År 2011 sydde jag min tredje cosplay någonsin. Claire Redfield från Darkside Chronicles kapitlen Game of Oblivion. Med andra ord en uppdaterad version av hennes outfit från Code: Veronica. Det var en minst sagt ambitiös cosplay. Det var första gången jag sydde ett par byxor - och jag valde att sy ett par jeans. Som i efterhand inte alls ser så bra ut som jag tyckte att de gjorde då, haha. Men det var mitt första försök. En del av dräkten som faktiskt blev lyckad är västen. Den har inte världens bästa passform, och den saknar innertyg. Men jag har ändå alltid varit nöjd med den.

 

Mina cosplays har fått flytta in i helt egen garderob. Jag har hängt upp dem i den ordning jag gjorde dem. Tillbehören och resten av dräkterna ligger dock på ett annat ställe - lite svårt att hänga dem i galgar. Så här ser det alltså ut i min cosplaygarderob!

Det har snart gått fyra år sedan jag började med cosplay. Min första dräkt var en så kallad garderobscosplay, vilket innebär att man helt enkelt tar saker från sin garderob (med andra ord börjar med kläder som grund istället för tyger) och slänger ihop någonting. Jag valde Claire Redfield (föga förvånande) från Resident Evil Degeneration. Den vita skjortan var det enda jag modifierade, medan resten användes precis som det var. Inte direkt en avancerad dräkt, men det var åtminstone en början som än mer öppnade mitt intresse för denna hobby. Jag har utvecklats och blivit bättre genom åren, och varje dräkt jag jobbar med leder till att jag lär mig nya tekniker och får utmana mig själv.

 

 

(Bilden på min Psycho Mantis cosplay är tagen av artano).

Många av dessa cosplays har fått alldeles för lite tid framför kameran. När det blir lite mer vår ute kanske det är dags att ge sig ut på jakt efter bra bilder. Jag tänkte inte lägga in ha någon bild på min första cosplay i det här inlägget, men det är ju trots allt en del av min cosplay-utveckling. Så jag får leva med det, helt enkelt. Även fast den börjar bli lite till åren är min RE2cosplay fortfarande min favorit - jag har nog aldrig varit lika nöjd med en dräkt förut. Det kan dock ha att göra med att det är den jag har flest bilder på, eller för att RE2Claire är kopplad med så många minnen.

 

Det finns en hel del karaktärer jag skulle vilja cosplaya i framtiden. Vissa, som Meg från Disneyfilmen Herkules, får vänta ännu lite längre tills jag dels har råd med allt som behövs, och även för att jag inte riktigt är "där" än. Att cosplaya Meg skulle vara en riktig dröm! Men det är som sagt en bit kvar innan det blir möjligt. Jag har tjatat relativt mycket om filmen Repo! The Genetic Opera här i bloggen, men eftersom jag ändå pratar cosplay kan jag passa på att nämna den igen. Bara i den filmen finns två karaktärer jag gärna vill cosplaya - Shilo Wallace och den alltid underbara Blind Mag. Fast egentligen blir det fler än två dräkter; Blind Mag har en otroligt fin kappa som jag verkligen vill göra, och sedan är det den lilla klänningen hon har under framträdandet av låten Chromaggia. Och sen har ju även Shilo en varierad garderob.

 

 

 

För första gången på flera år känner jag mig faktiskt nöjd med det jag gjort på den här cosplayen. För första gången på flera år är jag också redo för konventet utan att behöva stressa med något annat än packningen. Jag hade tänkt skippa cosplay helt och hållet imorgon, vilket är Uppcons första dag. Mina vänner tyckte dock annorlunda, så jag kommer ha den cosplay jag panikade ihop till förra årets Uppcon - min CVX-Claire.

 

Jag nämnde förut att det tog 70 timmar för mig att klara ut Kingdom Hearts första gången, och det som det här inlägget ska handla om är att andra försöket av någonting för det mesta brukar bli bättre. Som att det tog 30 timmar nästa gång jag klarade ut Kingdom Hearts. "Vad gjorde jag i 40 timmar!?" var min första reaktion. Inte "wow, jag klarade ut det!" utan chock över att det gick så himla snabbt.

Den högra handsken jag jobbar med till min Darkside Chronicles Claire-cosplay var lite krånglig att fixa handledsbandet på - dels för att jag bara kunde jobba med en hand när handsken satt på den andra (uppenbarligen), och dels för att jag inte riktigt visste hur det skulle se ut i slutändan. Jag ville inte ha några stygn alls synliga från utsidan, så det blev lite extra jobb för att få fram det resultatet. Den vänstra handsken blev klar mycket snabbare. Jag hade börjat sy för hand direkt på den, istället för att bråka med min symaskin för att försöka få den att göra som jag vill (det misslyckades), och jag visste ju hur lång biten skulle vara runt handleden.

