Efter att ha klarat första halvan av spelet utan att ha dött (trots det har jag sparat lite för många gånger, för att vara på den säkra sidan) var det dags att ta sig an den andra delen av Resident Evil Code: Veronica X. Första halvan kan jag i stort sett utantill - spelat den väldigt många gånger. Andra halvan, däremot... Minns inte ens när jag spelade det sist. Förra året hade jag ju en plan: jag hade fått hem mitt Dreamcast och Code: Veronica till det, hade köpt godis och en Vanilla Coke, och skulle lyxa till det med min T-Virus Antidote energidryck och vara uppe hela natten och spela. Vilket inte gick så bra alls, eftersom skivan till spelet var alldeles för repig. Det har alltså gått mer än ett år sedan jag sist spelade (eller ens klarade ut) CVX. Har sett fram emot att få spela det så himla länge. Att dessutom får göra det i HD... <3

Jag hade lämnat spelet i Claires första del i Antarktis. Jag var in och hälsade på stackars Nosferatu, sa hej då till Alfrexia och lyckades även bli uppäten av en grupp zombies. Visst, de momenten i spelet som Claire får göra först i Antarktis kan jag också ganska bra, men inte alls lika bra som början av spelet. Det var när Chris tog över som det svåra kom... Eftersom spelet är textat på japanska är det svårt att veta vad det är för nycklar man plockar upp, eller varför dörrarna är stängda. Att få någon hjälp från dokumenten man hittar kan man ju bara glömma. Trots det lyckades jag ganska bra. Det som jag till viss mån trodde var omöjligt visade sig faktiskt vara möjligt - jag blev skrämd i CVX. "Ooh, jag hittade batte-aaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!!!" Jah. 

När jag väl sprang runt i vinterlandskapet som Chris blev jag vilse på riktigt. Så långt i spelet har jag inte varit sen jag vet inte hur länge. Visste till viss mån vad som skulle göras, men blandade ihop ordningen. Det ledde till att Alexia inte fick säga "Said the spider to the fly; how do you wish to die?" Jag gick vilse alldeles för många gånger, men lyckades ändå ta mig till Claire. Eftersom jag hade råkat slösa bort rätt så många pistolskott fick jag leka med Chris kniv under de här momenten - en kniv som är så OP så man nästan blir mörkrädd. Brukar verkligen inte våga använda kniven som vapen i REspel - CVX blev ett undantag med motivationen att jag lyckats ta mig igenom Weskers Battle Mode levande, och med en A-rank dessutom. Något jag saknade i denna del av spelet var mina pilar - jag hade lämnat mitt bow gun med Claire. Trodde att jag skulle behöva dem när jag skulle möta upp Nosferatu, men det behövdes inte. När jag sedan fick spela som henne slängde jag direkt ner det i första bästa item box.

När det sedan till slut började närma sig bossfighten gick jag in i "fel" rum lite för tidigt, så jag fick springa runt med en pepp-inför-slutstriden-låt alldeles för länge. När jag sedan kom till den striden packade jag på mig så mycket vapen och ammo som jag kunde. Alexia ville dock inte vara ett bra motstånd. Två explosive-pilar på hennes första form, mina sista 8 och ett par grenades från min Grenade Launcher på andra formen. Till den tredje och sista formen var det så klart dags för Linear Launchern. Missade tre skott innan jag lyckades grilla henne.

Det gick alldeles för fort att klara ut spelet den här gången, men jag hade riktigt roligt på vägen. Dog totalt fyra gånger, men ingen av dem var i sista fighten. Nu väntar ett par rundor Battle Mode innan jag ska ge mig på Resident Evil 4 i HD. Till skillnad mot Code: Veronica X har jag spelat det ett par gånger för mycket, så borde inte gå lika mycket vilse. Vi får se hur det blir med det när jag väl kommer igång =D

I förrgår var det äntligen dags att testa HD-uppdateringen av Resident Evil Code: Veronica X. Eftersom jag har 15th Anniversary-boxen behövde jag inte köpa den nedladdningsbara versionen till PS3 (ska jag dock göra till mitt 360 senare). Enda nackdelen är ju att all text i spelet är på japanska. Att jag spelat CVX väldigt många gånger sedan jag köpte det 2007 hjälper ju lite, eftersom jag ändå vet vad som ska göras. Jag hade laddat upp med en påse godis, dricka och burit in min stora TV på rummet. Jag var redo att spela.

Det tog ett tag innan jag kom igång - dels för att installationen av spelet tog sin tid, men även för att jag inte visste alls vilka inställningar jag valde i huvudmenyn. Eller, jo, svårighetsgraden visste jag ju - kunde välja mellan Normal, Easy och Very Easy. Jag valde Normal. Är ganska säker på att jag lyckades stänga av rumble-funktionen... När jag så väl hade börjat spela efter alla cutscenes (här skippas inget!) blev jag förvirrad över kontrollen. Jag är så van att man springer på cirkel och undersöker med kryss - att kryss betyder ja och att cirkel betyder nej. Det är så det alltid har varit när jag spelat mitt CVX på PS2. Här var det dock precis tvärt om. Förvirring uppstod, så klart. Men efter ett tag hade jag vant mig vid det också.

En sak jag reagerade lite på var att visa repliker verkar ha kortats ner - eller så har jag bara blivit alltför påverkad av Game of Oblivion i Darkside Chronicles. Det resulterade i att jag fortsatte prata fast karaktärerna blivit tysta. Jah. Att lära sig hur man skulle ladda om vapnen och mixa herbs tog ett tag det med - texten är ju trots allt på ett språk jag inte kan läsa. Jag spelade inte så jätte länge - "bara" tills jag hade fått 3 stycken trophies. Så klart kändes det väldigt konstigt att få trophies för något man gjort så många gånger förut. När jag dock kommit till mötet med den första Bandersnatchern insåg jag att jag hade glömt pulvret som gör pilarna explosiva... Eftersom en Bandersnatch vanligtvis dör av en 3-4 såna pilar, såg jag inte direkt fram emot mötet. Mina machine guns fick dock rädda mig, även fast monstret skrämde mig rejält när det bestämde sig för att hoppa på mig och slå mig med armen.. Sen skulle så klart Steve stila och visa hur lätt han själv kunde ta hand om en sådan fiende. Det fick han dock äta upp när jag fick min andra trophy. "Do you want me to take care of this, little boy?”

Jag tycker att HD-uppdateringen är riktigt snygg, även fast jag så klart hade föredragit en riktig REmake, med karaktärsdesignerna från Darkside Chronicles. Claires höga jeans känns inte lika snygga efter att ha sett hennes tuffare varianter i ovan nämnda spel. (Jag på att Alfreds galna skratt skulle kunna göras bättre än i originalet).Trots det är jag glad att ännu fler får chansen att för första gången uppleva ett av mina absoluta favoritspel. Tack än en gång för att du köpte den här boxen åt mig, tack för allt <3

Jag fick en tidig julklapp i fredags och jag fick välja om jag ville öppna den direkt eller vänta ända tills julafton. Just då bestämde jag mig för att öppna den på julafton. Det höll i en dag åtminstone - öppnade den på lördagen. Vad som var i paketet? En box som, när jag först snubblade över information om den på Internet, fick den här fangirlen att bli smått hyper, för att sedan bli riktigt nedstämd när det avslöjades att boxen endast skulle säljas från Capcom japanska e-shop. Ett fangirl-hjärta som gick i kras, med andra ord. Just det boxen hade jag alltså fått i tidig julklapp. Ni kan ju tänka er hur glad jag blev! Årets bästa julklapp, utan tvekan <3

Eftersom det är runt Halloween just nu (eller ja, nu är vi väl närmare jul. Men när jag skrev det här var det Halloween. Seg på att publicera? Nej då.) tänkte jag det skulle vara passande att testa min motorsågs-kontroll för första gången. Min är gul, och alltså till GameCube. Den är (antagligen) endast spelbar med Resident Evil 4. Jag har haft den i mer än en månad (sedan Dead Islands releasedag) men har inte fått tillfälle att spela med den. När jag jobbade med min cosplay en dag lyckades jag få in en nål under nageln och var tvungen att plåstra om mitt stackars finger. På något sätt lyckades jag passande nog få fingret att se ut som Dr. Salvador. Ni vet, galningen med motorsåg i RE4. De vita prickarna skulle kunna vara hans ögon. Faktiskt.



