När det kommer till att skaffa sig en riktigt fin samling av något (i det här fallet spel) drar det lätt iväg i kostnad. I helgen fanns det en massa intressanta Resident Evil-figurer ute på tradera, samt en box med de japanska GameCube-spelen. Allt detta skulle, så klart, passa in finfint i min lilla samling, men när priserna drar iväg över budgeten finns det inte mycket man kan göra - förutom att hoppas att det kommer fler i framtiden. Min Sound Chronicle Best Track Box är köpt i en tradera-auktion, men det var faktiskt inte det första exemplaret jag bjöd på. När den låg ute första gången gick den för, om jag inte minns helt fel, mer än 600 kronor. När jag sedan snubblade över den igen fick jag den för ungefär hälften.

 

Har man inte oändligt mycket pengar tar det tid att samla på sig det man vill ha. Jag har byggt på min Resident Evil samling sedan 2008, och det börjar bli något av den nu - sakta men säkert. Det är få saker som slår den känslan när man äntligen får tag på något man velat ha länge. Det första Resident Evil-spelet till PlayStation var ett sådant köp. Det är nästan det som gör samlandet så roligt. I år har det blivit en hel del tillägg i samlingen, men mer om det kommer senare - när jag väl har fått hem allting.

 

Nu när året sakta lider mot slit slut är det dags att börja fundera över nästa års cosplay. Jag har en lista över mina drömcosplays - vissa kommer kanske aldrig bli av, medan vissa kommer kräva en massa tid (och pengar) att färdigställa. En av de bästa sakerna med cosplay är att man verkligen kan se hur mycket ens kunskaper utvecklas för varje dräkt. Man testar på nya metoder och material för att få ett så bra slutresultat som möjligt. Jag må ha långt kvar att gå innan jag kan kalla mig riktigt "duktig", men jag har kommit en lång väg sedan min första cosplay - mest för att det mesta var köpt snarare än egengjort. Men man måste ju börja någonstans om man vill bli bättre. Trots det är jag nästan ändå mest nöjd med min cosplay av Claire Redfield från Resident Evil 2, en dräkt jag har haft på mig många gånger sedan den blev klar år 2010. Det kanske mest är för att jag har så många foton från olika photoshoots som jag tycker så mycket om just den cosplayen, men även för att det var en karaktär som jag beundrat sedan jag var liten. Cosplay låter ju trots allt karaktärer komma till liv utanför spelens ramar.

 

 

Men, nu är det dags att blicka framåt igen - min nästa cosplay kommer vara från ett spel, precis som mina tidigare cosplays.Det kommer bli en del jobb med den här dräkten, men jag ser verkligen fram emot det! Vilken karaktär jag har bestämt mig för kommer jag avslöja så småningom - kanske blir det uppenbart när tyget och materialet väl är inköpt. Det visar sig, helt enkelt.

 

Lägger man ihop det totala antalet spelade timmar på både 360 och PS3 (sammanlagt 462 timmar), kan man tro att jag spelat väldigt mycket Resident Evil 5. Det är ju i och för sig sant, men de flesta timmarna har spenderats med att jaga höga combos och poäng i spelläget Mercenaries. Det var tack vare Resident Evil 4 som jag först upptäckte det minispelet, men på grund av min rädsla för motorsågar (fråga inte) blev det aldrig höga poäng. Sedan kom RE5. Det tog ett tag innan jag lyckades lista ut hur man skulle spela så smart som möjligt, så poängen var till en början låga även där. Åtminstone tills jag året efter började spela Duo med Lisette.

 

Reglerna i Mercenaries är enkla - det finns 150 fiender på varje bana och målet är att döda alla, helst i en hög combo, innan tiden rinner ut. Den tid som (förhoppningsvis) finns kvar när alla 150 blivit utplånade läggs till i den totala poängen. Varje bana är unik - både vad gäller layout och de olika fienderna som utger den stora skaran. Någonstans gömd i varje bana finns en kyckling (höna, om man ska vara petig) som ger bra med poäng och ett guldägg som ger full styrka.

 

Det var år 2010 som jag började spela med Lisette och tog del av hennes taktik. Om jag får skryta lite kan jag säga att vi är ett så bra team att vi fått den högsta ranken (och alla 150 dödade) med alla karaktärer på alla banor.

 

När det gäller Solo har det inte alltid gått lika bra. Jag har blivit så van att Lisette har min rygg (bra uttryck, jag vet) att jag ibland klantar till det. Men, som titeln på det här inlägget klyschigt nog säger så blir man bättre ju mer man försöker. Efter att ha försökt förbättra min taktik till och från i två års tid, har jag äntligen fått en poäng och ett nytt personbästa man kan vara stolt över.

 

Betygen man får i slutet av varje runda baseras på den totala poängen. Gränserna är högre i Duo än i Solo, just för att det blir lite lättare när man är två. SS är den högsta ranken, där gränsen i Solo ligger på 90,000 och i Duo 150,000. Med andra ord krävs det lite mer av en duo, men så är det ju en person extra att räkna med. Att få höga poäng i Solo kräver dock mer av den enskilde spelaren. Därför känns det så mycket bättre när man väl lyckas lika bra, om inte bättre, i Solo. I januari i år var mitt personbästa 165,020 med siktet inställt på att passera 170,000. Elva månader senare är det dock "lite" högre - 231,895. Det har som sagt hänt en del sedan jag blev skrämd av motorsågarna i Resident Evil 4.