enkelt att en fredlig runda Slayers - där man ska döda fler Majinis och få högre combo än sina motståndare (det är kort sagt som ett annorlunda Mercenaries) - blir omvandlat till denna blandning av de två olika spelvarianterna i Versus. I Survivors ska man skjuta andra spelare, men det är otroligt ofta som folk blandar ihop de två, eller medvetet börjar skjuta sina motståndare i Slayers för att få mer poäng, och vinna matchen på ett - enligt mig - orättvist sätt.

Jag är för det mesta väldigt fredlig när det kommer till Slayers. Jag håller mig på en del av banan och sköter mitt, och kanske smiter och snor ett par av mina motståndares fiender emellan åt när mina börjar bli färre. Jag skjuter aldrig på mina motståndare avsiktligt. Har man dock börjat skjuta på mig i Slayers med flit - det kan ju hända av en olyckshändelse, och det har jag full förståelse för - och det är mer än en gång, har man väckt min vrede. Om de inte slutar efter att jag helt enkelt bara vänt mig mot dem och inte rört mig alls, får de gärna hålla sig ur vägen. Jag tycker inte om det, men jag kan skjuta tillbaka. Dock skulle jag aldrig kunna börja en sådan fight, om det inte är överrenskommet från början. Även då gör det lite ont i hjärtat att skjuta andra spelare.

Anledningen till att jag hatar Slayvivors så mycket är för att det ju finns en variant av Versus där man ska skjuta andra, och jag förstår inte alls varför man måste förstöra en annars fredlig runda Slayers. Visst att man får poäng för att döda andra, men det betyder kanppast att man ska göra det. Igår blev jag och min partner jagade av en Sheva Tribal. Den spelaren brydde sig inte alls om Majinisarna, utan gick bara på oss. Både jag och den jag spelade med är emot Slayvivors, men det var droppen. Vi gav tillbaka med samma mynt, men lyckades ändå inte vinna. Jag förlorar hellre än vinner med orättvisa poäng. Dock verkar tyvärr inte alla ha den uppfattningen.