Det finns en anledning till att jag inte klarat ut de två Silent Hill-spel jag har än. Det är samma anledning som varför jag inte tänker se några fler skräckfilmer på väldigt länge (åtminstone inte själv). Jag är lite för paranoid för det. Förra veckan hade jag mitt första nattskift på sommarjobbet. Man var ju lite nervös eftersom man inte visste hur det skulle vara att gå igenom portarna så sent på kvällen innan man skulle börja. Allting flöt dock på bra - tills klockan var tre på natten, vill säga. Jag slängde iväg ännu en blick mot klockan i hopp om att det snart skulle vara dags att åka hem, trött som jag var. Det ångrade jag snabbt att jag gjorde.

Så fort klockan slagit tre gick visarna väldans mycket fortare, och det var inte bara ett sätt att säga att tiden tycktes gå fortare. "Vad är det med visarna, varför gör de så där?" Tydligen ställer den klockan om sig klockan tre på natten - båda visarna rör sig i rask takt till 12, och står stilla där i tio minuter. Man tycker att det är sånt man borde förberedas för, haha.

Min andra natt på jobbet fick också lite läskiga inslag. "Tror du på spöken?" Har man spelat igenom de tre första Project Zero spelen (även fast jag fick kalla in experthjälp vid trean) så tror man väl på något - annars skulle man väl inte spela de spelen. Eller? Visst att jag hellre spelade dem när det var ljust ute under min första genomspelning (nu kan jag spela dem när det är mörkt också, det är väl framsteg?), men när jag spelade Alan Wake var jag då väldigt modig - satt i ett mörkt rum med dörrarna stängda. Gick bra tills motorsågen kom. Då var det inte lika roligt längre.

Att jag har en äldre bror tror jag spelar in mycket på varför jag blivit lite smått paranoid. Gick man till övervåningen kunde man vara säker på att han gömt sig bakom en dörr och bara väntade på att hoppa fram. Själv skräms man tydligen lika mycket bara man sätter sig tyst i trappan och väntar när man vet att någon är på väg upp.

Något som är lite intressant är att jag faktiskt aldrig fick några mardrömmar från Resident Evil-spelen (det är väl rätt så självklart att den serien kommer på tal i min blogg, eller? Haha) även fast jag inte alls var gammal när jag tog min första tur till Raccoon City. Visst att det inte var jag som spelade, utan mest satt i passagerarsätet, men ändå. Det är så olika på skräck och skräck (och på de äldre REspelen och de nya, men det ska jag inte gå in på nu, blir så mycket om man börjar) - det finns den skräck man klarar av, och sådan som bara gör att man ryser när man tänker på det.

Den senaste "skräckfilmen" jag såg var Drag Me To Hell. Den var egentligen inte läskig på en fläck, och inte särskilt bra heller. Men det räckte för att göra mina arbetspass som tidningsbud (Thidningsbud om man ska vara lite lustig. Natthumor när den är som... bäst?) lite jobbigare. Hade jag inte haft min iPod som sällskap hade det inte varit lika kul att springa upp och ner i alla trapphus tre timmar tre gånger i veckan (vardagsmotion man inte kunde undvika, haha).

En av de största skillanderna mellan Project Zero och Silent Hill (förutom att de är så extremt olika i största allmänhet) är att den förstnämnda kan bli riktigt rolig på sina håll. Som när man får ett riktigt snyggt foto på Kammis (hon i trean som borstar sitt hår och slänger det mot en. Jag är bra på det där med namn, bara så ni vet. Så klart så gäller det där med roliga foton de andra spökena också - Broken Neck Woman är alltid min favorit), eller får en intet ont anande Fredrika att gå in i det lilla sparrummet i första huset i tvåan. Hon blev inte så glad på mig när The Ring-wannaben plöstligt ville vara social, haha.

Nej, vissa saker skräms helt enkelt mer än andra. Att börja en diskussion om spöken klockan tre på natten känns inte som en jättehit direkt. Speciellt inte efter att klockan ställt om sig på ett så lagom läskigt sätt. Fast det är väl en diskussion som kommer upp i de flesta sammahnag, någon gång. Och i de flesta fall får man höra något riktigt intressant.