Jag väntar ett tag till med att skriva om början på min RE4speedrun här, eftersom jag kom på ett, för mig, intressant ämne att skriva om idag istället. Det skulle inte förvåna mig om det här blir en lång text, det brukar lätt bli så när jag skriver, hehe.

Idag antog jag en utmaning som jag själv kommit på. Jag har bokat biobiljetter till Harry Potter Och Dödsrelikerna åt mig och pappa, och eftersom jag ännu inte sett den sjätte filmen i serien (Halvblodsprinsen) bestämde jag mig istället för att läsa boken. Jag minns att jag läste på engelska så fort den kom ut, och köpte sedan den svenska versionen och tog mig igenom historien för andra gången. Sjunde boken, som nu har blivit film, har jag däremot bara läst en enda gång, och det var på engelska. Jag har den svenska versionen, men har aldrig egentligen brytt mig om att öppna den, förrän jag kollade idag vilket år den kom ut. Den sjätte boken, bestämde jag, skulle vara utläst innan det är dags för bion. Och den är på fredag. Med andra ord har jag det som är kivar av idag, hela morgondagen, och ett par timmar på fredag morgon på mig att läsa ut en bok som är 658 sidor lång.

Jag har inte läst någon Harry Potter-bok sen jag läste ut den engelska versionen av den sista boken, som är från 2007. Om jag ska vara ärlig har jag knappt ens rört någon annan bok direkt heller. För mig är det en stor förändring, eftersom jag förut läste mest hela dagarna. Jag läste ut den femte Harry Potter-boken, som är 1001 sidor lång, på en vecka. Jag satt med den boken dag och natt, och läste precis så ofta som jag kunde. Sen förändrades någonting. Jag har alltid älskat böcker just för att de berättar en historia, och jag tycker otroligt mycket om att ta del av dessa berättelser. Mina böcker fick dock ta ett steg åt sidan och upp i glömskans hylla (min egen bokhylla. Böckerna står mest bara där, vissa helt orörda sen jag köpte dem), för att ge plats åt en annan form av historieberättande som jag blev alltmer intresserad av. Sommaren 2007 köpte jag mitt rosa PlayStation 2, och som det nog kan gissas till av detta avslöjande var det spel som blev min favorit bland berättarformerna.

Den största skillnaden mellan spel och böcker (förutom de uppenbara) är att en bok redan har en handling, som för var gång man läser den alltid är densamma. Ett spel, å andra sidan, kan få förändrad handling genom de val man väljer att göra. Spelar man igenom samma spel mer än en gång kan man vara säker på att historien inte är densamma, eftersom man antagligen inte agerar likadant mot samma fiender. Jag vill dock uppmärksamma att den dagen jag köpte min PS2a inte var första gången jag spelade ett spel, utan det var första gången jag tog ett steg ifrån min brors konsoler och skaffade egna. Spel har alltid funnits med i mitt liv, och att ha en egen spelkonsol, istället för att dela med min storebror, var så klart en härlig känsla, eftersom jag kunde spela samtidigt som han spelade något annat, istället för att vänta på min tur.

Men här är jag nu - i färd med att läsa ut en Harry Potter-bok fortare än jag gjort tidigare, och det är först nu jag märker att jag faktiskt saknat böckerna. Saknat att ha en historia som är precis likadan som förra gången, att bara kunna slappna av och ta del av historien precis som man minns den. Jag ska helt klart se till att läsa mer när jag har läst ut de resterande 533 sidorna. Nu har jag iallafall kommit en bit på vägen.

~Mlie-Redfield