Nu var det ju det där med två inlägg på samma dag... Idag får bli ett undantag, detta är alldeles för viktigt för att inte skriva om.

Jag letade i lådan och skåpet som min TV står på, precis som jag fått tips om i drömmen. Blev besviken när jag rivit ut allting utan att ha hittat den lilla pappersbiten som ju var så viktig för mig. Men om man ska se det från den ljusa sidan är skåpet mer städat nu än det någonsin har varit, haha! Jag bestämde mig för att titta i det andra skåpet i mitt rum. Kanske hade jag missuppfattat honom, att det fanns i skåpet som TVn inte står på. Jag började med lådan över skåpet, men ingenting där heller. Jag var inte alltför pepp att bege mig in i själva skåpet dock - alldeles för mycket saker har blivit inpressade där de senaste åren. Jag har helt enkelt ingen annan stans att ha allting.

Efter en stunds letande hittade jag ett väldigt hopknycklat kvitto - men det var från när jag köpte ett helt annat spel 2006. Men jag gav inte upp. Jag hade saker överallt omkring mig på golvet, och innehållet i skåpet minskade mer och mer. Och till slut hittade jag det. Slätt och fint, precis som när jag fick det den 13 januari 2007. Det har klarat sig otroligt bra i det skåpet i 4 år, vilket jag inte riktigt kan förstå, med tanke på hur illa det såg ut, haha! Men jag har det.

Jag har letat efter det här kvittot för att, som jag sa i inlägget före det här, ville veta exakt när jag köpte spelet. Men även för att jag ville veta om jag köpte det samtidigt som Resident Evil Dead Aim. Jag hittade kvittot till RE Survivor 2 för en tid sen, och det spelet köpte jag den 6e maj 2007. Jag som länge trott att jag köpte det och Code: Veronica X samtidigt. Jag tänkte att det då kanske var Dead Aim jag köpte samtidigt, men på kvittot står det bara om CVX. Mysteriet om Dead Aim finns alltså kvar, men klart är åtminstone att Code: Veronica X nu fått bevis för att det verkligen var det första Resident Evil-spelet jag köpte. Jag tvivlar på att jag den dagen trodde att jag till slut skulle ha 27 stycken REspel i min samling, eller att jag ens skulle ha en samling överhuvudtaget. Men alla samlingar börjar ju någonstans, och min började med ett spel som gick rakt in i hjärtat.

 

Just nu har jag väldigt många (läs: ett par) idéer till olika blogginlägg - varav ett är färdiskrivet och bara väntar på att få publiceras - men jag tänkte att jag ändå tar det här inlägget först.

Det hela började med att jag letade efter ett kvitto - kvittot från när jag köpte Resident Evil Code: Veronica X till PlayStation 2, det första Resident Evil-spelet  som jag köpte helt för egna pengar. Kvittot är omkring fyra år gammalt, men jag har inte gett upp hoppet om att hitta det. Varför letar jag efter det? För att jag vill veta exakt när jag köpte det, så klart. Jag har letat igenom mitt rum flera gånger utan resultat. Trots det känns det som att jag är mer förberedd och har mer chans att lyckas vid mitt nästa försök. Allt tack vare en dröm jag hade natten till idag.

Jag kommer inte ihåg var jag var, varför jag var där eller vem jag var där med, men jag minns att jag såg ett papper på en anslagstavla som fick min fulla uppmärksamhet. Det stod något i stil med att ens frågor kunde besvaras av en om visste, och jag tänkte att jag lika gärna kunde ge det hela en chans. Jag gick till rätt ställe, och träffade en blond man (mer än så minns jag inte om hans utseende, hehe. Tror dock att han hade glasögon, men är inte helt säker. I vilket fall är det inte det jag ville fokusera på nu). Han såg på mig ett ögonblick och log, och innan jag hann säga något sa han att det jag letar efter finns i ett av de två vita hyll-skåpen jag har i mitt rum, den jag har min TV på. Jag tittade på honom ett tag, och frågade "RE2?". Jag tror jag sa det för att se om han verkligen visste vad det var jag letar efter. I alla fall är det så jag ser på det nu, eftersom jag inte direkt letar efter något till mina Resident Evil 2-spel. Han tittade på mig med en blick som om jag var dum. "Code: Veronica" var hans svar.