När det gäller ens andra omgång i ett spel har man fördelen att man på ett ungefär vet vad som händer när, och kan förbereda sig bättre inför stora strider, och inte behöver vara fast på samma plats i en 5-6 timmar för att man inte vet vart man ska gå. Sen blir man nog inte lika skrämd heller när till exempel Mister X dundrar genom väggen för en andra gång. Sen finns det ju spel man helst inte vill spela igenom en andra gång - som Silent Hill Homecoming. Just nu känns det iallafall som att jag nöjer mig med att spela igenom det och sen vara nöjd (om jag gör det utan att få en smäll av Lisette är det ännu bättre, haha!). Jag blev inträngd i ett hörn av en Nurse och blev brutalt mördad sist jag spelade. Måste återhämta mig lite innan det är dags för min revansch, hehe.

Filmer kan man ju så klart se flera gånger utan at det egentligen tar ifrån mycket av upplevelsen - jag blir fortfarande lika rädd och paranoid när jag ser The Grudge, även fast jag sett den åtminstone runt 10 gånger genom åren (den är inte bra för mig). Skälet till varför jag är så extremt mörkrädd lite då och då har att göra med den filmen. Skyller allt på den, haha! Det enda som blir när man sett ett tv-program eller en film många gånger är att man lätt halkar in på banan (inte frukten. Fast man kan halka på skalet. Men nej.) att säga replikerna när man ser den. Som jag gjorde när jag såg Herkules med min lillasyster - det var första gången hon såg den, och jag satt och var helt inne i min egen lilla värld med replikerna, hehe.

Filmen Repo! The Genetic Opera (som är en rockmusikal från skaparna av Saw - hur häftigt är inte det liksom?) kan verka väldigt brutal första gången man ser den (lite som Sweeney Todd, minus det väldigt "fina" blodet i den och plus lite mer brutala mord än att "bara" leka med rakkniven), men ju fler gånger man ser den, desto mer inser man att jo, den är brutal, men nej, inte på ett äckligt sätt. Det är en bra balans, med andra ord. Sen att den gör narr av musikaler på ett sätt med att scener som kunde varit vanlig dialog har bytts ut mot sång är ju även det ett roligt plus (det är så jag ser det iallafall).

Vad gäller Supernatural har jag sett om ett par avsnitt med min lillasyster - första avsnittet, Wendigo, Yellow Fever, Bad Day At Black Rock, Mystery Spot och Tall Tales är några av de avsnitt jag kan se hur många gånger som helst utan att det skrämmer mig (för mycket). Till skillnad från Everybody Loves A Clown ("You were right daddy, he IS my friend!") Bloody Mary (aldrig igen!), Dead In The Water och Scarecrow. Tvivlar på att Lisette vill se om det sistnämnda med mig, haha! Och jag tyckte väl att Jim i början av avsnittet Fallen Idols såg bekant ut. Alla avsnitt med Paul McGillion i ser jag gärna om. Fangirl? Så klart. Det är dialekten han har som Carson Becket i Stargate Atlantis som gör det. Längesedan jag såg den serien nu, så kan vi ju inte ha det.

Men nog om min kärlek till Kingdom Hearts, Herkules (ja, Disney-filmen), Paul McGillion och Repo! - tillbaka till ämnet nu. För rätt så många månader sedan började jag arbeta på västen för min DSC-cosplay - men eftersom jag gjorde många ändringar och den blev skadad under en strykning bestämde jag mig för att göra om den. På bara ett par dagar har jag kommit längre med den nya västen än vad jag gjorde med den gamla - och den satt jag med i månader. Övning ger färdighet, som man brukar säga. Och visst passar det in på väldigt många saker.

Den hade bråkat otroligt mycket, men i förrgår blev jag äntligen klar med dragkedjan på mina cosplay-jeans. På förra årets UppCon modifierade jag ett par rosa jeans så de till slut blev rosa mini-shorts perfekta för en Resident Evil 2-cosplay. I år är reglerna hårdare - så mycket som möjligt måste vara sytt från grunden. Därför har jag suttit i nästan en vecka med det som så småningom ska bli jeans.

Igår började jag med den nya versionen av min väst - den förra skadades i en olycka med ett strykjärn. Jag har ändrat lite detaljer vad gäller de dekorativa sömmarna, så jag hoppas verkligen att det ska bli rätt den här gången. Mina handskar är nääästan klara, men mer om det kommer i ett senare inlägg. Tro mig, jag har stora planer för den idén, hehe. Sedan har jag även gjort klart linearten för mitt Let Me Live-tryck, och fick idag höra att det nog ska gå att trycka trycket på mina dekorativsömmar på ryggen. Det var skönt att höra, var orolig över att jag skulle behöva måla allt för hand. Eftersom UppCon bara är lite mer än en vecka bort hade jag nog inte hunnit med det.

Vad gäller jeansen är det inte så mycket kvar nu ändå - jag ska i stort sett mest bara sy ihop bakdelarna med frammen så har jag mig ett par jeans. Tänk, förra tisdagen var mina jeans endast en myntficka. Och på tal om fickor så är framfickorna lite speciella. Det som är själva fickorna - ni vet det där innertyget som brukar vara i ett tunnare tyg - är gjort utav en kjol jag sydde på syslöjden för omrking sex år sedan. Jag blev inte riktigt nöjd med den, och lät den ligga hos farmor. Hon kunde inte slänga den, eftersom hon sa att det ju skulle vara synd när jag hade kämpat med den. Och så kom den dagen då de innerfickorna skulle sys. Vad skulle jag använda för tyg till det, hade farmor något bra hos sig? (För att klargöra syr jag min cosplay hos min farmor på hennes symaskin, eftersom min inte alls tycker om mig för tillfället.) Då kom den där kjolen till användning.

