Nu var det ett tag sedan jag började med den nya omgången av Resident Evil Zero. Det hade gått tillräckligt länge sedan jag spelade igenom det sist för att jag skulle behöva klura lite när det kom till några pussel och liknande. Men än har jag inte glömt bort alltför mycket om när man ska gå var. Jag fick dock som sagt lära mig den hårda vägen att man ska spara oftare. Idag fortsatte jag äventyret, som denna gång skulle utspela sig i källarvåningarna. Det var dags för aporna att vara sociala.

Det som jag verkligen gillar med Resident Evil-spelen (åtminstone de äldre) är pusslena. Jag tycker det är riktigt kul att sitta och klura lite innan man kan ta sig vidare. Dock är det bara roligt första gången. Jag skriver ner mina lösningar i olika block, så jag har lättare att klara det nästa gång. Åtminstone de mer komplicerade. Kan ju inte glida på en räkmacka genom hela spelet heller. Då är det ju inte roligt längre. Det är ju inte direkt fusk ändå, eftersom det ändå är mina helt egna anteckningar. Det svåra är ju att försöka komma ihåg vad som finns i vilket block, haha! Ännu bättre blir det av att jag inte håller mig till endast ett spel i blocken, även om det kanske är en idé till nästa gång. Blir med andra ord snart dags att köpa nya block och föra över lösningarna. HEJ jag ska bli mer organiserad. Får se hur länge den tanken håller i sig. 

Jag minns inte hur länge jag satt med tavel-pusslet i REmake, men minns att jag var envis nog att inte ge upp. Instruktionerna till hur man blandar V-Jolt är väldigt bra att ha nerskrivet - speicellt som att det är väldigt olika mellan originalet och REmake. Håller man inte isär dem är det lätt att man blir förvirrad. Tavel-pusslet är även det väldigt olika mellan de två spelen, då REmake än en gång tycker det är kul att vara mer avancerad. Sen får man ju inte glömma alla nya pussel i Rebirth Mode i Deadly Silence. Mattepusslet blev en "fjärde gången gillt".

En annan spelserie som tycker om att vara klurig är Project Zero. I första spelet i serien hjälper det om man har koll på japanska siffror för att ta sig igenom låsta dörrar. Jag försökte komma på sammanhanget av tecknena, men det gick inte alls. Som tur var kunde Lisette avslöja för mig vilket tecken som var vad, och besparade mig många stunders klurande. Vilken sifferkombination som skulle användas fick jag dock lista ut på egen hand.

Idag blev det ett kärt återseende med "Animal Puzzle" i Resident Evil Zero. Förutom att jag hade min egna lösning nära till hands (som tog upp en hel sida i mitt A5 anteckningsblock) fick jag även ny inspiration till en gammal teckningsidé. Förra gången blev den inte mer än en sketch, men nu känns det som att jag vet mer vad jag vill göra med den. Får se hur det blir med det, haha! Det enda som är lite konsigt med min lösning till pusslet är vad jag kallar en av de sex djurstatyerna - Bear. "I am the king of all I survey: no creature can escape my grasp" är ledtråden man får till den statyn. Problemet? Det är ingen björn. På långa vägar. Där ser man. Antar att man inte kan ha rätt alla gånger, haha!

Egentligen gillar jag inte att ha endast ett ord i titeln, men till det här inlägget är det ordet en tillräcklig beskrivning för vad det hela kommer handla om. Och nu när jag läser mina anteckningar inser jag at jag nog inte är så bra på att skriva utan att titta på pappret som jag hela tiden trott. Knappt så jag kan läsa själv vad jag skrivit, haha! Standard, helt underbart.

Alla har vi väl varit med om det någon gång - något händer i ett spel som gör en tillräckligt arg eller irriterad för att stänga av spelet för den gången. Det är ju trots allt ragequit när den är som "bäst" - utan slängda kontroller och eventuella raseriutbrott (att slå knytnäven mot mitt eget knä var ju inte smart nej). I vissa fall är man för envis för att låta det gå alltför lång tid innan nästa försök, i andra fall blir det som med min omgång av Dead Space - man ger upp totalt. Jag vet inte hur många gånger jag dog på samma ställe ("Det här GÅR ju inte!"), men nog sjutton var det tillräckligt för att jag inte skulle röra det spelet på ett par månader. Sen när jag väl försökte igen fastnade jag på ett annat ställe. Där ser man.