Det ska utan tvekan bli spännande att se om kvittot ligger där han sa att det skulle vara. Än har jag, trots min nyfikenhet, inte vågat kolla.

Innan jag skriver det jag egentligen skulle skriva vill jag börja med att säga att jag nu, med hjälp från Lisette, har SS-rank på alla banor med alla karaktärer i Resident Evil 5 Mercenaries på PS3an! Som skrivits tidigare har vissa rundor varit en riktig utmaning, medans andra varit så enkla i jämförelse att man blir lite fundersam, hehe.

Jag spelade som Jill Battlesuit, och Lisette spelade som Wesker S.T.A.R.S.
Detta är resultet från den rundan som gjorde att jag fick SS med alla karaktärer på alla banor.
---

Det underlättar verkligen att skriva på bilderna vad det var för speciellt med rundan. Lättare att komma ihåg vad som är vad~ På denna såg det bra ut att bara skriva Rifle Only.



Till skillnad på hur det blev här, haha! Därför det är så mycket enklare att skriva "Flash Only".



"No Gatling Gun" fungerar riktigt bra här, fast för att ge en bättre förståelse för de vapen som används tycker jag ändå lite bättre om varianten "Stun Rod Only"~

Min vän Lisette och jag hade en plan - att få SS-rank (den högsta) på alla banor med alla karaktärer i Resident Evil 5 Mercenaries Duo. För att göra allting lite mer intressant var vi ofta samma karaktär. Vissa rundor gick riktigt bra, som när vi båda var Wesker. Andra rundor gick så klart lite sämre, som när vi båda var Clubbin' Sheva. Hennes vapen är bara inte tillräckligt bra. Till slut hade Lisette bara en enda karaktär kvar att få SS-rank med - Jill BSAA, på Prison. Visst att Prison är en riktigt jobbig bana med alla Executioners som smyger runt med sina yxor, men det hade ju fungerat med andra karaktärskombinationer. Så jag gick så klart med på att köra dubbel Jill BSAA.

Det började helt okej ändå - vi bestämde oss för att ta alla tidsbonusar först, och sen börja döda. Vi hittade ett nytt ställe att stå på när det väl var dags att "ta hand om" alla Majinis. Det flöt på helt okej. Men sen gick det bara utför. Jag vet inte hur många gånger vi försökte, men det gick bara inte att få SS som dubbel-Jill. A gick helt okej att få, även S på sina håll. Men inte SS. För att få den rankingen måste man ha över 150,000 poäng på en runda. Vi var jobbigt nära flera gånger. Men vi gav aldrig upp. Två rundor vi körde var så otroligt elaka att det inte var sant. I den ena fick vi bara två Executioners, de andra vägrade komma fram. Vi hade inga fiender. Rundan hade gått så bra förutom det. Poägen räckte till ett S iallafall.

Den runda jag dock aldrig kommer glömma var senare samma kväll. Vi hade riktigt många fiender runt oss, bland annat en massa Big Mans. De tycker riktigt mycket om att slå folk i ansiktet, och de tål mer än vanliga Majinis. De är som mini-bossar, helt enkelt. Vi hade poäng nog för att få det SS vi kämpat så hårt för, och det var inte långt kvar av rundan. Det enda vi behövde göra var att överleva. Vilket visade sig vara lättare sagt än gort med alla Big Mans. Jag blir mörbultad så extremt mycket att jag hamnar på dying, och när man kör Duo Mercenaries måste ens partner komma fram och antingen heala eller trycka på resuscitate. När så Lisette var på väg mot mig (själv var jag koncentrerad på att backa ifrån alla Big Mans i den otroligt låga hastighet man tvingas röra sig när man är döende) blev hon slagen till marken av en Big Man. Jag backar längre bak, och Lisette kom knappt fram igenom den farliga folkmassan. Det lilla liv jag hade sjönk ännu mer. Jag backade till slut in i en av de små cellerna, och en Big Man följer sakta efter. Han tittar på mig ett tag, lyfter sina armar över huvudet, och slår till mig. Med endast två sekunder kvar av rundan dör jag, och vi förlorar vår SS-rank. Trots detta skrattade jag så jag grät. Eller om jag grät så jag skrattade, haha! Blev iallafall båda delarna. Dubbel BSAA Jill på Prison - det var nu personligt.