Att mixa något jag sydde för så många år sedan med något jag syr nu känns ganska speciellt ändå. Det visar på något sätt hur jag har utvecklats och blivit bättre på att sy. Jag har ju nästan ett helt par jeans klara.

Efter en riktigt härlig helg hemma hos Lisette har jag nu alla tyger och material jag behöver för min cosplay! Tack igen, Hanna och Lisette, för att ni hjälpte mig med det här =)

Med ett par veckor kvar innan UppCon är det dags att börja (fast egentligen blir det ju fortsätta) med min Claire-cosplay. Den svarta tröjan har varit färdig relativt länge, och handskarna fick jag hjälp av Lisette att fixa. Ett par detaljer på dem, sen är de också helt klara.

Delarna till jeansen är utklippta, och förhoppningsvis kan jag börja sy ihop dem redan idag. Känns som att det kommer bli rätt så mycket jobb med dem, men det ska nog gå. Till slut. Min väst ska göras om från grunden, eftersom den blev skadad under en strykning. Även fast jag var så försiktig gick det illa. Sen måste jag planera inför Let Me Live-trycket på ryggen också. Var så enkelt med RE2västen när det inte vr några sömmar på ryggen. Hoppas man kan trycka på det här tyget också, annars blir det jobbigt.

Bältet ska göras om lite, vilket gör mig oerhört glad att åtminstone den svarta tröjan är klar, haha! Blir lite mycket jobb, men ska uppdatera här när jag komer nånvart.

Titta, ett inlägg som inte ligger i kategorin "allmänt"! Jag skulle vilja flytta de tidigare inläggen till olika kategorier, men är osäker på om det kan göras utan att inläggen ska behöva publiceras om igen. Krångligt, det här. / Staaahp, Mlie, det är 2013 nu och det går utan problem!

Jag har märkt den senaste tiden att min kreativitet inte bryr sig om vilken tid det är på dygnet, utan kan komma med idéer precis närsomhelst och varsomhelst. Jag har fått för vana att alltid ta med mig block och penna, haha. När jag åkte tåg förra veckan fick jag en idé till en oneshot, alltså en fanfiction som bara är ett kapitel lång. Den utspelar sig, passande nog, på ett tåg. Idag vaknade jag upp en timme före mitt alarm, och med en idé om hur jag ska kunna fixa Let Me Live-trycket till min nästa cosplay på bästa sätt.

Det här blir min tredje cosplay, men den andra som jag verkligen jobbat mycket på. Min första (Claires Degeneration-stil) bestod mest av köpta kläder som jag använde precis som de var. Min andra - RE2cosplayen - är mer egengjord. Det är den jag har på alla bilderna av mig på bloggen, hehe. Så vilken är näst på tur då? Min tredje cosplay, både som Claire och allmänt, blir som hon ser ut i Game of Oblivion-delen av Darkside Chronicles. Eller, den uppdaterade versionen av hur hon ser ut i Code: Veronica, för att ge en kortare förklaring.  

Det har varit väldigt mycket jobb med västen, och det är fortfarande relativt mycket kvar att göra - dragkedja ska köpas och sys fast, kragen ska göras, västen ska få lite ändringar. Och sen blir det trycket. Min Made In Heaven-ängel till min RE2cosplay är tryckt på ett tryckeri, men det tyg jag valt till den här västen, och det faktum att jag har en söm mitt bak på ryggen, gör det svårare att få ett bra resultat om det skulle göras på samma sätt. Mitt enda alternativ är att måla min Let Me Live-valkyrie för hand. Vilket är precis vad jag redan gjort, fast på papper. Alltså måste jag måla den en gång till. Den idé jag fick när jag vaknade var dock en stor hjälp - jag behöver inte måla det på fri hand. Kommer dock skriva mer om det när jag sett att det fungerar, hehe.

När sedan västen är klar ska det sista på den svarta tröjan fixas, och efter det blir det dags att börja jobba på jeansen. Jag har aldrig sytt ett par jeans själv förut, så ska bli intressant att se hur det slutar, haha! Förhoppningsvis kommer det bli bra nog. Jag är väldigt petig av mig när det gäller mina cosplays. Jag ser faktiskt fram emot att göra handskarna, och det ska bli riktigt kul att få gå på stöveljakt igen. Synd bara att det inte finns några bra referensbilder till dem. Men det löser sig nog till slut. Hoppas jag. Om inte annat är det ju en perfekt ursäkt för mig att köpa nya stövlar, haha! 

.

---

Den här bilden är ifrån oktober, och från samma photoshoot som de bilder jag har överst på bloggen. Det var när Sanna var och hälade på mig =) Gillar effekten av skuggan ^^