(Titta, ännu en titel som inte börjar med "att" eller "när" - det tar sig!)
När jag ser på film eller tv-program ensam - speciellt om det är skräck eller polis-program - försöker jag förgäves säga åt de stackars offren vad de inte ska göra. Men lyssnar de? Nej. De går fortfarande ner i den mörka källaren, de går ut i skogen ensamma för att undersöka något, och de tittar ändå ut genom fönstret fast jag bestämt nog bett dem att inte göra det. Jag gör samma sak även när jag inte ser programmen eller filmerna ensam, även fast mina "order" dock stannar som bara tankar. Är jag ensam försöker jag prata till dem med hög röst. "Ta bort kniven om du vill leva!" och "Han kommer vända den mot sig själv, gör någonting då!" är två exempel av hur det låter när jag kollar på tv-serien Supernatural ensam, haha. Jag har märkt att det inte gör någon skillnad om man ber dem att göra något eller om man ber dem att inte göra något - de lyssnar ju ändå inte.

Dock finns det ju så klart tillfällen där karaktärerna gör som man vill - i spel. Vill man att Fiona i Haunting Ground ska gömma sig under en säng för att komma undan Debilitas så gör hon det. Vill man att Fiona inte ska gå fram till Daniella när hon står vid den öppna spisen gör hon inte det. Men det gäller ju, så klart, bara de karaktärer man spelar som, och när det inte är dags för filmsekvenser som man ändå inte kan kontrollera händelserna i. "Jag vill inte veta, du vill inte veta, nu drar vi" var mitt svar när Alan Wake undrade vad det var för ljud han hade hört. Och han lyssnade på mig. Visst att jag inte kunde göra så mycket när han grälade med min (hans, om man ska vara petig) underbara fru, Alice, men det faktum att jag faktiskt har något att säga till om, att jag har chansen att rädda karaktärerna från de eventuella hemskheter de står inför är det viktiga.

Heavy Rain är ett spel jag verkligen gillar. För någon som försöker kommunicera med karaktärer i film och på tv var det interaktiva dramat perfekt. Jag bestämde handlingen, och det fanns flera sätt det hela kunde utspela sig på. Vissa val var kanske inte så genomtänkta som de andra, men det kunde ha gått värre. Jag lyckades inte hålla alla fyra hjältarna levande, men jag lyckades rädda min son. (Ethans, om man ska vara sådär petig igen. Jag lever mig in i handlingen, okej? Hehe). Mitt val i ödle-utmaningen gav mig skuldkänslor i flera veckor, även fast jag, efter att ha fått Lisette att spela det, faktiskt ändå tog det "skonsamma" alternativet. Det var mitt val, det var mitt fel att det slutade så. Men allt löste sig ändå till slut. Jag höll mitt huvud kallt, jag var en duktig simlärare, och jag spenderade inte för mycket tid med det jag visste kunde vara farligt. Jag var en god far, och jag räddade som sagt min son.

Jag har upplevt handlingen i Heavy Rain två hela gånger, plus det jag hann med när Sanna först fick mig att spela det när hon hade med sig det när hon hälsade på. Det spelar ingen roll hur många gånger jag spelar igenom det, eller ser någon annan spela det - jag kommer ändå minnas de val jag gjorde i min första runda av det. Jag vet fortfarande inte om jag ska ge mig på att försöka få alla troféer i spelet, eftersom det känns som att de val jag då måste göra inte var de jag först kände var "rätt", att de inte riktigt är mina egna val. Jag kände mig hemsk som inte genomförde uppoffringen, men utan alla pusselbitar kändes det som att jag då skulle vara ännu längre ifrån att ge den lille pojken det liv han borde ha. Det var ju trots allt min (Ethans) son.

Behöver jag säga att jag verkligen fastnade för Heavy Rain? Jag tyckte väldigt mycket om det faktum att valen verkligen var mina, och att det faktiskt var jag som gjorde skillnad. Det var min handling, min berättelse. Alan Wake är även det ett riktigt toppenspel, men historien var inte min på samma sätt som i Heavy Rain. Den var precis som alla andras. Men det är ett spel som jag har lättare för att spela om igen, där jag faktiskt känner att jag kan få alla achievements om man jag bara försöker. Det svåra beslutet är att bestämma vilket av de två så skilda tankegångerna är mest "rätt" - att vilja spela om spelet flera gånger och låsa upp allting, eller att helt enkelt vilja minnas just sin egen version av det. Något jag dock kan säga säkert är att båda spelen är otroligt bra, och jag är glad att jag bestämde mig för att köpa dem. Även de var ju trots allt mina egna val.