Min senaste omgång av Resident Evil Zero gick väldigt bra till en början. Visst att det hade varit ett tag sen jag spelade det, men vissa av händelserna fanns kvar i minnet. Det var faktiskt lite kul att gå vilse och verkligen behöva tänka ut vart man ska gå härnäst. Men som sagt- det gick bra till en början. Tills det var dags för schack-pusslet. Jag hade inte sparat på ett tag, då jag kände att jag visste vad jag höll på med. Jag måste sluta tänka så när det gått alltför lång tid sen senaste sparningen, haha! Jag flyttade en av pjäserna "lite" fel, och då kom den giftiga gasen. Stackars Billy fick snabbt poison som status, och Rebecca hade alla mina herbs. Misstag nummer två. Jag försökte flytta tillbaka schackpjäsen, men råkade flytta fel. Försökte röra mig bort från gasen. Misstag nummer tre. Ett litet tag senare föll Billy ihop, och jag hade fått rundans första game over.

Hade jag sparat innan jag gick in dit hade jag bara startat om från senaste sparningen, men eftersom jag gått runt så länge och låtsats veta vad jag gjorde (vilket uppenbarligen inte stämde så bra, haha!) kände jag att jag bara inte orkade göra om allt en gång till. Men snart ska jag nog allt få min revansch. Jag måste sluta klaga på att jag inte "har tid" att spela spel oftare - man får ta sig tid, helt enkelt. Plus att det är roligare att klaga på min dygnsrytm, som verkligen inte är som den ska, hah!

Ett annat spel jag till viss del ragequittade var Resident Evil Survivor 2. Varför? Det är enkelt - "Nemesis is here" följt av ett ROOOOAAAAARRRRR!!! är mer än tillräckligt för att ge mig mer panik än när jag har en motorsågs-majini alldeles för nära på Ship Deck när jag spelar som Clubbin' Sheva i en Mercenaries-runda. Att kasta granater runt omkring sig i Uncharted 2 (Incoming!) eller gå in i RE5Mercs Public Assembly med bara en pistol känns lite lindrigare om man säger så.

Oj, nu var det ett tag sen mitt senaste inlägg. Har filat mycket på ett kommande som förhoppningsvis blir som jag tänkt, hehe. Måste bara få klart det sista av det. Lägger upp det här inlägget så länge, så får vi se när det planerade dyker upp~

Jag har skrivit Resident Evil fanfictions sedan 2008. Realization And A New Beginning - RAANB när jag är sådär riktigt lat - heter den "långkörare" (10 kapitel klara! Jobbar på med det elfte. Det blir klart så småningom, haha!) som jag för tillfället jobbar på. Den handlar om Carlos Oliveira och Claire Redfield - det bästa non-canon fan-pairingen i Resident Evil, enligt mig själv. Pairinget såg dagens ljus (så vitt jag vet) någon gång år 2008.

Det var två rollspelande REfangirls som kom på denna udda duo. Den ena hade rollspelat relativit länge, medans den andra var ny på det. Den ena ville öva upp sitt rollspelande som Carlos på msn, medans den andra ville göra detsamma som Claire. Även fast rollspelet till slut spårade ur lite och handlade om något helt annat än planerat (vilket vi definitivt inte ska gå in på nu, haha), hade vi (just det - vi. Jag som Claire och en vän som Carlos) insett att det verkligen var en vinnande duo.

Det var det rollspelet, och dess nyare versioner, som först gav mig inspirationen till att skriva RAANB. Dock skall nämnas att RAANB inte var den första fanficen jag skrev där det ovanliga paret dök upp. Nej, första gången jag skrev om dem var i en uppföljare till en oneshot, skriven 2009. "A wounded heart" - döpt efter en taiwanesisk låt jag lyssnade mycket på.