Det var dags för mig och Pekfinger-Salvador att starta våra motorsågar och ge oss iväg på ett äventyr!

Eftersom jag inte skulle ha lyxen att bära runt på min Chicago Typewriter (underbart vapen) började jag en helt ny spelomgång. Jag är inte klar med min omgång av Resident Evil Zero än, så det här var första gången på länge som jag spelade ett annat REspel än just det och RE5. Mercenaries 3D räknas faktiskt inte riktigt. Jag skippade alla cutscenes i början - jag har ju sett dem alla ett par gånger för mycket. Senaste gången jag spelade RE4 var det på Wii, så det tog ett tag att vänja sig vid att sikta. Kombinera det med en kontroll som man inte vänjer sig vid så lätt, plus ett par knappar som inte är så välplacerad så har ni en bra sammanfattning av den testrundan.

Nu när jag väl hade en så häftig kontroll (och ett så vackert plåster) kände jag att det skulle vara synd att inte bråka lite med den riktige Dr. Salvador. Jag stod som vanligt i min lilla vrå under trappan och väntade på att han skulle närma sig. När ammon väl tog slut kastade jag en granat mot honom i ren desperation och sprang ett varv runt byn. Det blev ett glädjefyllt "Hah!" när galningen väl gick till marken. Det var ungefär då jag insåg hur häftig en sån här kontroll skulle vara till Wii. Den hade säkert haft lite fler häftigare funktioner. Trots det är det en väldigt kul sak att ha i sin samling.

Det var här allting började. Den 6/5 2007 köpte jag för första gången ett Resident Evil-spel helt för egna pengar. "Tror du det här är bra?" rådfrågade jag min äldre bror. "Vet väl inte jag, testa så får du väl se." Jag köpte det.

Trots att det var det första Resident Evil-spelet jag köpte själv, var det inte det första jag kom i kontakt med. Allting började när min bror fick låna det första spelet i serien av en klasskamrat. Han spelade, jag såg på. Det enda jag riktigt minns från den tiden är Porslinis - den första zombien man stöter på. Spelet lämnades tillbaka till sin ägare när min bror klarat ut det. Vi köpte sedan Resident Evil 2 på PlayStation, och sedan 3:an. Jag försökte spela dessa två jag med, men var inte riktigt modig nog för sådana spel. Resident Evil 4 var det första REspelet jag vågade ta mig igenom. Efter det (och ShadowLeggys videos på YouTube - ni har väl sett Resident Evil Numa?) var jag redo för fler. Eftersom skivorna till RE2 var alldeles för repiga, och eftersom skivan till RE3 försvunnit på något mystiskt sätt (eller bara blivit upplockad på vinden) fick det alltså bli Code: Veronica X.

Första gången jag spelade det höll jag hårt i min rosa PS2kontroll. Jag minns hur rädd jag var när jag styrde Claire upp för trappan, hennes hjärtslag överfördes som vibrationer i kontrollen. Det gick sakta. Alldeles för sakta. När så väl den första zombien dök upp hade jag inte med mig kniven - jag hade missat den helt. Vad gjorde jag? Jag tröck på paus och ropade på min bror. Han tyckte dock att jag skulle klara mig själv, vilket jag (efter att par väldigt djupa andetag) försökte mig på att göra. Jag sprang - kniven har ändå aldrig rikigt hjälpt mig i såna spel, förutom i RE4 och RE5 så klart. Jag tog mig förbi alla zombies, efter många bett och mycket panik.  

Code: Veronica X var det spel som berörde mig allra mest storymässigt. Jag lovade mig själv att även fast jag hade en samling som sakta byggdes större, endast skulle ha ett enda Code: Veronica. Någonstans på vägen glömde jag bort det, och i mina 32 REspel ingår inte mindre än 5 olika versioner av det (6 om Darkside Chronicles räknas). Platinumversionen till PS2 är ändå det som ligger mig varmast om hjärtat. Code: Veronica tog REspelen till en helt ny nivå - det hade en invecklad och lång story som man lätt drogs in i. Man kämpade hårt för både Claire och Steve. Ett par tårar föll under historiens gång.

Utan Code: Veronica X hade nog inte mitt REberoende varit som det är nu. Jag hade säkert spelat spelen, men jag hade knappast köpt de saker och spel som ingår i min samling. Jag hade kanske aldrig bestämt mig för att cosplaya Claire Redfield när jag för första gången åkte iväg på ett konvent. Då hade jag aldrig träffat de personer som jag bryr mig allra mest om i hela vida världen.

För mig är Code: Veronica X mer än bara ett spel. Min samling är mer än bara en samling. De är en påminnelse och ett löfte om en framtid som är min.

Sedan jag på allvar började skaffa mig en Resident Evil-samling (köpte SD Perrys REböcker redan 2007) har jag lyckats få ihop en del intressanta objekt, både vad gäller själva spelen och alla andra saker. Jag har bland mycket annat Resident Evil Deck Building Game och expansionspaketet Alliance (med det andra expansionspaketet Outbreak på väg), ett officiellt Umbrella-paraply, ett inplastat japanskt limited edition av Code: Veronica till Dreamcast och totalt 32 Resident Evil-spel. Något som fortfarande saknas i min samling är GameBoy Colour-spelet RE Gaiden, men det hittar jag nog så småningom.

Till de nyare objekten i samlingen hör en intressant Tricell-låda - The Progenitor Virus Detection Kit + Suppression Kit. I den ingår ett par plasthandskar, hand-deisinfektionsmedel, en Biohazard contamination bag, ett munskydd och det som ändå är det mest speciella - två DVD-skivor. Den ena hjälper dig att finna eventuellt Progenitor-virus (ni vet, det virus som alla Resident Evil virus i stort sett härstammar ifrån, det första de började forska på) medans den andra hjälper dig att få bort allt detta eventuella virus.

"The Progenitor Virus Detection Kit + Suppression Kit detects the Progenitor Virus in your vital hardware unit and then supresses it. The kit also includes everything you'll need to prevent yourself from coming in contact with the infected unit."

Jag har spelat upp båda dessa DVDer en gång, och det var verkligen något speciellt. Satt med ett stort leende och väntade smått otåligt på nästa instruktion. Dock gick jag min egen väg och dissade plasthandskarna när man skulle ta i skivorna. Blir min blogg alldeles för inaktiv framöver kan jag alltså möjligtvis ha blivit en Zombie, eller bara muterad på annat sätt.

