Nu, äntligen, ska jag berätta hur det gick på min speedrun-runda, som jag tyvärr ännu inte är klar med. Med läsningen av Harry Potter-boken avklarad tänkte jag att det var god tid att koncentrera sig på att skriva om detta lilla speedrun-försök.

Det började med att jag startade en ny runda på en avklarad sparfil, så att jag skulle kunna ha kvar samma vapen och alla pengar kvar från förra rundan. Det var runda #2 på den omgången. Valde kostym Special 2, och allting verkade bra. Tills jag märkte att jag inte på långa vägar hade råd med Infinite Rocket Launcher eller Chicago Typewriter, som jag blev förvånad över att se saknades i mitt inventory. Suckar, och bestämmer mig för att starta om, då detta inte alls skulle blivit en bra start för en speedrun. Denna gången blev det runda #3 på en annan sparfil, där jag hade både Chicago Typewriter och Infite Rocket Launcher -trodde jag. Tydligen så hade jag sparat den speciella rocket launchern man får vis sista bossen, och förvirrade mig själv i ett par minuter.

Efterom jag inte spelat spelet på ett ganska långt tag kändes det så klart lite fel att skippa alla cutscenes. Men är det speedrun så är det. Ett par minuter in i spelet märker jag hur mycket jag saknar att kunna gå i sidled, kunna snabb-equippa vapen och kunna vrida riktigt mycket på kameran. Med andra ord har jag nog tillbringat lite för mycket tid med Resident Evil 5.

Jag hade för det mesta ett ägg equippat då jag sprang, för att kunna ta mig fram fortare. Så fort jag visste att det skulle vara fiender i närheten böt jag dock till min trogne vän, Chicago Typewriter. (Jag har förövrigt märkt att min lata sida är väldigt förtjust i vapen som har oändligt med skott och som man aldrig behöver ladda om. Chicago Typewritern från RE4 och Shevas Longbow i RE5 toppar listan.) Men man kan ju inte minnas allt heller - när jag kom till kyrkan andra gången hade jag helt förträngt det faktum att jag skulle bli attackerad av hundar. Med ett högt tjut - som gjorde mig riktigt glad över att vara hemma själv - sprang jag så fort jag kunde till kyrkporten, men hundarna hack i häl.

Jag visade än en gång min riktigt smarta sida när jag tänkte "varför kan man inte ha några kommandon för Ashley?" när jag tröttnat på att ha henne efter mig. Ett par sekunder senare kom jag så klart på att man ju visst kan be henne att vänta. (Mina andra såna smarta tillfällen har båda haft att göra med att jag undrat varför ingen någonsin gjort en Resident Evil-film med riktiga skådespelare efter att ena gången ha sett en trailer för Prince Of Persia, och den andra gången tänkt på CGIfilmen Resident Evil Degeneration och uppföljaren Damnation. Ibland kan man, haha.)

Chicago Typewritern visade än en gång hur bra den är när jag lyckades döda Bitores Mendez innan hans ben ens hann falla i marken. De tog ett par vacklande steg framåt medan jag närmade mig ögat. Där ser man. Det hade då gått 42 minuter sen jag började spela. Jag fick lite smått skuldkänslor för att jag fortsatte att dissa Merchant, även fast en IRL hade gjort stor skillnad på tiden det tog att ta sig igenom de delar som nu är avklarade.

Så, det får räcka för den här gången, hehe. Dels för att det här inlägget nu redan är ganska långt, och dels för att jag gärna vill fortsätta spela lite längre innan jag skriver om nästa del. Så ja, det var allt för den här gången!

~Mlie-Redfield

Jag väntar ett tag till med att skriva om början på min RE4speedrun här, eftersom jag kom på ett, för mig, intressant ämne att skriva om idag istället. Det skulle inte förvåna mig om det här blir en lång text, det brukar lätt bli så när jag skriver, hehe.

Idag antog jag en utmaning som jag själv kommit på. Jag har bokat biobiljetter till Harry Potter Och Dödsrelikerna åt mig och pappa, och eftersom jag ännu inte sett den sjätte filmen i serien (Halvblodsprinsen) bestämde jag mig istället för att läsa boken. Jag minns att jag läste på engelska så fort den kom ut, och köpte sedan den svenska versionen och tog mig igenom historien för andra gången. Sjunde boken, som nu har blivit film, har jag däremot bara läst en enda gång, och det var på engelska. Jag har den svenska versionen, men har aldrig egentligen brytt mig om att öppna den, förrän jag kollade idag vilket år den kom ut. Den sjätte boken, bestämde jag, skulle vara utläst innan det är dags för bion. Och den är på fredag. Med andra ord har jag det som är kivar av idag, hela morgondagen, och ett par timmar på fredag morgon på mig att läsa ut en bok som är 658 sidor lång.