I RAANB finns ett par karaktärer jag slängt in som inte tillhör Resident Evil - mina egna karaktärer Jonathan Serrano, Meya Andrews, Roger McBane och Alan Rivers. De fick komma med i historien främst för att jag ville lära känna dem lite bättre innan jag skrev mer på en "bok" jag hade planerat med dem som huvudkaraktärer. Titeln på det här inlägget avslöjar lite om vad som tyvärr hände med det skrivblock där alla mina idéer till den historien som jag ville skulle bli bok var skrivna i. Det hela var en zombie-historia, som en liten reaktion mot alla vampyrer som plötsligt fanns överallt.

Jag har många olika skrivblock i mitt rum. Alla används dock inte för tillfället, men det enda skrivblock jag verkligen behöver just nu (förutom det jag skriver alla utkast till olika blogginlägg så klart), det som har alla mina samlade idéer, är det enda jag inte lyckats hitta. Nu när man känner sig som mest redo att börja skriva på den historien på allvar är allt som bortblåst. Endast ett par av de många idéerna finns kvar i mitt minne, men jag hoppas verkligen att jag hittar det snart. Även fast jag redan letat överallt flera gånger om. Man kan ju åtminstone alltid hoppas.

Nu var det länge sedan jag sist hade med ordet "att" i en titel. När jag lyckats undvika att använda det så länge, duktigt nog, tyckte jag det var dags att fira med en "att"-titel. Min logik är så fin ibland, haha. Plus att de andra titelförslagen jag hade inte alls lät lika bra.

Ibland kan det vara rätt så illa att pausa ett spel. Nog för att "skärmsläckarna" som kommer upp i Project Zero-spelen när man haft på paus för länge skrämt mig otroligt mycket, tänker jag denna gången mer på de pauser man tar från spel. Som min senaste omgång av Kingdom Hearts - jag tog en ofrivillig paus från det i en vecka då jag hade mycket annat på gång, och jag har inte rört det sedan dess. Nu har det så klart gått mer än en vecka, hehe. Dock har jag spelat det tillräckligt mycket för att fortfarande veta vart jag ska gå och vad jag ska göra nästa gång jag startar, till skillnad från hur det gick med min "maraton" omgång av Resident Evil Zero... Jag hade inte spelat det på nästan en vecka, och hade nästan helt glömt bort vart jag var på väg. Jag måste utan tvekan sätta mig och spela oftare, så här kan vi ju inte ha det. Internet är alldeles för intressant, hehe.

Förutom att man kan glömma bort vad man höll på med när man tar längre pauser från spel, är det bara att radera sparfilen och börja om från början om man tagit en sådan paus från barnspelet Casper till PlayStation. Det är från 1996, och baserat på filmen med samma namn - en film som jag faktiskt fortfarande tycker om att titta på. Spelet är utan tvekan ett av de mest elaka jag någonsin spelat. Det går ut på att man som det lilla vänliga spöket Casper ska hitta bitar till Lazarus-maskinen så han ska kunna börja leva igen. På baksidan av fodralet står det "Använd dina spökliga talanger till att lösa 20 komplexa gåtor." Självklart trodde jag att spelet därför bestod av 20 olika akter. Den första tar inte lång tid att klara om man vet vad man ska göra - "Find tokens of freindship". Det är dock akt nummer två som ställer till problem.

"Assemble the Lazarus" låter ju i sig inte alltför komplicerat - man ska besegra Caspers farbröder Stretch, Stinkie och Fatso (otroligt underbara namn det där) för att få bitarna de tagit. Det låter enkelt, men det var inte förräns vi haft spelet i cirka 10 år som jag och min bror lyckades klara ut det. Med fusk, så man kunde flyga över väggarna. Whipstaff Manor är ett komplicerat hus med många dörrar. Som jag sa tidigare är det i stort sett helt kört om man tar en paus från det. Det är omöjligt att komma ihåg allt man gjort i spelet, och det är otroligt lätt att gå vilse i den stora byggnaden, speciellt som man måste backtracka varenda gång man får en ny färdighet, som man får när man hittat alla fyra delarna av en tavla . Både bitarna och tavelramarna är utspridda lite varstans.

