(Vi kan även kalla det här inlägget för "En kärleksförklaring till Alan Wake" - både karaktären och spelet.)
Alan Wake är ett spel som jag fastnade för direkt så fort jag började spela det. Det var allt jag ville att ett spel skulle vara, precis det äventyr jag verkligen ville uppleva - utan att jag egentligen visste det från början. Första gången jag spelade det satt jag i ett rum utan fönster med dörren stängd - i totalt mörker. Tro mig, är man mörkrädd känns inte det som en så bra idé när man sedan väl börjar spela!

Ficklampan blev verkligen mitt ljus i mörkret - minsta lilla rörelse bland skuggorna fick mig att hoppa högt. Det blev många timmar tillsammans med Alan innan jag klarade ut äventyret. Något jag verkligen gillade med spelet (egentligen gillar jag nästan allt, men ändå) är att det är en sån bra blandning - i ena stunden måste man fly för sitt liv, i nästa måste man bli våldsam och ta fram sina vapen.

När jag klarat de båda extra kapitlen, The Signal och The Writer, hoppades jag på att få återvända till Alan Wakes värld igen i ett nytt äventyr. Sen kom Alan Wake's American Nightmare. Även fast jag inte spelat Alan Wake på länge föll jag snabbt tillbaka i kontrollerna igen. Jag gillar verkligen alla inslagen som radioprogrammen och tv-apparaterna man kan hitta (att se Night Springs när man sitter ensam i ett helmörkt rum är inget jag riktigt rekommenderar). En av låtarna man kan höra i spelet fick mig att bli riktigt fast. Första gången man hör den är på en cd-spelare som har hakat upp sig, där samma låtrad spelas om igen för att hjälpa en lite på vägen... Efter att ha hört hela låten i kapitelslutet var jag helt fast. Stackars repeat-knappen på Youtube fick sig en jobbig kväll när jag väl hittat den underbara låten där - The Poet And The Muse. Med andra ord var det genom Alan Wake som jag riktigt föll för det finska bandet Poets of the Fall.

Jag visste redan innan jag spelade Alan Wake's American Nightmare att Poets of the Fall skulle ha ett par låtar med i det spelet. Det faktum att The Happy Song var så olik de andra låtarna på deras nya skiva fick sin förklaring när jag såg att den var med i American Nightmare (detta var innan jag hade spelat det själv). När jag sedan kom till en mini-bossfight där den låten spelade i bakgrunden skruvade jag upp volymen och satt och sjöng med. Striden varade dock inte så länge alls - jag använde en flashbang och så var det slut på det roliga. Även fast det var ett relativt kort spel tyckte jag väldigt mycket om nästan varenda liten sekund av American Nightmare - och Mr. Scratch.

Minispelet Arcade Mode påminde mig jobbigt mycket om paniken jag får när jag spelar Mercenaries i Resident Evil 4. Och ja, det är min ursäkt tiill varför jag inte lyckas få så höga poäng, haha! Det var tack vare en tävling som pixelviking hade på sin blogg som jag till slut kunde spela Alan Wake's American Nigtmare. När jag väl får tid ska jag spela igenom det en gång till och samla på mig de achievement jag missade under första rundan. Inte för att jag har riktigt alla achievements i första Alan Wake heller, men nu ska vi inte vara såna!