Att ge upp var inget alternativ. Vi försökte igen och igen. Vi skulle ha våran SS-rank, och till slut, efters otroligt mycket slit fick vi den. Vi lyckades. Vi skrek av glädje - pinan var äntligen över. Vi hade lyckats. Gladare hade jag inte varit på länge! Och så klart tog jag kort på resultatet, och det är bilden ni ser här nedan. 172,270 poäng med dubbel Jill BSAA på Prison. Det är om något värt att vara stolt över.

Och i och med den SS-ranken har Lisette nu SS med alla karaktärer på alla banor i RE5 Mercenaries! =D Stort grattis till henne! =D Själv har jag ett par rundor kvar, men snart är jag där också. Och vi har redan bestämt oss för nästa långvariga utmaning. Vad det är avslöjar dock en annan gång.

"Vad är det för en titel?" kanske ni tänker. "Det har väl inget med spel att göra?" Men jo, det har det faktiskt. Hur? Vänta och se!

Jag spelade ett par rundo Mercenaries och Mercenaries Reunion i Resident Evil 5 idag, Solo, på Public Assembly. Excella i reunion, Sheva Tribal i vanliga Mercs. Jag har som sagt spelat så mycket Duo på senaste tiden att jag nästan glömt bort hur man spelar Solo. Men idag gick det oväntat bra - iallafall som Excella. Hennes handgun känns som ett bättre val än Shevas pilbåge när man ska "ta hand om" Executioners och andra mini-bossar. Plus att hennes flash-rounds i grenade launchern är snäppet bättre än Shevas flash grenades. Hur som helst - i Mercenaries Reunion läggs mer fokus på kombon, än på hur mycket tid som finns kvar när man dödat alla 150 fiender på banan, som det är i vanliga Mercenaries. I den första rundan jag spelade som Excella idag lyckades jag få ihop till en 66-kombo, med 119 dödade. Med andra ord var det väl inte den bästa rundan jag lyckats med, tänkte jag. Men oj, där hade jag allt fel!

Det blev tydligen ett nytt personligt rekord på Public. Blev förvånad över det, och tog mig bort till Leaderboards för att titta hur jag låg till där, när jag nu ökat min poäng. Plats 3168 av 177641 var väl inte så illa, haha! Nästa person på listan har 30 poäng mer än mig. Jag tog beslutet att försöka mig på ännu en runda, men det gick inte alls lika bra. Måste ha varit mycket tur med fienderna i första rundan. "Men den där stegen då, den har du ju inte nämnt än!" Jo, tänk för att jag har det - Leaderboards. Ju bättre poäng, detso högre upp kommer man. Med andra ord är Leaderboards definitvt en stege man gärna klättrar i.

Ska dock nämnas att rundorna som Sheva inte direkt gick som planerat. Jag skyller på Executionern - den tredje på banan var riktigt elak. Så nog sjutton ligger det mycket slit bakom varje steg på den långa stegen mot toppen.