Kartor är en lyx som inte existerar i det här spelet. Den enda gången de nämns är när man läser ett pergament som uppmanar spelaren själv att måla en karta över det enorma huset. Tro mig, jag försökte. Det ser hemskt ut, haha. Och det där med att det finns 30 akter i spelet är tyvärr bara en lögn. Eller, egentligen var det ju mitt eget fel som trodde att akterna räknades som pussel. Hade det varit 30 akter hade jag kunnat acceptera att det tog så otroligt många försök att klara ut det. Men nej, det består av tre akter. Det lilla slut man får är tyvärr inte belöning nog för all ansträngning, även om det är lite gulligt.

En "talang" spöken har är ju att de kan gå igenom väggar. Det kan spökena i Project Zero. Men inte Casper. Han får dock andra talanger, eller färdigheter om man vill kalla det det. Den första han lär sig är när man hittat fyra pusselbeitarna till det första pusslet. "There is more to Whipstaff Manor than meets the eye. Use the airvents to travel around, once you've learned how to 'go up in smoke'" är en ledtråd till vad man ska kunna göra - bli ett litet rökmoln i ett par sekunder så man kan ta sig till andra delar av huset med hjälp av ventilationssystemet. Förutom det kan man senare i spelet bli bland annat en boll. Och en såg. Och en glödlampa. Var det där logiken som flög ut genom fönstret igen? Haha.

Spelet är fullt av spakar och knappar som öppnar dörrar så man kan ta sig till nya platser. "Every switch in the manor has a function. Figure out which switch does what, and you'll get far." Tyvärr dock inte långt nog för att klara av spelet. Förutom alla knappar och spakar och ventilationssystem och andra sätt man kan ta sig vidare på, är Whipstaff Manor fyllt av låsta dörrar i olika färger, som så klart öppnas av en nyckel med motsvarande färg. Det svåra är att veta vilken dörr man ska öppna först om man har hittat flera i samma färg...

Förstår ni nu varför jag räknar det som det svåraste i min spelsamling? 10 år fyllda av försök, för att sedan bli frustrerad nog att använda ett av de få fusken som finns. Nackdelen med det är att man missar ungefär halva spelet, haha. Jag har länge sagt att jag ska försöka klara ut det utan fusk, men jag tvivlar på att jag ska komma längre än vad jag hittils lyckats med. Jag måste ju trots allt börja om på en ny spelomgång nästa gång jag känner för att spela det igen.

Det är ju inte direkt någon nyhet (om man läst tidigare inlägg, så klart) att jag och Lisette tycker mycket om att göra en vanlig runda av Resident Evil 5 Mercenaries lite svårare och mer som en utmaning. Favoritvarianten är Double Clubbin' Sheva Rifle Only. Hennes rifle är ett one-hit-kill på vanliga Majinis, men det som gör det relativt svårt att lyckas bra med i denna utmaning är det faktum att Sheva måste ladda om vapnet efter varje skott. Under de sekunderna är man ett lätt byte för fienderna - speciellt om man lyckades missa. Den här lilla utmaningen spelar vi ganska ofta för att det blir just en utmaning. Andra Double-rundor har vi fått kämpa lite mer med, som Double BSAA Jill på Prison. Dock var ju det för att vi försökte få SS-rank med alla karaktärer på alla banor. Den smågalna idé jag ska skriva om den här gången var galen mest för att vi gjorde den frivilligt, utan krav om SS-rank, även fast det skulle ha varit en välförtjänt belöning för att vi försökte, haha.

Vad var det för utmaning då? Double BSAA-Chris på Prison - handgun only. Reglerna för den var samma som på alla "only"-utmaningar. Pistolen var det enda vapnet i original-inventoryt vi fick behålla, men alla former av granater och liknande som kunde plockas upp var tillåtna att användas. Tro mig - med brinnande Executioners och ett stort gäng Big Man Majinis runt sig behöver man allt man kan bära med sig.

I vårt första försök hamnade Lisette på dying, och när jag skulle försöka heala henne blev jag ivägslagen av en Big Man just när jag skulle trycka på knappen för att återuppliva henne. Det blev dags för försök nummer två. Jag blev fasthållen av en vanlig Majini, och en Big Man var snäll nog att slå mig medans jag försökte ta mig loss, och den lilla hälsa jag hade sjönk. Mycket. Jag dog. Allt är alltid dessa Big Mans fel.