Så här fin ser lådan ut. I den lilla texten som står längst ner till vänster står det: "97% Accurate*". I den förklarande *-texten står det på baksidan, i riktigt små bokstäver "* Accuracy research was paid for by TRICELL, Inc but was conducted by an independet auditor."
Visst vågar man väl lita på en sådan text? =D


Det här är det som finns i lådan ^^

Fast egentligen inte.

Resident Evil är inne på sitt femtonde levnadsår - en händelse som Capcom valt att fira med en massa saker. Förutom HD-versioner av Code: Veronica X och Resident Evil 4 får vi (eller åtminstone japanerna - återstår att se hur det blir med det där) chans att köpa en exklusiv samlarbox (Vill ha den så mycket att det gör ont i mitt fangirl-hjärta). Det nya tillskottet på listan är en bok och en tröja som är... allt annat än snygg.

Nästan mer frestande att köpa tröjan "I mina rastlösa drömmar ser jag den Town" från spelet Tyst Kull 2. Tro mig, det finns en sådan tröja. Vem sa egentligen att översättningsprogram var dåliga? Den personen hade väldigt rätt.

Resident Evils 10-års jubileum fick också lite fina exklusiva saker - som den otroligt fina Lickern jag fick i födelsedagspresent av Fredrika, ett par andra fina figurer, Ten Years of Resident Evil Official Soundtrack som innehåller 48 kortversioner av olika stämningsfulla låtar från alla canon-spel från Zero till RE4 komplett med en fin liten poster med bilder på nio av karaktärerna.

Om Capcom planerat så här mycket för 15-års strecket, tänk vad mycket det måste finnas när det blir dags för serien att lämna sina tonår. Drömma kan man ju alltid.

I förrgår, efter alltför många dagar var det äntligen dags - jag skulle spela Mercenaries i Resident Evil 5 med Lisette igen. Vi firade denna stora händelse med att båda bli ivägslagna till döds av en och samma Big Man Majini på Prison. En händelse som fick mig att skratta så mycket att tårarna började rinna. Det är minst sagt en kaotisk bana det där. Jag är fortfarande extremt stolt över att vi lyckades få SS-rank som dubbel BSAA Jill där efter många om och men (det var personligt). Med en SS-rank och alla 150 dödade med alla karaktärer på alla banor (med untantag av Village där vi har 151 dödade med en av karaktärerna) - skulle jag vilja påstå att vi är ganska bra på Mercenaries.

När jag blev ivägslagen av den där Big Man tänkte jag att jag ju bara skulle vara nere på dying, och att Lisette skulle återuppliva mig. Hon tänkte tydligen samma sak - och så låg båda kvar lite smått döda utan att kunna röra sig. Det påminde mig om när jag hade Sanna på besök och jag såg på när hon spelade online med Lisette. Det var innan jag skaffade mitt headset, och telefonsamtalet med Lisette (vi ringer gratis, hehe) bröts. Sannas hälsa gick ner på dying efter att ha blivit attackerad av en motorsåg (detta var på Shit Fcuk Ship Deck), och vi tänkte "tur att Wesker lever". Tills det kom upp en "Your partner died"-text med Wesker liggandes. Där ser man.

I förrgår var dagens dock första runda en tur med vår favorit av alla fail-trains vi provat på (vilket är riktigt många. Vi tycker det är alldeles för roligt att hitta på nya utmaningar när vi spelar) - dubbel Clubbin' Sheva med bara Rifle på Missile Area (hennes Rifle är extremt roligt att leka med). Efter att ha spelat ensam på Mercenaries 3D i ett par dagar kändes det väldigt bra att vara tillbaka igen. Visst att Mercenaries 3D är roligt - men det kunde ha varit bättre. Jag vet i alla fall vad jag skulle gjort annorlunda om jag fått chansen.

Nästa mål som jag och Lisette ska försöka nå (det första var att få SS-rank med alla karaktärer på alla banor, det andra att döda alla 150 med alla på alla banor) är att få en 150-combo med alla karaktärer på alla banor (vilket betyder att jag inte ska skjuta några oljetunnor om Lisette är i närheten av dem när vår combo är på 148 och jag ser en av de två sista fienderna). När vi är klara med det då? Jo, då väntar ett par banor i Reunion. Att vi tycker mycket om Mercenaries borde inte komma som en överraskning, haha! Jag antar att det är därför jag jämför Mercenaries 3D med RE5:s varianter så mycket som jag gör. Har man kört så många rundor som jag har gjort är det dock lätt hänt.

Det tog faktiskt relativt lång tid innan jag vågade mig på att spela Mercenaries i RE5 första gången. Jag hade haft ett par hemska upplevelser med motorsågarna i Mercenaries i RE4, så jag var inte så jätte lockad att hoppa in i Public Assembly med alla Executioners. Att jag nästan fick tvinga mig själv att våga mig på ett par rundor Mercenaries i RE5 är jag numera faktiskt lite förvånad över. På den tiden hade jag nog aldrig trott att jag vid det här laget skulle se det som en av mina favoritsysselsättningar. RE4:as Mercenaries håller jag mig dock fortfarande gärna långt ifrån.

Första juli 2011. Jag går upp tidigt och tar på mig kläder som egentligen är alldeles för varma för den här årstiden (vinterstövlar mitt i sommaren är inte något jag rekommenderar). Men det får vara så, det ska vara så. Ett par timmar senare möter jag upp med Lisette - som har lite mer väderanpassade kläder. Förutom de varma vinterstövlarna, så klart. Det är den första juli - releasedagen för Resident Evil Mercenaries 3D. Vi var redo för mycket shopping. Och vi cosplayar.

"Vad kan jag hjälpa Jill och Claire med idag?" är frågan vi möts av inne på en av de två spelaffärerna. Ett par minuter senare hade jag det i handen - mitt 30e Resident Evil-spel. Lite senare köpte jag ett 3DS att spela det på också, så klart. Den har redan ett namn, precis som mina andra spelkonsoler. Så det så.

Det blev rätt så mycket inköp - de flesta inne på spelaffärerna. Timmarna flög iväg riktigt fort, och till slut blev det dags för hemfärd. När jag kom hem hann jag i stort sett bara hem och vända, så var det dags att bege sig till nattskiftet. Ofrivillig dygning, men värt det - utan tvekan.

Tack Lisette för att du går med på mina idéer!

Idag är en viktig dag för mig, och för min lilla Resident Evil-samling. Idag är det hela tre år sedan jag fick mitt REoriginal efter flera års letande.

Jag har skrivit upp i mina kalendrar genom åren vilket spel jag köpte när, för att bättre hålla koll på hur länge jag har haft mina saker, och för att kunna göra en komplett lista med vilket av mina REspel som har vilket nummer. Fast det är klart... att jag missat att skriva upp när jag fick ta över min brors RE5 gör ju inte saken lättare direkt. Vissa nummer kan jag utantill (att jag kommer ihåg att mitt Code: Veronica X är det första som verkligen var mitt är ju självklart, fast så tror jag att jag var med och betalade lite på RE3 till ps1...), medans andra nummer är svårare att hålla koll på. Nummer 23 var Darkside Chronicles och 24 var Deadly Silence, men vilka som kommer emellan där jag inte fullt lika stor koll på.