Hade förberett allt inför en härlig spelkväll - jag hade en Resident Evil T-Virus Antidote som jag fick av min Secret Santa Fredrika, choklad, en Coca Cola Vanilla, och ett spel jag längtat efter att få prova. Mitt Dreamcast hade hittat hem till mig, och jag skulle få spela Resident Evil Code: Veronica för första gången. Skall dock tilläggas att jag spelat Code: Veronica X på PlayStation 2 många gånger innan. Detta skulle utan tvekan bli en perfekt spelkväll. Men säg den lycka som varar länge - Dreamcastet kunde inte spela upp skivan, varken den första eller andra. Detta var igår (eller i förrgår om man räknar nu som en ny dag. Snart två på morgonen. Borde nog sova snart, haha). Drickan tog slut fort, men som tur var hade jag bestämt mig för att vänta med min Resi-energidryck, så den är fortfarande oöppnad. Så istället för Coca Cola Vanilla, T-Virus Antidote, choklad och RECV igår(/förrgår) blev det Coca Cola Cherry, choklad och Kingdom Hearts. Även fast jag spelat det spelet många gånger blev så klart som alltid ett kärt återseende. Hoppas bara jag får chansen att spela Code: Veronica snart också. Återstår att se~

Eftersom klockan nu är 2:03 har det varit Julafton i över två timmar, så God Jul på er! =D Hoppas att ni får en härlig dag med många varma stunder =) Själv har jag redan fått in mina paket från tomtenissarna, med min mammas fina kommentar "Nu är ni så stora, så tomtenissarna kan inte vänta tills ni somnat med att lägga fram paketen." Eller hur det nu var. Inte lätt att komma ihåg när man är mitt inne i ett spel, haha! Så nu har jag ett par klappar som väntar på att få öppnas. Börjar bli dags att gå och lägga sig nu dock, så man orkar med allt som morgondagen har att bjuda på. Ha det bäst! =D

~Mlie-Redfield

Får man pluspoäng för en fantasifull titel? Haha!

Jag erkänner - jag har varit en riktig Albert Wesker-fangirl sen 06 eller 07. Innan dess var det mest Claire, även om jag då inte alls var like mycket av en fangirl som jag är nu. Jag tror att jag redan här måste nämna att jag är en "röst"-person - att jag till exempel för det mesta väljer musik efter sångaren/sångerskans röst. Som när jag först hörde The Poet And The Muse av Poets Of The Fall när jag spelade Alan Wake första gången. Jag hade aldrig hört någon av deras låtar förut, men kände direkt att den rösten var speciell. Så jag letade efter information om bandet, och nu sitter jag här med alla deras skivor, hehe. Men tillbaka till ämnet - röster är viktiga för mig, och jag blev så klart inte glad när jag fick reda på att Richard Waugh inte skulle vara Weskers röst i Resident Evil Umbrella Chronicles. Waugh hade spelat honom i Resident Evil 0, Resident Evil Code: Veronica och Resident Evil 4, och jag tyckte oerhört mycket om hans röst.

Så när Umbrella Chronicles släpptes till Wii i november 2007 hade jag bestämt mig för att hur gärna jag än ville spela det, kunde jag väl knappast vänja mig vid en helt ny röst för en av mina absoluta favoritkaraktärer. Jag skulle inte köpa Umbrella Chronicles. Den bojkotten vara faktiskt ändå relativt länge - jag köpte mitt Wii den 25 juni 2008 för att kunna spela Resident Evil 0 och REmake. Trots att jag nu hade rätt konsol för spelet hade jag fortfarande inte en tanke på att köpa det. Tills den 29 augusti samma år, så klart. Mitt första intryck av DC Douglas, som var den nya Wesker-rösten, var att han lät förkyld. Det var inte alls lika bra som Waughs version, den som jag hade blivit så fäst vid. Men jag förstod att det här var Capcoms val, och vad kunde jag väl göra åt det? Jo, jag kunde skriva på en lista på internet om att få Richard Waugh tillbaka, vilket jag också gjorde, även fast den listan inte alls gjorde någon skillnad i sluändan. Men jag hade i alla fall agerat, om än på ett litet sätt.

