Mlies Julkalender, Lucka 22~
Jag hade väntat. Så länge. Efter tre års tid skulle idag äntligen vara dagen då jag kunde spela Resident Evil Code: Veronica första gången. "Men du har väl redan spelat-" blanda inte ihop Code: Veronica X och Code: Veronica nu! Det må låta som samma spel, men det finns en del skillnader. En av dem är Steves frisyr.
Den främsta anledningen till att jag vill spela båda versionerna av spelet är att Code: Veronica har ett par scener som X inte har. Idag trodde jag att jag äntligen skulle få uppleva det här äventyret. Om det ändå vore så väl.
Den 22:a december 2010 skulle jag äntligen få spela Code: Veronica för första gången. Trodde jag. Jag hade precis fått hem min Dreamcast, och hade bunkrat upp med choklad, Coca Cola Vanilla och T-Virus Antidote. Jag såg fram emot att spela hela natten.
Men säg den lycka som varar länge. Det visade sig att båda skivorna var så repiga att de inte gick att läsa. Istället för en hel natt med spelande blev det en hel natt med krångel för att försöka få det att fungera. Men det gick bara inte. Idag, hela tre år senare, skulle jag äntligen få min revansch. Jag har köpt ett nytt Code: Veronica till Dreamcast. Det har stått i hyllan ett tag - jag ville vänta till just 22:a december.
Jag ställde upp allting ungefär som det såg ut för tre år sedan.
Jag satte i spelet i maskinen och tröck på Power-knappen.
Medan spelet startade passade jag på att hälla upp min dricka.
Spelet fungerade!
Och eftersom jag aldrig har spelat Dreamcst tidigare tyckte jag att det där med skärmen i kontrollen var väldans häftigt.
När man är inne i menyn tittade Claire fram på skärmen! Jag ska vara helt ärlig - det blev faktiskt någon tår av lycka av att äntligen kunna spela det, efter all den väntan. När jag gick upp för trappan mindes jag hur rädd jag var när jag spelade Code: Veronica X för första gången, för så många år sedan. Senast jag spelade det var med Andreas, innan vi blev tillsammans. Jag skulle skryta om hur duktig jag var, men det gick inge vidare. Den här gången kom jag förbi zombierna i kyrkogården med endast ett litet bett.
Men som sagt - säg den lycka som varar länge. Dreamcasten bestämde sig för att det var dags att starta om spelet. Så jag var tillbaka vid titelskärmen. Det startades om igen. Och igen. Och igen. Pålitlig konsol, den där Dreamcasten. Jag startade om hela konsolen och hoppades att det skulle bli bättre. Och det blev det! Jag sparade vid första sparstället "ifall något skulle hända." Jag kom förbi kyrkogården utan något bett alls. Jag skulle äntligen, äntligen få se Steve. Och det fick jag. Men innan cutscenen var slut bestämde sig min Dreamcast för att sova ett tag till.
En Dreamcast. Två spel. Tre års väntan. Det verkar som att min väntan inte riktigt är över än.
Kommentarer
Postat av: Danielkm
Nej vad tråkigt! Efter denna långa väntan! =/
Svar:
Mlie-Redfield
Postat av: Carro - en alternativ bloggerska
Usch vad jobbigt och sorgligt :( Kramisar Carro