Jag har inte läst någon Harry Potter-bok sen jag läste ut den engelska versionen av den sista boken, som är från 2007. Om jag ska vara ärlig har jag knappt ens rört någon annan bok direkt heller. För mig är det en stor förändring, eftersom jag förut läste mest hela dagarna. Jag läste ut den femte Harry Potter-boken, som är 1001 sidor lång, på en vecka. Jag satt med den boken dag och natt, och läste precis så ofta som jag kunde. Sen förändrades någonting. Jag har alltid älskat böcker just för att de berättar en historia, och jag tycker otroligt mycket om att ta del av dessa berättelser. Mina böcker fick dock ta ett steg åt sidan och upp i glömskans hylla (min egen bokhylla. Böckerna står mest bara där, vissa helt orörda sen jag köpte dem), för att ge plats åt en annan form av historieberättande som jag blev alltmer intresserad av. Sommaren 2007 köpte jag mitt rosa PlayStation 2, och som det nog kan gissas till av detta avslöjande var det spel som blev min favorit bland berättarformerna.

Den största skillnaden mellan spel och böcker (förutom de uppenbara) är att en bok redan har en handling, som för var gång man läser den alltid är densamma. Ett spel, å andra sidan, kan få förändrad handling genom de val man väljer att göra. Spelar man igenom samma spel mer än en gång kan man vara säker på att historien inte är densamma, eftersom man antagligen inte agerar likadant mot samma fiender. Jag vill dock uppmärksamma att den dagen jag köpte min PS2a inte var första gången jag spelade ett spel, utan det var första gången jag tog ett steg ifrån min brors konsoler och skaffade egna. Spel har alltid funnits med i mitt liv, och att ha en egen spelkonsol, istället för att dela med min storebror, var så klart en härlig känsla, eftersom jag kunde spela samtidigt som han spelade något annat, istället för att vänta på min tur.

Men här är jag nu - i färd med att läsa ut en Harry Potter-bok fortare än jag gjort tidigare, och det är först nu jag märker att jag faktiskt saknat böckerna. Saknat att ha en historia som är precis likadan som förra gången, att bara kunna slappna av och ta del av historien precis som man minns den. Jag ska helt klart se till att läsa mer när jag har läst ut de resterande 533 sidorna. Nu har jag iallafall kommit en bit på vägen.

~Mlie-Redfield

Jag gav mig på ett nyss speedrun-frörsök på RE4Wii idag, men eftersom jag inte har så mycket tid att skriva om den rundan (som inte är avslutad än. Var alldeles för länge sen jag spelade det sist) just nu, så ska jag istället ta upp ett annat ämne - sladdlösa kontroller.

Varför vill jag skriva om det då? Jo, därför att sladdlösa kontroller har en tendens att få slut på batteri och lämna mig i sticket när jag som bäst behöver det. Det började med att jag spelade Resident Evil Umbrella Chronicles på mitt Wii, och allting hade gått hur bra som helst. Tills jag kom till sista bossen - T.A.L.O.S. (Tyrant-Armoured Lethal Organic System, första formen). Han hade väldigt lite styrka kvar och skulle snart dö - jag hade ungefär hälften. Hade siktat in mig på den svaga åunkten, och skulle precis trycka på B för att skjuta. Vad händer? Batterierna i kontrollen tar slut. Med andra ord kan jag inte pausa spelet, och T.A.L.O.S. kommer närmare. Jag försökte förgäves byta batteri i kontrollen under de få sekunder jag hade kvar innan jag dog.

Sladdlösa kontroller och trådlösa headset verkar alltid få slut på batteri i de jobbigaste situationerna. Tacka vet jag sladdkontroller - de kan man alltid lita på. Trodde jag. Jag har bytt ut min sladdlösa xbox360 kontroll mot min systers sladdkontroll, men av någon anledning brukar den ändå bete sig som att batterierna tar slut. Kontrollen slutar fungera helt, och jag måste dra ut sladden, och sätta i den igen för att kunna fortsätta. Sist det hände var på en runda RE5Mercenaries. Jag blev inträngd i ett hörn och kunde inte röra mig. Satte tillbaka sladden försent, och blev dödad. Verkar som att alla kontroller har något emot mig numera, haha.

Mlie-Redfield~

Så, jag har länge sagt att jag ska göra ett nytt försök till en speedrun på Resident Evil 4 Wii-edition, men det har aldrig blivit av. Jag har försökt ett par gånger tidigare, men jag är bara inte snabb nog. Om jag inte minns fel är den snabbast speedrunnen av det runt 2 timmar och 12 sekunder. På två timmar är jag inte ens i närheten av att ha klarat ut spelet.