Sen kom Resident Evil 5, och även fast jag fortfarande inte gillade Douglas röst kunde jag ju inte neka att den blivit bättre, att han hade lyckats åtminstone lite bättre den gången. Men han var fortfarande inte Richard Waugh. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt för mig själv att Douglas inte alls var rätt för Wesker, att Waugh var det enda rätta. Lite fanservice i form av en Wesker utan tröja var tyvärr inte nog för att få mig på andra tankar, haha. Men precis som att jag till slut lärde mig att acceptera Resident Evil-filmerna, efter att ha försvarat Afterlife efter att ha läst en recension som - enligt min egen uppfattning - grundades på helt fel saker och inte gav en rättvis bild av filmen, som fått dåliga betyg i den recensionen. Inte trodde jag väl att jag någonsin skulle erkänna att jo, filmerna är bra, även fast de uppenbart nog hade kunnat vara så mycket bättre. Likadant är det med det här - aldrig hade jag trott att jag skulle ändra åsikt om DC Douglas. Fast det var ju så klart innan jag blev länkad till en sida där man kan få Wesker att svara i ett sånt där "den du ringer kan inte svara, var änlig lämna ett meddelande". Innan jag hittade hans hemsida och lärde mig lite mer om honom.

Här sitter jag nu, någon timme efter att jag fått länken dit, och följer DC Douglas på både facebook och twitter. Jag har även till 100% accepterat honom som Wesker, och har redan hunnit med att fangirla honom relativt mycket under den här korta tiden. Visst, Richard Waugh kommer alltid vara Albert Weskers riktiga röst för mig, men visst sjutton gör Douglas ändå ett otroligt bra jobb.

~Mlie-Redfield

Idag fick jag hem mitt 26e Resident Evil spel - Code: Veronica till Dreamcast. Det "roliga" är att jag inte har ett Dreamcast än, haha. Men det är beställt, så ser fram emot att få spela det.

Med det sagt tänkte jag glida in på ämnet första rundan - den runda som så klart ger en flest intryck från spelen. En väldigt speciell sådan runda var när jag spelade Kingdom Hearts. Det var ett av de första spelen till PlayStation 2 som jag verkligen fastnade riktigt för, och jag kämpade otroligt länge med att klara ut det. Så länge att det till slut hade gått över totalt 70 timmar när jag väl klarade ut det. Jag hade bestämt mig för att klara ut det, var envis nog att inte ge upp. Jag antar att eftersom jag spelade det så länge blev slutscenen extra känslosam.

Första gången jag spelade Kingdom Hearts var när jag hade hyrt det för en helg från en butik som annars egentligen bara hyrde ut filmer. Det var någonting speciellt med spelet som fångade min uppmärksamhet redan från första stunden, när jag bara såg fodralet. Tyvärr är ju en helg alldeles för kort för att man ska hinna klara ut ett så långt spel, i alla fall då när man inte var så gammal och föräldrarna bestämde mer. Det kändes riktigt tugnt att behöva lämna tillbaka det till butiken, att behövas skiljas från det tills nästa gång jag kunde spela det, när det väl kunde vara. Så när jag sedan äntligen fick det - nu minns jag dock inte om jag köpte det själv eller fick i present någon gång - var jag så glad över att kunna fortsätta mitt äventyr, att äntligen kunna kalla det "mitt" spel.

En total speltid på 70 timmar låter ju så klart som ett riktigt långt spel, men när jag klarat ut det kändes det ändå så tomt - äventyret var över och jag visste hur det slutade. Andra rundan tog "bara" 30 timmar, och plötsligt var inte spelet lika långt längre. Den så speciella första rundan var sedan länge slut, och kvar fanns bara ett sätt att åreuppleva det fantastiska äventyret.

Just nu sitter jag och kollar på slutscenen av spelet på Internet, och längtar tills nästa gång jag kan spela igenom det. Även fast det gått lång tid sen jag spelade det sist vet jag redan nu att nästintill alla repliker kommer att sägas av både karaktärerna och mig själv. Även fast jag kan i stort sett hela spelet utantill vill jag spela det igen. Och det kommer knappast bli den sista rundan.