Vad kommer hända imorgon då, när det gått hela tre år sedan jag fick se Porslinis (den första Zombien. han är underbar) igen efter flera års väntan? Trots att jag fortfarande jobbar med min omgång av REZero (Bioshock 2 och Silent Hill Homecoming ropade på mig, för att inte tala om Supernatural. Två avsnitt kvar på fjärde säsongen, dags att handla igen. Och förlåt mig, kära Silent Hill Origins. Jag ska spela dig snart igen!) tänker jag starta en ny omång av spelet där allting började - både vad gäller Resident Evil och mitt upptäckande av den otroligt underbara spelserien. Visst, det var först med Code: Veronica X jag började spela själv på allvar, men ettan är ju ändå alltid ettan. Sen att var avsevärt mycket yngre runt ettans riktiga storhetstid mot när jag köpte Code: Veronica X spelar ju så klart in.

"Men om du fick hem det först för tre år sedan, hur går då det ihop?" jo, min storebror fick låna det första av en klasskompis för väldigt många år sedan (nu låter jag gammal, men det är väl 20-årskrisen som talar, haha!), och det var så allting började. (Där var jag väl smart ändå? =D Och ja, jag tycker det är roligt att kunna länka mina nya inlägg till de som redan är postade. Alla hör ihop ändå, på något sätt.) Vi köpte aldrig ettan själva, utan hoppade direkt till RE2 och RE3, och sen vidare till RE4. Egentligen borde då RE2 vara nummer ett istället för Code: Veronica X, men det var ju som sagt mest min bror som spelade det till att börja med. (Tro mig, du underbara söta första Licker, dig glömmer jag aldrig.)

Jag har två separata listor att hålla koll på vad gäller min Resident Evil-samling - en lista där RE2 ändå ligger först, där listan går efter vilken ordning spelen "kom in i familjen", och en lista som visar i vilken ordning de blev mina fullt ut. Första utgåvan av RE2 (min bror köpte Platinum när vi var yngre, så det är inte den jag menar) är nummer 22, och jag vet att jag fick ta över vårat "gamla" RE2 innan det. Fick RE3 samma dag, men skivan till det är tragiskt nog borta. Hur jag löste det? Det var så det började, som jag ju tidigare skrivit om här i bloggen - jag köpte RE3 till dator. När jag sedan år 2008 köpte mitt Wii för de pengar jag fick från det årets sommarjobb köpte jag på mig spelen på GameCube. Och vips så hade jag mig en liten samling.

Jag har märkt att jag förvirrat mig själv extremt mycket. Onödigt mycket. I "Hur allting började~ (del 2)" skrev jag att jag fick hem det första REspelet år 2009, vilket ju inte stämmer alls. Det var den 12e maj 2008 som det spelet hittade hem till mig. Det jobbiga med det är att det mesta som står i de två "Hur allting började"-inläggen troligtvis måste byta årtal. Förstår inte hur detta hänt eftersom mitt Wii är en bra utgångspunkt då jag vet att det var det året jag köpte det som jag hade försökt mig på RE3 på pc för första gången. Oj oj oj, inte lätt att hålla koll på allting direkt, hehe.

Tro mig, skulle man någon gång kunna gå tillbaka i tiden - endast som åskådare utan att kunna ändra någonting så klart (tänk Click) - skulle jag utan tvekan ta reda på exakt när lilla jag kom i kontakt med RE för första gången. Och för att kunna hålla koll på när jag fick alla de spelen som förvirrar mig med sina nummer. Min Resident Evil-samling är trots allt otroligt viktig för mig. Fast det gäller mina andra spel också, så klart.

Nu var det ett tag sedan jag började med den nya omgången av Resident Evil Zero. Det hade gått tillräckligt länge sedan jag spelade igenom det sist för att jag skulle behöva klura lite när det kom till några pussel och liknande. Men än har jag inte glömt bort alltför mycket om när man ska gå var. Jag fick dock som sagt lära mig den hårda vägen att man ska spara oftare. Idag fortsatte jag äventyret, som denna gång skulle utspela sig i källarvåningarna. Det var dags för aporna att vara sociala.

Det som jag verkligen gillar med Resident Evil-spelen (åtminstone de äldre) är pusslena. Jag tycker det är riktigt kul att sitta och klura lite innan man kan ta sig vidare. Dock är det bara roligt första gången. Jag skriver ner mina lösningar i olika block, så jag har lättare att klara det nästa gång. Åtminstone de mer komplicerade. Kan ju inte glida på en räkmacka genom hela spelet heller. Då är det ju inte roligt längre. Det är ju inte direkt fusk ändå, eftersom det ändå är mina helt egna anteckningar. Det svåra är ju att försöka komma ihåg vad som finns i vilket block, haha! Ännu bättre blir det av att jag inte håller mig till endast ett spel i blocken, även om det kanske är en idé till nästa gång. Blir med andra ord snart dags att köpa nya block och föra över lösningarna. HEJ jag ska bli mer organiserad. Får se hur länge den tanken håller i sig. 

Jag minns inte hur länge jag satt med tavel-pusslet i REmake, men minns att jag var envis nog att inte ge upp. Instruktionerna till hur man blandar V-Jolt är väldigt bra att ha nerskrivet - speicellt som att det är väldigt olika mellan originalet och REmake. Håller man inte isär dem är det lätt att man blir förvirrad. Tavel-pusslet är även det väldigt olika mellan de två spelen, då REmake än en gång tycker det är kul att vara mer avancerad. Sen får man ju inte glömma alla nya pussel i Rebirth Mode i Deadly Silence. Mattepusslet blev en "fjärde gången gillt".

En annan spelserie som tycker om att vara klurig är Project Zero. I första spelet i serien hjälper det om man har koll på japanska siffror för att ta sig igenom låsta dörrar. Jag försökte komma på sammanhanget av tecknena, men det gick inte alls. Som tur var kunde Lisette avslöja för mig vilket tecken som var vad, och besparade mig många stunders klurande. Vilken sifferkombination som skulle användas fick jag dock lista ut på egen hand.

Idag blev det ett kärt återseende med "Animal Puzzle" i Resident Evil Zero. Förutom att jag hade min egna lösning nära till hands (som tog upp en hel sida i mitt A5 anteckningsblock) fick jag även ny inspiration till en gammal teckningsidé. Förra gången blev den inte mer än en sketch, men nu känns det som att jag vet mer vad jag vill göra med den. Får se hur det blir med det, haha! Det enda som är lite konsigt med min lösning till pusslet är vad jag kallar en av de sex djurstatyerna - Bear. "I am the king of all I survey: no creature can escape my grasp" är ledtråden man får till den statyn. Problemet? Det är ingen björn. På långa vägar. Där ser man. Antar att man inte kan ha rätt alla gånger, haha!

Egentligen gillar jag inte att ha endast ett ord i titeln, men till det här inlägget är det ordet en tillräcklig beskrivning för vad det hela kommer handla om. Och nu när jag läser mina anteckningar inser jag at jag nog inte är så bra på att skriva utan att titta på pappret som jag hela tiden trott. Knappt så jag kan läsa själv vad jag skrivit, haha! Standard, helt underbart.

Alla har vi väl varit med om det någon gång - något händer i ett spel som gör en tillräckligt arg eller irriterad för att stänga av spelet för den gången. Det är ju trots allt ragequit när den är som "bäst" - utan slängda kontroller och eventuella raseriutbrott (att slå knytnäven mot mitt eget knä var ju inte smart nej). I vissa fall är man för envis för att låta det gå alltför lång tid innan nästa försök, i andra fall blir det som med min omgång av Dead Space - man ger upp totalt. Jag vet inte hur många gånger jag dog på samma ställe ("Det här GÅR ju inte!"), men nog sjutton var det tillräckligt för att jag inte skulle röra det spelet på ett par månader. Sen när jag väl försökte igen fastnade jag på ett annat ställe. Där ser man.

