För det är väl det man gör i International Track & Field när man inte kan trycka snabbt nog på knapparna. Det där batteriet har alltid varit till hjälp.

Alla har vi väl något spel vi brukar fuska i, eller använda oss av såna där fina... "metoder" för att få det resultat vi vill ha. Kanske är det för att spelet är överdrivet svårt, eller kanske för att det alltid har fuskats lite lagom mycket i det. I min spelsamling är det både i det ovannämnda spelet och i Nagano Winter Olympics '98 som jag får lite mindre ärliga poäng. Det är så mycket roligare att ha överdrivet stor marginal mellan karaktären och den höjdhoppstång man hoppar över. Det ser så mycket lustigare ut.

Ett highscore som jag faktiskt mot förmodan inte fuskade till mig, utan vann helt ärligt, var på Guitar Hero Arcade på Liseberg för några veckor sedan. Jag hamnade på plats 2 och 3 - på medium, visst, men ändå. Poängen finns där, och det är det väsentliga. Eller, ja, de gjorde det när jag var där åtminstone.

Äntligen. Efter fem dagars väntan var det dags - jag skulle få spela Dead Island. Det enda jag spelat sen min senaste RE5Mercenaries-runda med Lisette var REMercenaries3D på bussen. Eftersom det ska byggas om lite på övervåningen här hemma var jag tvungen att säga hej då till mitt spelrum - där jag haft mitt 360, mitt PS3 och en större TV än vad jag har i mitt rum, där de andra spelkonsolerna är (Resident Evil 2 ser snyggare ut på en mindre TV, helt enkelt) - och ta in mina konsoler på rummet. Jag fick flytta om lite, men till slut fick båda plats. Jag öppnade mitt spel- som luktade så där underbart gott som nya spel gör - och la in kvittot i fodralet. Manualen brydde jag mig inte ens om att kika i. Här var det spela som gällde!

Efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig trots allt för att spela som Logan - Throwing expert. Jag tycker om granater i spel. Tycker det är lite så där småmysigt när det smäller lite grann. Jag gör alltid mitt bästa för att få en Afterlife och Retaliation i Uncharted 2 Multiplayer - gärna på samma gång. Sen läste jag ju nagellacksnamnet "Splash of Grenadine" som "Splash of Grenade". Så jo, det kändes som rätt val, även fast det handlade om helt andra kastvapen den här gången.

Jag kom in relativt snabbt i kontrollen ("allting är relativt") - som vanligt var det kamera och rörelse på separata spakar. Att karaktären springer lite smått utan att man behöver en till knapp är ju bra - ska jag bara lära mig att springa på riktigt också. Om det går. Kändes som en väldigt bra idé att utforska det första rummet man var i - och se där, ett health kit. Det kan behövas! Tyckte det var riktigt smart att just folks resväskor var lite halvdolda loot-ställen - lite mer realistiskt än att det ska vara trälådor överallt (ja, RE4 och RE5, ta åt er). Utsikten från balkongen var verkligen något extra - synd bara att man inte fick se så mycket av den fina ön innan zombierna tog över.

Att hissturen inte skulle sluta bra kändes lite väl uppenbart - eller så är det bara jag som har en extrem hisskräck (fast inte egentligen). Blev inte så förvånad när det gick som det gick. När klockan började närma sig halv tolv på natten bestämde jag att det var dags att sova - skulle bara spela lite till. Sen dog jag. Jah. Idag kom jag hem alldeles för sent för att ens ha en tanke på att ge mig in i spelet - det får vänta tills det ljusnat. Köpte guideboken idag, men den ska, precis som mina andra guideböcker, förbli orörd tills jag klarat ut spelet. Vilket förhoppningsvis inte dröjer alltför länge.

Jag tycker om att göra något lite extra på releasedagar. Den här gången var det dags för Dead Island. Ett par zombies hade tagit sig in på GAME, så Hanna och jag gick dit för att göra något åt det. Med andra ord var det Claire Redfield och Ada Wong från Resident Evil-serien som fick ta hand om situationen. Man kan då lugnt påstå att de har tidigare erfarenhet inom det området. Så klart fick kameran hänga med! Lägger nog upp lite fler av bilderna under helgen, men här kommer ett par av dem ^^

Fast egentligen inte.

Resident Evil är inne på sitt femtonde levnadsår - en händelse som Capcom valt att fira med en massa saker. Förutom HD-versioner av Code: Veronica X och Resident Evil 4 får vi (eller åtminstone japanerna - återstår att se hur det blir med det där) chans att köpa en exklusiv samlarbox (Vill ha den så mycket att det gör ont i mitt fangirl-hjärta). Det nya tillskottet på listan är en bok och en tröja som är... allt annat än snygg.

Nästan mer frestande att köpa tröjan "I mina rastlösa drömmar ser jag den Town" från spelet Tyst Kull 2. Tro mig, det finns en sådan tröja. Vem sa egentligen att översättningsprogram var dåliga? Den personen hade väldigt rätt.

Resident Evils 10-års jubileum fick också lite fina exklusiva saker - som den otroligt fina Lickern jag fick i födelsedagspresent av Fredrika, ett par andra fina figurer, Ten Years of Resident Evil Official Soundtrack som innehåller 48 kortversioner av olika stämningsfulla låtar från alla canon-spel från Zero till RE4 komplett med en fin liten poster med bilder på nio av karaktärerna.

Om Capcom planerat så här mycket för 15-års strecket, tänk vad mycket det måste finnas när det blir dags för serien att lämna sina tonår. Drömma kan man ju alltid.

Så här såg min bil ut efter en vild jakt på gatorna i Los Angeles i L.A Noire. Att inte ha Bekowski vid min sida känns lite smått jobbigt, speciellt som att jag inte kan skylla på honom längre.

Jag är inte alls en våldsam förare i spel. Jag körde nästintill lagligt i första Grand Theft Auto. Fast det var för att jag inte tyckte om att bli jagad av polisen. Behöver jag säga att jag inte riktigt fastnade för den spelserien? Utmanar du mig dock i Crash Team Racing får du räkna med att det kommer gå vilt till i svängarna. Mest för att det inte direkt finns någon bil man kan "råka" köra sönder lite.