Tredje försöket. "Tredje gången gillt" tänkte vi, men icke. Dock kan jag inte skylla på Big Mans för den rundan - jag blev dödad av min egen proximity bomb. Till mitt försvar kan jag ju säga att det var Executionern som fick den att sprängas. "Vad kom den smällen ifrån!?" undrade Lisette när jag låg död på golvet. Fröken jag-är-expert-på-att-spränga-mig-själv hade lyckats igen. Men skam den som ger sig - hade vi gett upp så lätt hade vi ju aldrig fått vår rank på Prison med Double BSAA Jill. Till slut lyckades vi även med denna utmaning. Tvivlar dock på att vi kommer spela den lika mycket som Double Clubbin' Rifle Only efter det här, haha!

Kycklingen (eller, om man ska vara så där petig igen - hönan, den lägger ju ägg, trots allt) som räknas till en av de totalt 150 fienderna i Resident Evil Mercenaries och Mercenaries Reuinion kan vara en elak typ ibland. Som den gången den uppenbarligen hade umgåtts för mycket med Terminator och överlevde en flash grenade (vilket ska döda den direkt), en hand grenade, en smäll från en oljetunna, och två shotgun skott. Den gjorde det inte lätt för mig och Lisette.

Vi har olika rutiner när vi spelar - en viss för Mercenaries, och en viss för Reunion. Så klart så är de olika beroende på vilken bana vi spelar på. Är det i Mercenaries brukar vi hoppas på första bästa combo time och börja bygga upp en kombo direkt, och ta med kycklingen (läs: hönan) på en gång. I Reunion är det inte fullt lika bra att göra så, eftersom kombon spelar större roll för den slutgiltiga poängen. Där blir det istället bättre att först samla all tid, för att sedan ta en combo-time och försöka få med alla 150 i en kombo. På Public Assembly fungerar det utan problem - men det är i The Mines problemen börjar.

En spelare startar i gruvan, och kycklingen (...ja. Hönan igen) finns vid en av tiderna. Det är med andra ord ibland omöjligt att veta var sjutton det lilla odjuret befinner sig. Förhoppninsvis har man hittat den innan 149-kombon blinkar och är på väg bort. Eller så har man sånt flyt som Lisette och jag hade en gång. Vi har båda SS-rank på alla banor med alla karaktärer i vanliga Mercenaries, och tänkte det var dags att fylla ut Reunion med de som saknades. Vi spelade som dubbel Excella på Mines, och det hade flytit på riktigt bra. Tills vi hade en 149-kombo och noll kolla på var hönan (det tar sig!) befann sig. I panik sprang Lisette iväg, och lyckades ha ihjäl den med sin allra sista flash round. Kombon var räddad, och rundan var över.

Idag höll vi inte på att lyckas med samma uppgift. "Har du tagit kyllingen?" frågade jag Lisette medans vi byggde på våran kombo i den kackerlacks-bebodda gruvan. "Så klart!" fick jag till svar. Visst, det lät ju bra. Bara det att Lisette hade hört fel. "Ska jag ta kyllingen?" var den felhörda mening som höll på att sänka vår fina poäng. Men än en gång var det Lisettes snabba reaktionsförmåga som styrde upp allt igen, haha.

De 2,000 poäng som den befjädrade lille filuren ger kan jobbigt nog vara skillnaden mellan ett S och SS.

 

Förrns nu, så klart. Jag har länge tänkt att det skulle vara kul att spela igenom alla Resident Evil-spel i rätt ordning, men det har aldrig blivit av. Jag tänker så klart inte spela alla mina 28 REspel (ja, ni läste rätt - 28. Jag köpte ett till i tisdags. Första versionen av Code: Veronica X komplett med Devil May Cry-demot. Det var för frestande!), utan en version av varje spel. Undantaget är så klart REoriginal och REmake. Kan ju variera mig genom att spela som Jill i ena och Chris i det andra åtminstone. Och så klart hade Code: Veronica och Code: Veronica X också varit undantag om det förstnämnda faktiskt lät mig spela det. Min T-Virus Antidote står fortfarande orörd i väntan på den dagen då jag kan spela det. När det nu blir.