Min senaste omgång av Resident Evil Zero gick väldigt bra till en början. Visst att det hade varit ett tag sen jag spelade det, men vissa av händelserna fanns kvar i minnet. Det var faktiskt lite kul att gå vilse och verkligen behöva tänka ut vart man ska gå härnäst. Men som sagt- det gick bra till en början. Tills det var dags för schack-pusslet. Jag hade inte sparat på ett tag, då jag kände att jag visste vad jag höll på med. Jag måste sluta tänka så när det gått alltför lång tid sen senaste sparningen, haha! Jag flyttade en av pjäserna "lite" fel, och då kom den giftiga gasen. Stackars Billy fick snabbt poison som status, och Rebecca hade alla mina herbs. Misstag nummer två. Jag försökte flytta tillbaka schackpjäsen, men råkade flytta fel. Försökte röra mig bort från gasen. Misstag nummer tre. Ett litet tag senare föll Billy ihop, och jag hade fått rundans första game over.

Hade jag sparat innan jag gick in dit hade jag bara startat om från senaste sparningen, men eftersom jag gått runt så länge och låtsats veta vad jag gjorde (vilket uppenbarligen inte stämde så bra, haha!) kände jag att jag bara inte orkade göra om allt en gång till. Men snart ska jag nog allt få min revansch. Jag måste sluta klaga på att jag inte "har tid" att spela spel oftare - man får ta sig tid, helt enkelt. Plus att det är roligare att klaga på min dygnsrytm, som verkligen inte är som den ska, hah!

Ett annat spel jag till viss del ragequittade var Resident Evil Survivor 2. Varför? Det är enkelt - "Nemesis is here" följt av ett ROOOOAAAAARRRRR!!! är mer än tillräckligt för att ge mig mer panik än när jag har en motorsågs-majini alldeles för nära på Ship Deck när jag spelar som Clubbin' Sheva i en Mercenaries-runda. Att kasta granater runt omkring sig i Uncharted 2 (Incoming!) eller gå in i RE5Mercs Public Assembly med bara en pistol känns lite lindrigare om man säger så.

Det är ju inte direkt någon nyhet (om man läst tidigare inlägg, så klart) att jag och Lisette tycker mycket om att göra en vanlig runda av Resident Evil 5 Mercenaries lite svårare och mer som en utmaning. Favoritvarianten är Double Clubbin' Sheva Rifle Only. Hennes rifle är ett one-hit-kill på vanliga Majinis, men det som gör det relativt svårt att lyckas bra med i denna utmaning är det faktum att Sheva måste ladda om vapnet efter varje skott. Under de sekunderna är man ett lätt byte för fienderna - speciellt om man lyckades missa. Den här lilla utmaningen spelar vi ganska ofta för att det blir just en utmaning. Andra Double-rundor har vi fått kämpa lite mer med, som Double BSAA Jill på Prison. Dock var ju det för att vi försökte få SS-rank med alla karaktärer på alla banor. Den smågalna idé jag ska skriva om den här gången var galen mest för att vi gjorde den frivilligt, utan krav om SS-rank, även fast det skulle ha varit en välförtjänt belöning för att vi försökte, haha.

Vad var det för utmaning då? Double BSAA-Chris på Prison - handgun only. Reglerna för den var samma som på alla "only"-utmaningar. Pistolen var det enda vapnet i original-inventoryt vi fick behålla, men alla former av granater och liknande som kunde plockas upp var tillåtna att användas. Tro mig - med brinnande Executioners och ett stort gäng Big Man Majinis runt sig behöver man allt man kan bära med sig.

I vårt första försök hamnade Lisette på dying, och när jag skulle försöka heala henne blev jag ivägslagen av en Big Man just när jag skulle trycka på knappen för att återuppliva henne. Det blev dags för försök nummer två. Jag blev fasthållen av en vanlig Majini, och en Big Man var snäll nog att slå mig medans jag försökte ta mig loss, och den lilla hälsa jag hade sjönk. Mycket. Jag dog. Allt är alltid dessa Big Mans fel.

Tredje försöket. "Tredje gången gillt" tänkte vi, men icke. Dock kan jag inte skylla på Big Mans för den rundan - jag blev dödad av min egen proximity bomb. Till mitt försvar kan jag ju säga att det var Executionern som fick den att sprängas. "Vad kom den smällen ifrån!?" undrade Lisette när jag låg död på golvet. Fröken jag-är-expert-på-att-spränga-mig-själv hade lyckats igen. Men skam den som ger sig - hade vi gett upp så lätt hade vi ju aldrig fått vår rank på Prison med Double BSAA Jill. Till slut lyckades vi även med denna utmaning. Tvivlar dock på att vi kommer spela den lika mycket som Double Clubbin' Rifle Only efter det här, haha!

Kycklingen (eller, om man ska vara så där petig igen - hönan, den lägger ju ägg, trots allt) som räknas till en av de totalt 150 fienderna i Resident Evil Mercenaries och Mercenaries Reuinion kan vara en elak typ ibland. Som den gången den uppenbarligen hade umgåtts för mycket med Terminator och överlevde en flash grenade (vilket ska döda den direkt), en hand grenade, en smäll från en oljetunna, och två shotgun skott. Den gjorde det inte lätt för mig och Lisette.

Vi har olika rutiner när vi spelar - en viss för Mercenaries, och en viss för Reunion. Så klart så är de olika beroende på vilken bana vi spelar på. Är det i Mercenaries brukar vi hoppas på första bästa combo time och börja bygga upp en kombo direkt, och ta med kycklingen (läs: hönan) på en gång. I Reunion är det inte fullt lika bra att göra så, eftersom kombon spelar större roll för den slutgiltiga poängen. Där blir det istället bättre att först samla all tid, för att sedan ta en combo-time och försöka få med alla 150 i en kombo. På Public Assembly fungerar det utan problem - men det är i The Mines problemen börjar.

En spelare startar i gruvan, och kycklingen (...ja. Hönan igen) finns vid en av tiderna. Det är med andra ord ibland omöjligt att veta var sjutton det lilla odjuret befinner sig. Förhoppninsvis har man hittat den innan 149-kombon blinkar och är på väg bort. Eller så har man sånt flyt som Lisette och jag hade en gång. Vi har båda SS-rank på alla banor med alla karaktärer i vanliga Mercenaries, och tänkte det var dags att fylla ut Reunion med de som saknades. Vi spelade som dubbel Excella på Mines, och det hade flytit på riktigt bra. Tills vi hade en 149-kombo och noll kolla på var hönan (det tar sig!) befann sig. I panik sprang Lisette iväg, och lyckades ha ihjäl den med sin allra sista flash round. Kombon var räddad, och rundan var över.

Idag höll vi inte på att lyckas med samma uppgift. "Har du tagit kyllingen?" frågade jag Lisette medans vi byggde på våran kombo i den kackerlacks-bebodda gruvan. "Så klart!" fick jag till svar. Visst, det lät ju bra. Bara det att Lisette hade hört fel. "Ska jag ta kyllingen?" var den felhörda mening som höll på att sänka vår fina poäng. Men än en gång var det Lisettes snabba reaktionsförmåga som styrde upp allt igen, haha.

De 2,000 poäng som den befjädrade lille filuren ger kan jobbigt nog vara skillnaden mellan ett S och SS.