Jag skulle försöka igen idag, hade jag bestämt. Men nu skyller jag på min feber, och bestämmer att jag ska göra det imorgon istället, hehe. När jag kör mina speedrun försök brukar jag ha kostymvalet Special 2 (när Leon är en gangster och Ashley har en rustning), eftersom man då inte alls behöver bry sig om den stackars blondinen. Sen ska man, så klart, ha med sig både en Chicago Typewriter (one-hit-kill) och en Infinite Rocket Launcher för att enkelt kunna ta sig förbi fienderna. Sen för att lösa "problemet" med att Leon springer så sakta (en speedrun ska ju så klart vara snabb) är det bara att ha ett ägg equippat. Sen gäller det bara att försöka klara allting så snabbt som möjligt. Och varför just på Wii? Jag vet inte. Det bara blev så. Kanske främst för att PS2skivan är lite repig, och GameCube versionen inte har Special 2 om jag minns rätt. Så då blev det Wii.

Varje gång jag försökt mig på en speedrun har jag tänkt att det inte är möjligt att klara det på så liten tid, men jag är ändå fast besluten att komma i alla fall lite närmare den sluttiden. Jag brukar dock ge upp så fort den totala speltiden närmar sig 2 timmar. Och bara för att jag skrivit allt det här nu är jag sugen att ge mig på en runda till. Men inte förrns imorgon. Måste ta igen lite förlorad sömn idag, hehe.

Jag tycker otroligt mycket om att spela Mercenaries och Mercenaries Reunion i Resident Evil 5, men så klart så är det ibland svårt att hålla upp combon när de sista fienderna står och gömmer sig på något jobbigt ställe. Totalt finns det 150 fiender som man ska döda i varje Mercenaries-runda (både Majinis och kycklingar medräknade), och det bästa är ju utan tvekan om man skulle lyckas få ihop dem alla i en enda lång combo. För det mesta spelar jag Duo, eftersom det då inte blir lika mycket fiender runt en enda spelare, utan de delar upp sig åtminstone lite.

Combos är väldigt lätta att tappa, eftersom tiden för det tickar ner så snabbt om man inte håller den uppe med fiender. Efter de flesta rundor jag har spelat med vänner där vi tappat combon på grund av det, eller för att någon dött, har jag sagt "det värsta skulle ju helt klart vara att tappa en 149-combo och se den sista fienden i närheten". Just detta fick jag uppleva när jag spelade Duo Mercenaries med min vän Lisette på Public Assembly. Dock var det mest för att jag fick panik, haha. Vi hade en 148-combo, och jag såg en av de två sista fienderna vid en oljetunna som sprängs om man skjuter på den, och tänkte att jag skulle "ta hand om" den fienden på ett snabbt och effektivt sätt. Dock hade jag ju inte räknat med att Lisette skulle vara nära den tunnan också... Så jag råkade spränga både henne och den där Majinin. Eftersom fienden dock dog så fick vi en 149.combo, och jag såg nummer 150 i närheten. Men Lisette var fortfarande på "dying", och min första tanke var - tyvärr - att springa och heala henne när jag istället hade kunnat dödat den sista fienden och fått en väldigt hög poäng. Så det där med att tappa en 149-combo, som jag så länge hade skämtat om, hände. Nu är jag ännu mer rädd för att tappa så höga combos, haha.

Men som om det inte var nog så har det hänt en (nästan) värre sak vad gäller att tappa combos; att det blir communication error. Jag spelade med Lisette igår, och vi spelade båda som Midnight Wesker på Public Assembly. Vi pratar nästan alltid med varandra via headset när vi spelar, och gjorde det även den här gången. Vi hade till slut en 140-något combo, och allting gick bara bra. Tills en Majini kom upp bakifrån och höll fast min Wesker. Combon blinkade (vilket betyder att den håller på att tappas), och jag gjorde mitt bästa med att försöka skaka loss den envisa fienden. Det gick! För en kort sekund undrade jag varför Lisette inte hade hjälpt mig. Jag sköt iväg ett magnum skott mot första bästa fiende, och combon var kvar. "Yes!" var mitt glädjetjut. Men säg den lycka som varar länge. "[sätt in id för PlayStation Netwrok här, avslöjar inte Lisettes, hehe] has left the game". Med andra ord - communication error. Spelet avbröts, och efter ett par sekunder tyst förvåning började jag skratta så att tårarna rann och min mage gjorde ont. Det hade ju gått så bra, kanske lite för bra, som Lisettes router verkade tycka. Jag startade en ny omgång, bjöd in Lisette, och satt (läs: låg) fortfarande och skrattade lika mycket. Dock var Lisette inte alls lika road över händelsen, haha.

