Den här omgången började ju så himla bra. Det första jag gjorde var att råka discarda all min ammo. Det tog ett tag innan jag lärde mig vad som var vad av alla olika kommandon i menyn. Det här med att ha ett spel på ett språk man inte förstår (det här är också på japanska) är inte så lätt direkt. Trots det var jag social med herr Salvador och hans fina motorsåg helt frivilligt.

Jag spelade inte så jättelångt i spelet första dagen jag spelade (vilket var en sisådär 16 timmar efter att jag hade klarat ut CVX HD). Eftersom jag började om på en helt ny omgång, på normal dessutom, tar det ju ett tag att komma fram. När jag sedan kände att det räckte för den gången hade jag kommit fram till en viss sjö... Jag sparade, för att sedan glatt springa ner till bryggan i jakt på trophyn. Jag tycker det är riktigt spännande att bara skjuta ett par skott och se hur vattnet skakar och rör sig, och veta att ett enda skott till ger mig en besökare på bryggan. När jag sedan skulle spela nästa gång hann jag inte spela så länge innan jag skickades ut av mamma för att handla med lillsyrran. Istället för att "slösa" en sparning för det stängde jag av spelet och började från samma punkt igen när jag väl kom hem.

De första gångerna jag spelade RE4 tyckte jag att flash-grenades vare helt onödiga - de tog bara upp en massa plats i väskan utan att göra någon nytta. Sen spelade jag RE5 och träffade på ett par Duvalias. Efter det fick jag reda på att alla Plagas i RE4 var känsliga mot dem också (samma virusbas, ändå). Flash-grenades = helt fantastiska. Ju längre jag kom i spelet, desto mer saknade jag Ashleys riddarrustning (Special 2-kostymen). Allt blir så mycket enklare när man kan använda Ashley som lockbete och aldrig behöver oroa sig för att hon ska bli ivägsläpad. Det var Ashleys fel att jag fick min första rage-quit i den här omgången. Jag hade kommit fram till slottet, till det rum där man ska veva ner en trappa och samtidigt göra sig av med ett par jobbiga fiender. Den rödklädde fienden "ploppar" och får ett fint insektshuvud - den varianten som äter upp ens huvud om man kommer för nära. Det räckte med att han petade på Ashley, så dog hon. Hennes health gick från full till tom utan att hon ens blev attackerad på riktigt.

När jag sedan kände att jag lugnat ner mig tillräckligt efter det för att kunna spela igen (det var inte samma dag) bestämde jag mig för att försöka spara på ammunitionen. Med andra ord fick jag leka med kniven. Att jag blivit alltmer fäst vid att använda kniven i nödfall är för att jag lyckades överleva Weskers bana i Code: Veronica X Battle Mode... Kniven i CVX kan man dock inte jämföra med. Den är väl lite smått för bra, så att säga. När jag var på samma ställe igen skyndade jag mig ner till rummet där man ska trycka ner två plattor i golvet genom att stå på dem så att veven kommer fram, placerade jag Ashley i hörnet och väntade på fienden där inne. Det gick riktigt bra, ända tills en av dem hoppade ner genom ett hål i taket och slog till mig hårt i bakhuvudet. Jag hann inte heala innan hans nästa slag kom.

Det blev ingen ragequit av det, jag var så förbannad att jag skulle ta min revansch direkt. Så jag hade en annan taktik - jag höll mig på övre plan och höll mig själv i rörelse hela tiden så de inte skulle kunna smyga. Det här höll faksitkt riktigt bra, tills Ashley skulle klättra upp och veva där man ska skjuta de fiender som försöker attackera henne, samtidigt som man ska skydda sig själv mot de som är nära Leon. Jag råkade skjuta Ashley i ren panik. Den där riddarrustningen hade som sagt varit bra att ha.

Den här gången slutade jag spela så fort jag kommit fram till ett ställe man slipper när man köra på easy. "Åh nej, inte labyrinten!" Jag hatar varenda liten millimeter av detta ondskefulla påfund, hatar de vargar som gömmer sig i buskarna. Jag bestämde mig för att jag var modig nog för att ta mig igenom den igår, vilket jag faktiskt var, tills tre vargar hoppade fram när jag skulle upp för trappan. Usch, vad rädd jag blev! Trots att det var nära ett par gånger lyckades jag ta mig igenom labyrinten utan att dö. Jag antar att det var mycket tack vare det faktum att jag bytt ut alla mina grundvapen mot bättre versioner. Handgunnen fick jag gratis av Merchant, hagelbössan och riflet fick jag köpa för pengar jag slitit (lite) för att få ihop.

Någonting jag verkligen tyckte var helt fantastiskt med HD-versionen av spelet var Ashleys lilla äventyr i de levande rustningarnas förlorade land. Istället för att ha kameran som vanligt bakom axeln var den nu placerad i ögonhöjd i tredjepersons persepktiv, som en uppdaterad version av de gamla kameravinklarna (ungefär som det easter egg som finns i Lost in Nightmares i RE5, fast annorlunda). Ännu gladare blev jag av att hon styrdes på samma sätt. Det enda problemet var att detta gjorde att jag blev riktigt riktigt rädd, och var säker på att jag skulle dö. Just det bidrog än mer till stämningen - en del av ett spel som jag spelat riktigt många gånger under åren kändes plöstligt helt ny och annorlunda. Man kunde nästan känna Ashleys rädsla genom skärmen. Det fick mig direkt att tänka på Fiona Belli från Haunting Ground - en annan tjej som måste fly för sitt liv från en massa galningar. Hela området kändes verkligen helt nytt. Kameravinkeln gjorde det så klart svårt att se var man hade sina fiender, vilket fick mig att bli ännu mer förtjust i denna förändrning. Jag råkade (så klart) springa lite smått vilse när jag skulle fly från rustningarna - höll på att springa rätt in i en för att jag var på väg åt helt fel håll. Jag var lika glad som Ashley när jag väl fick återse Leon igen.

När det var dags att hitta King's och Queen's Grail tog jag ett djupt andetag och tog lång tid på mig innan jag väl började med detta uppdrag. När man spelar på easy (vilket är ännu en anledning till varför jag hellre spelar på den svårighetsgraden) behöver man bara hämta Queen's Grail - den andra finns redan på rätt plats. Det är dock inte drottningens som är den svåra... För att kunna få King's Grail måste man ta sig levande ur en fight med två grupper om tre levande rustningar. Jag provade med en ny taktik igår - jag lämnade Ashley utanför och gick in själv. Att inte behöva se efter henne samtidigt som jag var tvungen att ta död på dessa var verkligen en riktig lättnad. Det var jag, mitt shotgun, min TMP och ett par flash-grenades. Mer behövdes inte, och den här striden kändes lättare än den någonsin har gjort. Det beror så klart främst på att jag inte hade en viss dam att hålla koll på.  

Än är det mycket kvar innan det här äventyret är slut, men nog har jag kommit en bra bit på vägen åtminstone. Näst på tur är Salazars högra hand, när jag väl samlat på mig nog med mod efter mitt möte med två Garradors (min magnum var verkligen en räddare i nöden). Får se hur bra den delen går med en text på japanska.