 

Förrns nu, så klart. Jag har länge tänkt att det skulle vara kul att spela igenom alla Resident Evil-spel i rätt ordning, men det har aldrig blivit av. Jag tänker så klart inte spela alla mina 28 REspel (ja, ni läste rätt - 28. Jag köpte ett till i tisdags. Första versionen av Code: Veronica X komplett med Devil May Cry-demot. Det var för frestande!), utan en version av varje spel. Undantaget är så klart REoriginal och REmake. Kan ju variera mig genom att spela som Jill i ena och Chris i det andra åtminstone. Och så klart hade Code: Veronica och Code: Veronica X också varit undantag om det förstnämnda faktiskt lät mig spela det. Min T-Virus Antidote står fortfarande orörd i väntan på den dagen då jag kan spela det. När det nu blir.

Iallafall - nu känns det som att det var år och dar sedan jag sist spelade REZero, och det skulle inte förvåna mig om det var sant. Jag vet inte vad som hände med mitt senaste försök på att klara mig igenom REmake, jag slutade bara spela det. Så idag blir det äntligen dags. Ikväll ska jag sätta mig ner med Resident Evil Zero och börja mitt efterlängtade maraton. Det kommer ta lång tid att ta mig igenom alla delar (som tur är blir det som sagt inte alla 28, haha!), men det är jag beredd på. RE5 har tagit upp väldigt mycket av min uppmärksamhet den senaste tiden, så nu är det dags att ta igen förlorad tid med de andra i serien. Tror dock tyvärr att Umbrella Chronicles och Darkside Chronicles får utebli från den lilla fangirl-festen. Egentligen hade det ju varit enklast att bara spela igenom dem för att uppleva storyn i de flesta spel igen. Men det blir ju inte samma sak som att sitta i flera timmar med ett och samma spel. Och de har ju inga roliga pussel.

Nej, ikväll kör jag igång - jag har redan laddat upp med chips, dipp, godis och dricka. Motivationen ligger på topp!

Så, nu var det dags igen då - att fortsätta (och avsluta) den lilla resan nerför Memory Lane. Jag tänkte börja det här inlägget med den viktiga händelsen år 2008 som jag nämnde lite snabbt i del 1 - ett litet val som förändrade mitt liv totalt. Det låter rätt så dramatiskt, men det var det inte. Egentligen borde det här inlägget heta "Hur allting fortsatte~", men eftersom den andra heter del 1 blir det bara krånligt att byta mitt i, haha!

Jag har ju nämnt tidigare att jag inte köpte Umbrella Chronicles när det släpptes för att Richard Waugh inte var Weskers röst, men jag nämnde nog inte att jag var en riktig Waugh-fangirl då, hehe. I juli 2008 sökte jag på google efter ett forum eller något i den stilen med andra Richard Waugh-fans, och på sida 20 i sökresultaten (jag sa ju att jag var en riktig fangirl, haha) hittade jag ett forum som fångade min uppmärksamhet. Det var ett Resident Evil rollspelsforum.

Jag hade aldrig rollspelat förut, så jag vet inte riktigt varför jag blev så dragen till det redan från början. Jag blev medlem på sidan, och fick ett otroligt varmt välkomnande. De andra medlemmarna var vad jag hade längtat efter så länge - Resident Evil-fans att dela mina åsikter med, som fick mig att känna att jag hörde hemma någonstans, på riktigt. Det som gjorde att jag verkligen ville bli medlem till att börja med var att Claire Redfield var ledig. Jag hade alltid varit väldigt fäst vid Claire - mycket tack vare det faktum att Alyson Courts röst kändes så lugnande. Utan att jag riktigt hade tänkt på det hade jag redan som liten bestämt att hon var min favorit, så att hon fanns ledig på sidan tog jag som ett litet tecken. Min profil för Claire blev accepterad, och jag lärde känna de då få medlemmarna bättre.

Innan det var dags för Claire att hoppa in i historien hade vi ett litet mini-rollspel på forumet där jag fick öva upp mina icke-existerande rollspelar-talanger. I augusti var det dags för nästa steg. Nästan alla på forumet hade en egen deviantArt, och ville få mig att skaffa en också. Det namn jag tänkt ha på dA, Mlie, var antingen upptaget eller för kort, minns inte riktigt. Så jag fick tänka om. Det första jag kom på var att slänga dit något extra efter Mlie. Vad det blev? -Redfield, så klart. Mlie-Redfield blev mitt namn på dA, och sedan även på fanfiction.net. Som sagt, 2008 var ett viktigt år. Inte bara för min samling, utan också för att det lilla valet att bli medlem på ett rollspelsforum när man aldrig hållit på med sådant tidigare. Jag började även måla mer Resident Evil-fanart, och skrev min första fanfic. Med andra ord var det året då jag hittade mig själv på riktigt, och insåg vem jag ville vara.

Om vi då tar oss in på 2009 var det då som min samling bröajde växa lite till. Jag lyckades äntligen få tag på REoriginal till PlayStation, efter mycket letande. Jag fick Resident Evil Outbreak i födelsedagspresent, och köpte senare RE4 Wii Edition. Och så var det ju det året som RE5 släpptes. Jag köpte Collector's Edition, och fick senare min brors RE5 när han bytte sin 360 mot en PS3. Jag hittade Survivor, och köpte Outbreak File #2. Även Resident Evil Director's Cut fick komma med i samlingen. Det var även det året jag gick på mitt första konvent - Närcon. Det var där jag träffade några av de personer jag är otroligt glad över att kunna kalla vänner. Dessa underbara människor ska jag dock skriva om en annan gång, där de kan få ännu mer plats än i detta inlägg som redan nu börjar kännas långt, haha. Men ni vet vilka ni är, och jag skulle aldrig klara mig utan er.

I slutet av 2009 hade jag 23 Resident Evil-spel. En riktig samling på gång, med andra ord! Darkside Chronicles var mitt 23e, och sedan dess har jag skaffat Deadly Silence, RE5 Gold Edition på PS3, Code: Veronica till Dreamcast och Code: Veronica X till PS2, som tydligen var en nyutgåva och inte oroginalet, som jag först trodde. Är dock trevligt att ha icke-platinum-utgåvan, så ingen skadad sked där.

Så - från en länk till en video, vidare till ett forum, och iväg på ett konvent. Nu sitter man här, snart 3 år senare, med en samling på totalt 27 Resident Evil-spel. Fler kommer nog tillkomma under året - har fortfarande inte köpt REmake och Zero på Wii. Sen kommer ju Revelations och Mercenaries 3D. 30 känns plötsligt inte så långt bort.

Jag har märkt att jag är väldigt bra på att börja mina blogg-inlägg med orden "att" och "när". Så, istället för att döpa det här inlägget till "Att kombinera namn~" bestämde jag mig helt enkelt för att nöja mig med att kalla det för Barrella Burtonne. De två orden är trots allt en av sakerna som det här inlägget kommer att handla om.

En sak jag tycker är riktigt intressant är hur fina kombinationer man kan göra av namn. Speciellt när det gäller olika "pairings" i Resident Evil. Vissa av namnen kan bli helt okej, som till exempel Cleon (Claire och Leon), medans andra bara blir alldeles för konstiga. Jag tycker riktigt mycket om att kombinera namnen på karaktärerna i Resident Evil 5 Mercenaries och Mercenaries Reunion. Mest för att det går fortare att säga "ska vi spela en runda Shesker Midbal?" än att säga "ska vi spela en runda i Resident Evil 5 Mercenaries som Wesker Midnight och Sheva Tribal?". Och det har inte alls med att jag fyllde ut den andra meningen med betydligt fler ord än den första, haha.