I januari 2008 köpte jag Resident Evil 3 till pc, då skivan till PlayStation inte gick att hitta. Det var i och med det köpet som jag började samla på Resident Evil spel. Fram tills dess hade jag bara haft Code Veronica X (som var det första Resident Evil-spelet som jag spelade helt själv utan att min bror hade spelat det innan), Dead Aim (som jag köpte efter att jag köpt CVX, vilket måste ha varit runt 2007 någon gång), Survivor 2 (köpt samma dag som CVX, om jag inte minns helt fel), Resident Evil 2 till ps, Resident Evil 3 till ps och Resident Evil 4 till PS2. Dessa 7 spel var, även fast jag nog knappast trodde det själv, början på vad som skulle komma att bli en en stor samling.

Det var i och med att jag spelade Code Veronica som jag fick upp det riktiga intresset för att spela resten av spelen i serien själv också. Jag adopterade därför min brors spel - RE2, RE3 och RE4 - och gjorde ett försök att ta mig igenom dem. Skivan till RE3 var ju som sagt inte återfunnen vid den tidpunkten (och jag vet fortfarande inte var den är, tyvärr), även fast jag hade fodralet och instruktionsboken. Båda skivorna till RE2 var dock så repiga att det knappt gick att spela på dem.

Så när jag sen köpte RE3 till pc var det endast för att kunna spela igenom RE3. Men eftersom jag aldrig varit så mycket för just spel till pc gav jag upp relativt fort och skyllde på kontrollen, haha. I maj 2008 fick jag efter en lång tids letande tag på det första Resident Evil spelet till PlayStation. Sen till sommaren köpte ett Wii för pengarna jag tjänat ihop på sommarjobbet, och passade då på att införskaffa REmake, RE3 till gamcube och Umbrella Chronicles lite senare på året. 11 spel var jag då uppe i.

2008 var utan tvekan det roligaste samlar-året - eftersom det var en ansträngning att försöka få tag på de "äldre" spelen. Nu för tiden är det dock nästan för enkelt att hitta Resident Evil spel. Jag köpte Resident Evil 5 Collector's Edition till 360 på releasedagen 2009, och likadant med Darkside Chronicles. Jag väntade dock relativt länge innan jag faktiskt köpte Deadly Silence till DS, som jag sagt länge att jag skulle skaffa. Det blev mitt 24e Resident evil spel. Resident Evil 5 Gold Edition till PS3 är det jag köpte senast, och är nummer 25 i min samling.  Jag har fortfarande inte köpt varken Wiimake (REmake till Wii. Jag kom på det ordet själv, hehe.) eller Zero Wiimake, mest för att jag vill få tillbaka den där härliga känslan av att faktiskt ha behövt leta efter spelen. Att bara köpa dem när de kommer ut är inte alls lika kul. Så vi får se hur länge jag väntar innan även de två spelen hamnar i min samling.

I den här "lilla" texten har jag ju inte gått igenom alla mina 25 spel, och den lilla historien bakom alla köp, och tänkte därför avsluta den här lilla resan längs Memory Lane med en bild på min spel-samling. Sen vill jag även nämna att det inte bara är spelen jag samlar på, hehe. Men just nu är det dem jag kastar fram i strålkastarljuset. Till sist vill jag bara säga att det spel som inte har varken manual eller framsida i fodralet är RE2 till ps, det som min bror köpte för så många år sen. Spelet över det är också RE2 till ps, men det är köpt senare.

Nu, äntligen, ska jag berätta hur det gick på min speedrun-runda, som jag tyvärr ännu inte är klar med. Med läsningen av Harry Potter-boken avklarad tänkte jag att det var god tid att koncentrera sig på att skriva om detta lilla speedrun-försök.

Det började med att jag startade en ny runda på en avklarad sparfil, så att jag skulle kunna ha kvar samma vapen och alla pengar kvar från förra rundan. Det var runda #2 på den omgången. Valde kostym Special 2, och allting verkade bra. Tills jag märkte att jag inte på långa vägar hade råd med Infinite Rocket Launcher eller Chicago Typewriter, som jag blev förvånad över att se saknades i mitt inventory. Suckar, och bestämmer mig för att starta om, då detta inte alls skulle blivit en bra start för en speedrun. Denna gången blev det runda #3 på en annan sparfil, där jag hade både Chicago Typewriter och Infite Rocket Launcher -trodde jag. Tydligen så hade jag sparat den speciella rocket launchern man får vis sista bossen, och förvirrade mig själv i ett par minuter.