Så jo, nog har man ett par historier om tappade combos, och även fast de kan vara kul såhär i efterhand (den senaste händelsen var dock kul mest hela tiden) är det inte direkt något man vill ska häna varje gång. Men med min tur var nog det här knappast sista gången.

~Mlie-Redfield

Jag har alltid varit lite sådär småkär i minneskort, och har för tillfället tre stycken till PlayStation 1, fyra till PlayStation 2 och två till GameCube. Med andra ord har jag väldigt många sparningar av de spel jag spelar. Problemet ligger dock inte i att det är lite småjobbigt att komma ihåg vilken sparning man har på vilket minneskort (även fast det faktiskt kan vara det - tur att jag för det mesta skriver upp i ett block vilket det är jag använder till vad!), utan det är de gånger man spelar spel på de system som inte har några minneskort. Med andra ord - xbox 360 och PlayStation 3. Då får man för de flesta spel endast en sparning, och för mig som är smått minneskort-beroende är det ett problem.

För tillfället spelar jag igenom Alan Wake för andra gången, denna med en vän som sällskap. Om jag blir sugen att spela Alan Wake när inte hon är med får jag spela något av de extra kapitlen - som The Signal eller The Writer. För om jag börjar på en ny omgång försvinner våran sparning. Och det är ju inte så bra. Hade jag haft ett riktigt minneskort med möjlighet att ha fler sparningar skulle jag utan tvekan spela spelet mycket fotare, eftersom jag ändå alltid har kvar det tidigare. Men nu har man ju tyvärr inte den lyxen i den nya konsol-generationer där hårddiskar och inbyggda minnen är det nya modet.

Tar man ett exempel på hur "illa" ett minneskort-beroende kan vara, om man räknar antal sparningar, är Resident Evil 4 Wii Edition en solklar vinnare (mest för att det är där man kan ha flest sparningar, till skillnad från till exempel Haunting Ground. Om man inte räknar alla sparningar för det på alla minneskortet...). Just nu har jag 15 sparfiler, varav nio av dessa är sparningar på Easy (de flesta är uppe på runda 3), en sparning för Normal (dags för runda 2 på den), fyra är för Separate Ways (runda 3 som högst här också. Tänker inte leta fram vilket PS2 minneskort jag har sparningen med en pågående runda 9 på) och en runda är mitt tappra försök till att klara igenom det på Pro. De flesta av rundorna på Easy är speedruns, som jag börjar om med titt som tätt för att det inte går snabbt nog, haha. Men om Resident Evil 4 överhuvudtaget (Wii Edition såväl som det till PS2 och GameCube) bara skulle ha en sparning att erbjuda skulle det helt klart se annorlunda ut. Jag skulle definitivt inte spela spelet så ofta som jag gör nu, med alla dessa speedrun-försök.

Jag antar att det här inlägget - som blev lite längre än planerat, som med det mesta jag skriver - är tillräckligt för att ge en bild av hur mycket jag tycker om de där små minneskorten som tyvärr försvinner mer och mer. Man kan aldrig få för många, i alla fall inte om man har så många omgångar som jag har, haha.

~Mlie-Redfield

Hallå där! Emelie heter jag, men på internet är jag mer "känd" (även fast det egentligen inte är helt rätt ord, men det får duga. Det låter väl bra iallafall, eller hur? Haha) som Mlie eller Mlie-Redfield. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om spelserien Resident Evil, och sen 2008 har jag målat fanart, skrivit fanfictions och cosplayat för att visa min kärlekt till de spel som betytt mycket för mig. Jag cosplayar Claire Redfield, och för tillfället har jag två olika kostymer - den ena är hennes Degeneration-stil (min första cosplay, så den ser väl ut därefter, haha) och den andra är den rosa dräkten från Resident Evil 2. Den är jag själv otroligt nöjd med. Den har jag haft på både Uppcon och Närcon i år.

Om ni är intresserade av att se mina fanarts, läsa mina fanfictions eller se mina cosplay-bilder är det bara att glida in på http://mlie-redfield.deviantart.com/ och spana in mitt galleri! =)

Så, det var nog allt för den här gången - det skulle ju trots allt mest vara en liten presentation av mig. Sen kommer de riktiga inläggen som förhoppningsvis blir mer intressanta~ Vad kommer de handla om då, kanske ni undrar. Vad ska Mlie blogga om? Jo, hon tänker blogga om spel, Resident Evil, och mer spel! =D