Men där kom ett av de otroligt underbara exemplen på hur bra namnen är att mixa - Shesker. Något som låter lika vackert är det som står i titeln till det här inlägget - Barrella Burtonne. Det är en mix av Barry Burton och Excella Gionne, och bara namnet är nog för att det ska få pris som ett av de bästa kombinerade namnen i spelen. Men tro mig, det finns en historia bakom det också. Och har ni märkt att jag gillar att lägga in bilder i mina blogg-inlägg? Det blir en till det här också.

Det hela började med att jag spelade Mercenaries Reunion med Fredrika på 360n. Vi brukar alltid prata med varandra när vi spelar, men dock vet ingen av oss riktigt hur vi kom fram till det som sedan skulle bli Barrella Burtonne. Jag vet dock att det hela av någon anledning handlade om Barry i Excellas klänning. Låter det hemskt? Då ska jag tillägga att min fantasi målade upp en bild för mig över hur det skulle se ut. Så klart kunde jag ju inte behålla den "vackra" synen för mig själv - jag målade den och lade upp den på min dA. Och ja, det är den bilden jag ska lägga in i det här inlägget.

Någon dag efter att den vackra bilden (eller inte) lades upp till allmän beskådning satte jag mig och tänkte ut namn till alla de möjliga duo-kombinationerna i både Mercenaries och Mercenaries Reaunion. Lisette undrade vad det var med mig, haha! Själv hade jag iallafall riktigt roligt. Jag kan ta upp ett par exempel - Joshella (Josh och Excella), Barrecca (Barry och Rebecca) och Shill (Sheva och Jill). Och ja, det är bevis på att ha för mycket fritid, haha! Dock är det bara Barrella Burtonne som fått sig en fanart.

Dock är inte karaktärernas namn de enda ord jag mixat ihop. Slayvivors är ju ett annat bra exempel, och även så ordet "Wiimake", som jag döpte REmake till Wii när jag först hörde om det. "Har du spelat Wiimake?" låter ju, trots allt, både bättre och enklare än "Har du någonsin spelat igenom Wii-versionen av Resident Evil REmake?"

 

Den titeln bevisar hur otroligt talangfull jag var en kväll när jag var yngre. Jag var med min familj hos några bekanta på kräftskiva. Det var sen kväll, vi hade ätit klart, och vi barn bestämde oss för att leka jagis. Utomhus. I mörkret. Redan där förstår man väl att saker kommer gå fel, haha!

Det "roliga" var att de vi var hos hade varnat för en stor (men inte så djup) grop som de hade grävt i asfalten precis innan det växlade till deras gräsmatta, för det var något med någon ledning eller liknande. Minns inte riktigt hur det var, har ju gått ett par år. I alla fall, de hade varnat oss för den, nu när det var sen kväll och kolsvart ute. Men jag är en sån som "lyckas med det omöjliga" som jag brukar säga, för att på någon nivå ha en ursäkt för min egen klantighet. Med det sagt, och med den här titeln till, antar jag att ni vet vad som hände. Jag sprang runt i mörkret utan att riktigt se någonting, och kände att marken plötsligt var längre ner än vanligt. Men mer hann jag inte fundera över det förrns det plötsligt blev en väldigt liten och kort uppförsbacke, och jag snubblade på kanten och föll. Men inte neråt. Nej du, jag föll upp. Ur en grop. Hur många kan egentligen säga att de lyckats med något som är så otroligt talangfullt som att ramla upp ur en grop? Och hur många av de få (antar jag) personerna har tre fina ärr att skryta med efter den händelsen? Det för mig till det jag tänkte skriva om den här gången. Hur häftigt hade det inte varit om mitt fall hade varit filmat? Jag själv är ju den enda som vet till 100 % (fast inte egentligen) hur det gick till - mamma hörde bara att jag plötsligt grät där jag låg på asfalten i mörkret.

Med andra ord, det här inlägget kommer att handla om sånt jag gärna hade velat ha filmat. När det gäller mitt fina fall uppåt skulle det mest vara för att se hur lång gropen faktiskt var. Jag förstår fortfarande inte varför jag bara inte stannade när jag märkte att något var fel, haha. Det finns ett par andra tillfällen då jag så här i efterhand ångrat att jag inte tog fram mobilen eller kameran och filmade när jag hade chansen. Som till exempel en gång när jag och Fredrika (min RE5 part-nah på 360n) spelade Survivors på Experimental Facility. Den banan är en av mina favoriter. Jag har alltid tyckt att Lickers är så söta. Det var något speciellt med den som kröp över fönstret och sedan satt upp-och-ner i taket i Resident Evil 2, helt enkelt. I alla fall, jag spelade som Tribal Sheva, Fredrika var Jill Battlesuit och spelare 4 var S.T.A.R.S.-Wesker. Jag kommer inte ihåg vem trean spelade som. Det som gjorde den rundan så speciell var att det var så himla synd om spelare 4. Fast det var ju till viss del mitt fel, då jag kapade hans hiss-tur och dödade honom lite snyggt på vägen ner. Men det som ändå tog priset var när han blev attackerad av en Licker.

När de hoppar på en och börjar riva ligger man oftast bara på marken och har inte så mycket att säga till om tills de till slut dödar en. Spelare 4 fick dock vara med om något riktigt unikt. Det hände vid den bur-liknande sak där man med hjälp av en stor knapp kan få spikar att komma upp ur golvet. Just den stora knappen hade riktigt roligt den rundan - på något sätt blev det fel när Lickern hoppade på den intet ont anande spelare 4, som efter att ha kastats iväg av Lickern när den attackerade (det är då man faller ner på marken med dem över sig) hade sitt huvud vilande på knappen. Med andra ord svävade Wesker i luften medans Lickern gick lös på honom. Det var bland det roligaste jag sett, men jag skrattade lite för mycket för att komma på att det skulle vara kul att ha det filmat som bevis på hur fantastiskt det faktiskt var. "Fredrika, kom hit, du måste se det här!" var min första reaktion.

En annan rolig händelse var när jag och Lisette skulle leka kurragömma i Engine Room i kapitel 6-3. Ja, kurragömma, du läste rätt, haha. Vi hade dödat båda Reapers, Gatling Gunnarna och alla andra Majinis. Efter att ha lekt ett litet tag sa Lisette att hon hörde en Reaper. Jag trodde först att det var som det är med mig och motorsågar - jag hör dem fast de inte är där, fast de inte finns på de banorna. Men jag hörde det också. Vi gick från bottenvåningen till andra våningen, och såg att det gnistrade lite på golvet på det ställe där ljudet var som starkast. Det såg ut som det brukar göra när en Reapers antenner kommer emot någonting. Men vi hade ju dödat båda, det kunde ju omöjligt finnas en till. Det måste ju vara att det föll gnistor från taket, eller? Iställer för att ta upp mobilen och börja filma tog jag fram mitt Rocket Launcher och sköt. Och jo, det fanns en tredje Reaper. Under golvet. Vi fick skatten för det. Men jag fick det som sagt inte filmat.

Så ja, tre händelser då jag ångrar att mobilkameran inte var första prioritet (inte för att jag hade kunnat gjort så mycket om fallet dock). Men jag har ju fortfarande minnena kvar, och tre ärr att skryta om, haha.