Efterom jag inte spelat spelet på ett ganska långt tag kändes det så klart lite fel att skippa alla cutscenes. Men är det speedrun så är det. Ett par minuter in i spelet märker jag hur mycket jag saknar att kunna gå i sidled, kunna snabb-equippa vapen och kunna vrida riktigt mycket på kameran. Med andra ord har jag nog tillbringat lite för mycket tid med Resident Evil 5.

Jag hade för det mesta ett ägg equippat då jag sprang, för att kunna ta mig fram fortare. Så fort jag visste att det skulle vara fiender i närheten böt jag dock till min trogne vän, Chicago Typewriter. (Jag har förövrigt märkt att min lata sida är väldigt förtjust i vapen som har oändligt med skott och som man aldrig behöver ladda om. Chicago Typewritern från RE4 och Shevas Longbow i RE5 toppar listan.) Men man kan ju inte minnas allt heller - när jag kom till kyrkan andra gången hade jag helt förträngt det faktum att jag skulle bli attackerad av hundar. Med ett högt tjut - som gjorde mig riktigt glad över att vara hemma själv - sprang jag så fort jag kunde till kyrkporten, men hundarna hack i häl.

Jag visade än en gång min riktigt smarta sida när jag tänkte "varför kan man inte ha några kommandon för Ashley?" när jag tröttnat på att ha henne efter mig. Ett par sekunder senare kom jag så klart på att man ju visst kan be henne att vänta. (Mina andra såna smarta tillfällen har båda haft att göra med att jag undrat varför ingen någonsin gjort en Resident Evil-film med riktiga skådespelare efter att ena gången ha sett en trailer för Prince Of Persia, och den andra gången tänkt på CGIfilmen Resident Evil Degeneration och uppföljaren Damnation. Ibland kan man, haha.)

Chicago Typewritern visade än en gång hur bra den är när jag lyckades döda Bitores Mendez innan hans ben ens hann falla i marken. De tog ett par vacklande steg framåt medan jag närmade mig ögat. Där ser man. Det hade då gått 42 minuter sen jag började spela. Jag fick lite smått skuldkänslor för att jag fortsatte att dissa Merchant, även fast en IRL hade gjort stor skillnad på tiden det tog att ta sig igenom de delar som nu är avklarade.

Så, det får räcka för den här gången, hehe. Dels för att det här inlägget nu redan är ganska långt, och dels för att jag gärna vill fortsätta spela lite längre innan jag skriver om nästa del. Så ja, det var allt för den här gången!

~Mlie-Redfield

Så, jag har länge sagt att jag ska göra ett nytt försök till en speedrun på Resident Evil 4 Wii-edition, men det har aldrig blivit av. Jag har försökt ett par gånger tidigare, men jag är bara inte snabb nog. Om jag inte minns fel är den snabbast speedrunnen av det runt 2 timmar och 12 sekunder. På två timmar är jag inte ens i närheten av att ha klarat ut spelet.

Jag skulle försöka igen idag, hade jag bestämt. Men nu skyller jag på min feber, och bestämmer att jag ska göra det imorgon istället, hehe. När jag kör mina speedrun försök brukar jag ha kostymvalet Special 2 (när Leon är en gangster och Ashley har en rustning), eftersom man då inte alls behöver bry sig om den stackars blondinen. Sen ska man, så klart, ha med sig både en Chicago Typewriter (one-hit-kill) och en Infinite Rocket Launcher för att enkelt kunna ta sig förbi fienderna. Sen för att lösa "problemet" med att Leon springer så sakta (en speedrun ska ju så klart vara snabb) är det bara att ha ett ägg equippat. Sen gäller det bara att försöka klara allting så snabbt som möjligt. Och varför just på Wii? Jag vet inte. Det bara blev så. Kanske främst för att PS2skivan är lite repig, och GameCube versionen inte har Special 2 om jag minns rätt. Så då blev det Wii.

