Jag fick de två första säsongerna av Supernatural i födelsedagspresent av pappa och har alltså, som Lisette uttryckte det, inte längre någon anledning att inte se avsnitten. Supernatural är en riktigt bra serie, men jag har lätt för att bli skrämd av den. Skulle jag bestämma mig för att se om första säsongen från början igen finns det många avsnitt jag gärna skulle hoppa över. Som Bloody Mary, som det tog mig flera dagar att ens samla mod till att se. Och Scarecrow vill jag inte se ensam. Absolut inte.

Serien är inte fullt lika läskig i dagsljus, så idag har jag sett två avsnitt - Provenance och Dead Man's Blood. Dock var det avsnittet jag såg igår det som gav mig inspiration till det här inlägget - Hell House. Jag ropade ut åt en tjej att hon inte skulle gå ner i källaren. Försökte depserat få henne att inse att om en dörr är låst så öppnar man den inte. Att det är låst betyder att det, så klart, kommer hända någonting när man väl går in. Men hon gick in ändå. Och jo, nog hade jag rätt alltid.

Även när jag spelar märker jag hur lugn jag blir så fort jag kommer till en låst dörr. Om jag inte har något efter mig, så klart. Ja, Haunting Ground, det är dig jag tänker på. Att en dörr är låst får mig att slappna av, att känna mig säker (för tillfället). Så länge man kommer ihåg vilka dörrar man faktiskt kan gå igenom när man behöver fly någonstans, så klart. Silent Hill badar ju nästan i låsta dörrar, haha. För att inte tala om Project Zero 2 - fler nycklar i ett spel har jag nog aldrig stött på. Så länge Sae inte är efter mig känner jag nästan för att krama alla låsta dörrar och bevara nycklarna i någon fin monter.

Något jag saknar med de nyare Resident Evil-spelen är att man inte har de låsta dörrarna på samma sätt. Hela spelet följer ett redan väldigt bestämt mönster, och man behöver inte gå vilse och bli frustrerad över att man inte kommer någonstans. Ju längre jag kommer på REZero, desto mer inser jag hur mycket jag saknat just de momenten. Nej, jag är inte färdig med min omgång av Zero än. Dels för att jag just nu har mina molotovs på helt fel ställe (saknar Item Box. Så otroligt användbart!), och dels för att RE5 trots allt ändå är lite mer lätt-tillgängligt. Dock är det mer Mercenaries och inte själva storyn som gäller i femman. (Om jag får skryta lite är jag bland de 2000 bästa på Missile Area på Xbox 360. Det tar sig!)

Det finns dock något jag saknar mer än att gå vilse med låsta dörrar - Herkules. Jag köpte filmen på DVD åt mig själv, eftersom VHSen helt är borta. Trots att jag inte hade sett filmen på riktigt länge innan jag såg den med min lillasyster tidigare ikväll kunde jag i stort sett alla replikerna utantill. Behöver jag säga att det är en av mina favoritfilmer? Hehe. Det jag istället saknar nu är PlayStation-spelet baserat på Herkules jag hade som liten. Jag tror det kan ha hamnat på vinden någon av de gångerna jag bestämt mig för att lägga barnfilmer och liknande på hyllan. Fast när allt kommer omkring skulle ju livet vara otroligt tråkigt utan alla de sakerna.

Nej, Disney kommer jag nog aldrig sluta att älska. Åtminstone inte de filmer som är från 90-talet. De gör allting så mycket roligare.