Jag nämnde förut att det tog 70 timmar för mig att klara ut Kingdom Hearts första gången, och det som det här inlägget ska handla om är att andra försöket av någonting för det mesta brukar bli bättre. Som att det tog 30 timmar nästa gång jag klarade ut Kingdom Hearts. "Vad gjorde jag i 40 timmar!?" var min första reaktion. Inte "wow, jag klarade ut det!" utan chock över att det gick så himla snabbt.

Den högra handsken jag jobbar med till min Darkside Chronicles Claire-cosplay var lite krånglig att fixa handledsbandet på - dels för att jag bara kunde jobba med en hand när handsken satt på den andra (uppenbarligen), och dels för att jag inte riktigt visste hur det skulle se ut i slutändan. Jag ville inte ha några stygn alls synliga från utsidan, så det blev lite extra jobb för att få fram det resultatet. Den vänstra handsken blev klar mycket snabbare. Jag hade börjat sy för hand direkt på den, istället för att bråka med min symaskin för att försöka få den att göra som jag vill (det misslyckades), och jag visste ju hur lång biten skulle vara runt handleden.

När det gäller ens andra omgång i ett spel har man fördelen att man på ett ungefär vet vad som händer när, och kan förbereda sig bättre inför stora strider, och inte behöver vara fast på samma plats i en 5-6 timmar för att man inte vet vart man ska gå. Sen blir man nog inte lika skrämd heller när till exempel Mister X dundrar genom väggen för en andra gång. Sen finns det ju spel man helst inte vill spela igenom en andra gång - som Silent Hill Homecoming. Just nu känns det iallafall som att jag nöjer mig med att spela igenom det och sen vara nöjd (om jag gör det utan att få en smäll av Lisette är det ännu bättre, haha!). Jag blev inträngd i ett hörn av en Nurse och blev brutalt mördad sist jag spelade. Måste återhämta mig lite innan det är dags för min revansch, hehe.

Filmer kan man ju så klart se flera gånger utan at det egentligen tar ifrån mycket av upplevelsen - jag blir fortfarande lika rädd och paranoid när jag ser The Grudge, även fast jag sett den åtminstone runt 10 gånger genom åren (den är inte bra för mig). Skälet till varför jag är så extremt mörkrädd lite då och då har att göra med den filmen. Skyller allt på den, haha! Det enda som blir när man sett ett tv-program eller en film många gånger är att man lätt halkar in på banan (inte frukten. Fast man kan halka på skalet. Men nej.) att säga replikerna när man ser den. Som jag gjorde när jag såg Herkules med min lillasyster - det var första gången hon såg den, och jag satt och var helt inne i min egen lilla värld med replikerna, hehe.

Filmen Repo! The Genetic Opera (som är en rockmusikal från skaparna av Saw - hur häftigt är inte det liksom?) kan verka väldigt brutal första gången man ser den (lite som Sweeney Todd, minus det väldigt "fina" blodet i den och plus lite mer brutala mord än att "bara" leka med rakkniven), men ju fler gånger man ser den, desto mer inser man att jo, den är brutal, men nej, inte på ett äckligt sätt. Det är en bra balans, med andra ord. Sen att den gör narr av musikaler på ett sätt med att scener som kunde varit vanlig dialog har bytts ut mot sång är ju även det ett roligt plus (det är så jag ser det iallafall).

Vad gäller Supernatural har jag sett om ett par avsnitt med min lillasyster - första avsnittet, Wendigo, Yellow Fever, Bad Day At Black Rock, Mystery Spot och Tall Tales är några av de avsnitt jag kan se hur många gånger som helst utan att det skrämmer mig (för mycket). Till skillnad från Everybody Loves A Clown ("You were right daddy, he IS my friend!") Bloody Mary (aldrig igen!), Dead In The Water och Scarecrow. Tvivlar på att Lisette vill se om det sistnämnda med mig, haha! Och jag tyckte väl att Jim i början av avsnittet Fallen Idols såg bekant ut. Alla avsnitt med Paul McGillion i ser jag gärna om. Fangirl? Så klart. Det är dialekten han har som Carson Becket i Stargate Atlantis som gör det. Längesedan jag såg den serien nu, så kan vi ju inte ha det.

Men nog om min kärlek till Kingdom Hearts, Herkules (ja, Disney-filmen), Paul McGillion och Repo! - tillbaka till ämnet nu. För rätt så många månader sedan började jag arbeta på västen för min DSC-cosplay - men eftersom jag gjorde många ändringar och den blev skadad under en strykning bestämde jag mig för att göra om den. På bara ett par dagar har jag kommit längre med den nya västen än vad jag gjorde med den gamla - och den satt jag med i månader. Övning ger färdighet, som man brukar säga. Och visst passar det in på väldigt många saker.