Idag är det ett år sedan jag köpte Alan Wake. Ett år sedan jag tog mina första stapplande steg i Bright Falls. Idag var det dags att återvända, dags att återuppleva allt. Från början. Precis som när jag spelade spelet för första gången satt jag idag i ett mörkt rum med dörren stängd. Precis som då höll jag ett fast grepp om handkontrollen, som avgör skillnaden mellan liv och död.

Jag ser inte fram emot den första galningen med motorsåg, men den här gången har jag en stor fördel - det här är inte första gången jag springer igenom de mörka skogarna i jakt på svar. Det är inte första gången jag går vilse. Jag är tillbaka i en värld jag saknat mer än jag trodde, en värld jag minns så väl. En värld som jag föll för efter bara ett par sekunder. En värld som jag trivs i, trots att den kanske inte är så värst trivsam i mörker.

Svårighetsgraden blir Normal även den här gången - Nightmare Mode känns lika avlägset som tidigare. Det får sparas till nästa gång. Fast Hard känns mer lockande än det, haha. Jag känner mig lugn när jag spelar, även fast jag minns paniken från första genomspelningen. Allt var så nytt, så främmande. Den här gången har jag en bättre tv som faktiskt låter mig se texten i spelet utan att vara suddig (det gör stor skillnad, tro mig). Den här gången behöver jag inte vänta på att de två DLC-kapitlena ska släppas. "The Writer var ett kort kapitel", minns jag att en av de första tankarna var efter att ha spelat ut den episoden. Timmarna jag spenderat med spelet kändes inte långa nog.

Idag spelade jag bara igenom introduktionen och första kapitlet - precis som jag gjorde för exakt ett år sedan. Spelet är så klart precis lika bra som det var då, och det känns riktigt bra att vara tillbaka igen. Jag har för många spel, och hinner inte spela alla så mycket som jag skulle vilja. Tiden räcker bara inte till.

Jag sitter och lyssnar på Poet And The Muse medans jag skriver det här, passande nog. Den låten fick mig att bli om möjligt än mer fäst vid Alan Wake första gången jag hörde den. Och det var första gången jag hörde någonting av Poets Of The Fall. Precis som spelet kändes den låten speciell på något sätt. Den har allt jag inte visste att jag gillade med låtar - en text som verkligen berättar något, en melodi som är fantastisk, och ett gitarrsolo som låter så himla bra, varje gång man hör det (vilket har blivit väldigt många gånger. Tack, repeat).

På samma sätt kändes Alan Wake som ett spel från mina drömmar - ett spel som var lite (eller mycket, på sina håll) läskigt, hade en fantastisk story som fängslade mig, och en väldigt bra balans mellan allting. Det enda minuset är de gånger två personer pratar samtidigt för att man tagit något steg för mycket, och man hör inte vad båda säger. Men jag kan leva med det, det finns så många andra moment som gottgör för det. Night Springs avsnitten är kul att stå och titta på - Quantum Suicide är lite ev en favorit. Det är något speciellt med det.

Alan Wake blev ett av mina absoluta favoritspel nästan på en gång. Det är för bra för att inte vara det, helt enkelt