Varje gång jag försökt mig på en speedrun har jag tänkt att det inte är möjligt att klara det på så liten tid, men jag är ändå fast besluten att komma i alla fall lite närmare den sluttiden. Jag brukar dock ge upp så fort den totala speltiden närmar sig 2 timmar. Och bara för att jag skrivit allt det här nu är jag sugen att ge mig på en runda till. Men inte förrns imorgon. Måste ta igen lite förlorad sömn idag, hehe.

Jag tycker otroligt mycket om att spela Mercenaries och Mercenaries Reunion i Resident Evil 5, men så klart så är det ibland svårt att hålla upp combon när de sista fienderna står och gömmer sig på något jobbigt ställe. Totalt finns det 150 fiender som man ska döda i varje Mercenaries-runda (både Majinis och kycklingar medräknade), och det bästa är ju utan tvekan om man skulle lyckas få ihop dem alla i en enda lång combo. För det mesta spelar jag Duo, eftersom det då inte blir lika mycket fiender runt en enda spelare, utan de delar upp sig åtminstone lite.

Combos är väldigt lätta att tappa, eftersom tiden för det tickar ner så snabbt om man inte håller den uppe med fiender. Efter de flesta rundor jag har spelat med vänner där vi tappat combon på grund av det, eller för att någon dött, har jag sagt "det värsta skulle ju helt klart vara att tappa en 149-combo och se den sista fienden i närheten". Just detta fick jag uppleva när jag spelade Duo Mercenaries med min vän Lisette på Public Assembly. Dock var det mest för att jag fick panik, haha. Vi hade en 148-combo, och jag såg en av de två sista fienderna vid en oljetunna som sprängs om man skjuter på den, och tänkte att jag skulle "ta hand om" den fienden på ett snabbt och effektivt sätt. Dock hade jag ju inte räknat med att Lisette skulle vara nära den tunnan också... Så jag råkade spränga både henne och den där Majinin. Eftersom fienden dock dog så fick vi en 149.combo, och jag såg nummer 150 i närheten. Men Lisette var fortfarande på "dying", och min första tanke var - tyvärr - att springa och heala henne när jag istället hade kunnat dödat den sista fienden och fått en väldigt hög poäng. Så det där med att tappa en 149-combo, som jag så länge hade skämtat om, hände. Nu är jag ännu mer rädd för att tappa så höga combos, haha.

Men som om det inte var nog så har det hänt en (nästan) värre sak vad gäller att tappa combos; att det blir communication error. Jag spelade med Lisette igår, och vi spelade båda som Midnight Wesker på Public Assembly. Vi pratar nästan alltid med varandra via headset när vi spelar, och gjorde det även den här gången. Vi hade till slut en 140-något combo, och allting gick bara bra. Tills en Majini kom upp bakifrån och höll fast min Wesker. Combon blinkade (vilket betyder att den håller på att tappas), och jag gjorde mitt bästa med att försöka skaka loss den envisa fienden. Det gick! För en kort sekund undrade jag varför Lisette inte hade hjälpt mig. Jag sköt iväg ett magnum skott mot första bästa fiende, och combon var kvar. "Yes!" var mitt glädjetjut. Men säg den lycka som varar länge. "[sätt in id för PlayStation Netwrok här, avslöjar inte Lisettes, hehe] has left the game". Med andra ord - communication error. Spelet avbröts, och efter ett par sekunder tyst förvåning började jag skratta så att tårarna rann och min mage gjorde ont. Det hade ju gått så bra, kanske lite för bra, som Lisettes router verkade tycka. Jag startade en ny omgång, bjöd in Lisette, och satt (läs: låg) fortfarande och skrattade lika mycket. Dock var Lisette inte alls lika road över händelsen, haha.

Så jo, nog har man ett par historier om tappade combos, och även fast de kan vara kul såhär i efterhand (den senaste händelsen var dock kul mest hela tiden) är det inte direkt något man vill ska häna varje gång. Men med min tur var nog det här knappast sista gången.

~Mlie-Redfield