Om jag inte minns helt fel har jag tidigare nämnt att det var år 2008 som min Resident Evil-samling först började bli just en samling (om jag inte sagt det förut är det gjort nu iaf, haha!). Men varför just det året, varför just 2008? Vad hände det året att jag köpte så många (runt 7 stycken, för att vara något så när exakt) Resident Evil-spel? I detta inlägg ska vi undersöka roten till mitt beroende, haha!

Allting började med en länk. En enda liten länk. Till en video på youtube. Dock inte vilken video som helst, nej du - en video baserad på Resident Evil-spelen. En video gjord i Paint. Åh jo, du gissade rätt - videon var gjord av ShadowLeggy Denna videon blev jag länkad till antingen mot slutet av 2006 eller början av 2007, om mina tankar går i rätt banor. (Det ska man dock aldrig ta för givet att de gör, hoho!) Jag tog ett par turer neför Memory Lane, men kunde inte få fram exakt vilken video eller när det var. Men jag tror att det kan ha varit hennes mest populära - Resident Evil Numa.Jag letade igenom några av de 27 sidor med kommentarer (ctrl + f = otroligt bra att ha), hittade min äldsta till den videon - 3 år gammal. Jag tog nyss en titt på mina favoriter på youtube, och Numa var den första av ShadowLeggys videor som jag favoritmarkerade. Så jag kommer hålla mig till att tro att det då var den första.

Videon är, som jag nämnde tidigare i det här inlägget, helt gjord i MSPaint, till låten Dragostea Din Tei. Ni vet, den där Numa Numa-låten som var så "populär" för så många år sedan. I videon används en engelsk version av den låten, och med hjälp av ett par ändrade ord går videon efter "handlingen" i sången. Det kanske inte låter som en jätte-hit med den förklaringen, men sedan videon laddades upp i december 2006 har den fått över 3 690 000 visningar. Över tre miljoner. Kan säga att jag sett videon väldigt många gånger sedan jag först såg den, hehe. ShadowLeggy lade upp en nyversion av videon i september 2007, och den har också över 3 miljoner views.

I alla fall, innan 2008 hade jag och min bror Resident Evil 2 och 3 på PlayStation, Resident Evil 4 på PlayStation 2, och själv hade jag köpt Code: Veronica X, Dead Aim och Survivor 2 Code: Veronica. När jag hade sett alla de Resident Evil-videos som ShadowLeggy hade uppladdade efter att jag först sett Resident Evil Numa, ville jag ha mer koll på vilka karaktärerna jag aldrig hade sett förut var (som Billy, till exempel), och så klart spela igenom de spel i serien jag hade missat. Det var då jag började "jakten" på den första delen i serien - det spel som min bror först bara lånat av en kompis, och som vi sedan aldrig köpte, av någon anledning. Jag hade även bestämt mig för att spela spelen vi redan hade på egen hand (när vi var yngre var det mest min bror som spelade, och jag tittade på och hjälpte till med pussel och liknande), men det faktum att skivan till Resident Evil 3 var borta, och att de båda till Resident Evil 2 var alldeles för repiga satte rejäla käppar i hjulet för mig. I augusti 2007 köpte jag den första delen av bokserien skriven av S.D. Perry - The Umbrella Conspiracy. Det tog inte lång tid förrns jag hade alla böckerna i min lilla samling.

I januari 2008 köpte jag Resident Evil 3 till PC för att kunna spela det. Jag gav dock upp väldigt fort, eftersom jag utan tvekan tyckte bättre om spelen på konsol än på datorn, haha. Allt löste sig dock när jag senare samma år köpte mitt Wii. Då inhandlades även REmake, och senare Zero, RE2 och RE3 till GameCube. Jag fick RE4 på GameCube av bror min också det året. Nu hade jag istället en samling på 12 spel och 7 böcker. Det tar sig, hehe! Som jag skrev i "En fangirls bekännelser~" väntade jag länge innan Umbrella Chronicles fick följa med mig hem, men även det var 2008, så 13 spel blir det då. På grund av en länk. Det är väl ändå inte så illa?

Det känns som att det här blev mycket längre än planerat (som vanligt då, haha), så jag funderar på att dela upp det. Jag har redan sedan tidigare bestämt att det här inlägget ska få en extra "uppföljare" i augusti. Varför det blir just då får ni se när vi kommer dit. Men jo, det ser väldigt långt ut det här. Döper om det till del 1, så ska jag se till att ge det en andra del, till skillnad från min RE4Wii-speedrun. Den rundan blev inte som jag hade tänkt, så att säga.

Men, för att sammanfatta det här inlägget - min samling började lite smått med att bli en samling år 2007. År 2008 inhandlades 7 spel (även fast jag fick ett av dem, om man ska vara så petig). I nästa del kommer jag skriva om en väldigt viktig händelse, och även om 2009 och framåt. Men, om jag skulle göra som jag först tänkte när jag bestämde mig för att dela upp detta, måste del 2 som sagt vänta tills juli/augusti. Med andra ord får jag ta det planerade inlägget separat, och gå in lite lätt på den viktiga händelsen. Ja, så får det bli!

Tor det eller ej, men det finns en sak jag hatar mer än spindlar och ost. Anledningen till att jag hatar spindlar är för att min pappa tyckte om att spela "Boris The Spider" med The Who när jag var liten. Visst att jag inte förstod alls vad låten handlade om, men pappa var snäll nog att berätta det för mig. Det, och hur läskig jag tyckte den låten var, var nog för att göra mig livrädd för spindlar. De har för många ben, helt enkelt. I alla fall, det jag hatar mer än både ost och spindlar är Slayvivors.

Ordet är en sammanslagning av Slayers och Survivors, och innebär helt enkelt att en fredlig runda Slayers - där man ska döda fler Majinis och få högre combo än sina motståndare (det är kort sagt som ett annorlunda Mercenaries) - blir omvandlat till denna blandning av de två olika spelvarianterna i Versus. I Survivors ska man skjuta andra spelare, men det är otroligt ofta som folk blandar ihop de två, eller medvetet börjar skjuta sina motståndare i Slayers för att få mer poäng, och vinna matchen på ett - enligt mig - orättvist sätt.

Jag är för det mesta väldigt fredlig när det kommer till Slayers. Jag håller mig på en del av banan och sköter mitt, och kanske smiter och snor ett par av mina motståndares fiender emellan åt när mina börjar bli färre. Jag skjuter aldrig på mina motståndare avsiktligt. Har man dock börjat skjuta på mig i Slayers med flit - det kan ju hända av en olyckshändelse, och det har jag full förståelse för - och det är mer än en gång, har man väckt min vrede. Om de inte slutar efter att jag helt enkelt bara vänt mig mot dem och inte rört mig alls, får de gärna hålla sig ur vägen. Jag tycker inte om det, men jag kan skjuta tillbaka. Dock skulle jag aldrig kunna börja en sådan fight, om det inte är överrenskommet från början. Även då gör det lite ont i hjärtat att skjuta andra spelare.

Anledningen till att jag hatar Slayvivors så mycket är för att det ju finns en variant av Versus där man ska skjuta andra, och jag förstår inte alls varför man måste förstöra en annars fredlig runda Slayers. Visst att man får poäng för att döda andra, men det betyder kanppast att man ska göra det. Igår blev jag och min partner jagade av en Sheva Tribal. Den spelaren brydde sig inte alls om Majinisarna, utan gick bara på oss. Både jag och den jag spelade med är emot Slayvivors, men det var droppen. Vi gav tillbaka med samma mynt, men lyckades ändå inte vinna. Jag förlorar hellre än vinner med orättvisa poäng. Dock verkar tyvärr inte alla ha den uppfattningen.