Iallafall - nu känns det som att det var år och dar sedan jag sist spelade REZero, och det skulle inte förvåna mig om det var sant. Jag vet inte vad som hände med mitt senaste försök på att klara mig igenom REmake, jag slutade bara spela det. Så idag blir det äntligen dags. Ikväll ska jag sätta mig ner med Resident Evil Zero och börja mitt efterlängtade maraton. Det kommer ta lång tid att ta mig igenom alla delar (som tur är blir det som sagt inte alla 28, haha!), men det är jag beredd på. RE5 har tagit upp väldigt mycket av min uppmärksamhet den senaste tiden, så nu är det dags att ta igen förlorad tid med de andra i serien. Tror dock tyvärr att Umbrella Chronicles och Darkside Chronicles får utebli från den lilla fangirl-festen. Egentligen hade det ju varit enklast att bara spela igenom dem för att uppleva storyn i de flesta spel igen. Men det blir ju inte samma sak som att sitta i flera timmar med ett och samma spel. Och de har ju inga roliga pussel.

Nej, ikväll kör jag igång - jag har redan laddat upp med chips, dipp, godis och dricka. Motivationen ligger på topp!

Titta, ett inlägg som inte ligger i kategorin "allmänt"! Jag skulle vilja flytta de tidigare inläggen till olika kategorier, men är osäker på om det kan göras utan att inläggen ska behöva publiceras om igen. Krångligt, det här. / Staaahp, Mlie, det är 2013 nu och det går utan problem!

Jag har märkt den senaste tiden att min kreativitet inte bryr sig om vilken tid det är på dygnet, utan kan komma med idéer precis närsomhelst och varsomhelst. Jag har fått för vana att alltid ta med mig block och penna, haha. När jag åkte tåg förra veckan fick jag en idé till en oneshot, alltså en fanfiction som bara är ett kapitel lång. Den utspelar sig, passande nog, på ett tåg. Idag vaknade jag upp en timme före mitt alarm, och med en idé om hur jag ska kunna fixa Let Me Live-trycket till min nästa cosplay på bästa sätt.

Det här blir min tredje cosplay, men den andra som jag verkligen jobbat mycket på. Min första (Claires Degeneration-stil) bestod mest av köpta kläder som jag använde precis som de var. Min andra - RE2cosplayen - är mer egengjord. Det är den jag har på alla bilderna av mig på bloggen, hehe. Så vilken är näst på tur då? Min tredje cosplay, både som Claire och allmänt, blir som hon ser ut i Game of Oblivion-delen av Darkside Chronicles. Eller, den uppdaterade versionen av hur hon ser ut i Code: Veronica, för att ge en kortare förklaring.  

Det har varit väldigt mycket jobb med västen, och det är fortfarande relativt mycket kvar att göra - dragkedja ska köpas och sys fast, kragen ska göras, västen ska få lite ändringar. Och sen blir det trycket. Min Made In Heaven-ängel till min RE2cosplay är tryckt på ett tryckeri, men det tyg jag valt till den här västen, och det faktum att jag har en söm mitt bak på ryggen, gör det svårare att få ett bra resultat om det skulle göras på samma sätt. Mitt enda alternativ är att måla min Let Me Live-valkyrie för hand. Vilket är precis vad jag redan gjort, fast på papper. Alltså måste jag måla den en gång till. Den idé jag fick när jag vaknade var dock en stor hjälp - jag behöver inte måla det på fri hand. Kommer dock skriva mer om det när jag sett att det fungerar, hehe.

När sedan västen är klar ska det sista på den svarta tröjan fixas, och efter det blir det dags att börja jobba på jeansen. Jag har aldrig sytt ett par jeans själv förut, så ska bli intressant att se hur det slutar, haha! Förhoppningsvis kommer det bli bra nog. Jag är väldigt petig av mig när det gäller mina cosplays. Jag ser faktiskt fram emot att göra handskarna, och det ska bli riktigt kul att få gå på stöveljakt igen. Synd bara att det inte finns några bra referensbilder till dem. Men det löser sig nog till slut. Hoppas jag. Om inte annat är det ju en perfekt ursäkt för mig att köpa nya stövlar, haha! 

.

---

Den här bilden är ifrån oktober, och från samma photoshoot som de bilder jag har överst på bloggen. Det var när Sanna var och hälade på mig =) Gillar effekten av skuggan ^^