Så, nu var det dags igen då - att fortsätta (och avsluta) den lilla resan nerför Memory Lane. Jag tänkte börja det här inlägget med den viktiga händelsen år 2008 som jag nämnde lite snabbt i del 1 - ett litet val som förändrade mitt liv totalt. Det låter rätt så dramatiskt, men det var det inte. Egentligen borde det här inlägget heta "Hur allting fortsatte~", men eftersom den andra heter del 1 blir det bara krånligt att byta mitt i, haha!

Jag har ju nämnt tidigare att jag inte köpte Umbrella Chronicles när det släpptes för att Richard Waugh inte var Weskers röst, men jag nämnde nog inte att jag var en riktig Waugh-fangirl då, hehe. I juli 2008 sökte jag på google efter ett forum eller något i den stilen med andra Richard Waugh-fans, och på sida 20 i sökresultaten (jag sa ju att jag var en riktig fangirl, haha) hittade jag ett forum som fångade min uppmärksamhet. Det var ett Resident Evil rollspelsforum.

Jag hade aldrig rollspelat förut, så jag vet inte riktigt varför jag blev så dragen till det redan från början. Jag blev medlem på sidan, och fick ett otroligt varmt välkomnande. De andra medlemmarna var vad jag hade längtat efter så länge - Resident Evil-fans att dela mina åsikter med, som fick mig att känna att jag hörde hemma någonstans, på riktigt. Det som gjorde att jag verkligen ville bli medlem till att börja med var att Claire Redfield var ledig. Jag hade alltid varit väldigt fäst vid Claire - mycket tack vare det faktum att Alyson Courts röst kändes så lugnande. Utan att jag riktigt hade tänkt på det hade jag redan som liten bestämt att hon var min favorit, så att hon fanns ledig på sidan tog jag som ett litet tecken. Min profil för Claire blev accepterad, och jag lärde känna de då få medlemmarna bättre.

Innan det var dags för Claire att hoppa in i historien hade vi ett litet mini-rollspel på forumet där jag fick öva upp mina icke-existerande rollspelar-talanger. I augusti var det dags för nästa steg. Nästan alla på forumet hade en egen deviantArt, och ville få mig att skaffa en också. Det namn jag tänkt ha på dA, Mlie, var antingen upptaget eller för kort, minns inte riktigt. Så jag fick tänka om. Det första jag kom på var att slänga dit något extra efter Mlie. Vad det blev? -Redfield, så klart. Mlie-Redfield blev mitt namn på dA, och sedan även på fanfiction.net. Som sagt, 2008 var ett viktigt år. Inte bara för min samling, utan också för att det lilla valet att bli medlem på ett rollspelsforum när man aldrig hållit på med sådant tidigare. Jag började även måla mer Resident Evil-fanart, och skrev min första fanfic. Med andra ord var det året då jag hittade mig själv på riktigt, och insåg vem jag ville vara.

Om vi då tar oss in på 2009 var det då som min samling bröajde växa lite till. Jag lyckades äntligen få tag på REoriginal till PlayStation, efter mycket letande. Jag fick Resident Evil Outbreak i födelsedagspresent, och köpte senare RE4 Wii Edition. Och så var det ju det året som RE5 släpptes. Jag köpte Collector's Edition, och fick senare min brors RE5 när han bytte sin 360 mot en PS3. Jag hittade Survivor, och köpte Outbreak File #2. Även Resident Evil Director's Cut fick komma med i samlingen. Det var även det året jag gick på mitt första konvent - Närcon. Det var där jag träffade några av de personer jag är otroligt glad över att kunna kalla vänner. Dessa underbara människor ska jag dock skriva om en annan gång, där de kan få ännu mer plats än i detta inlägg som redan nu börjar kännas långt, haha. Men ni vet vilka ni är, och jag skulle aldrig klara mig utan er.

I slutet av 2009 hade jag 23 Resident Evil-spel. En riktig samling på gång, med andra ord! Darkside Chronicles var mitt 23e, och sedan dess har jag skaffat Deadly Silence, RE5 Gold Edition på PS3, Code: Veronica till Dreamcast och Code: Veronica X till PS2, som tydligen var en nyutgåva och inte oroginalet, som jag först trodde. Är dock trevligt att ha icke-platinum-utgåvan, så ingen skadad sked där.

Så - från en länk till en video, vidare till ett forum, och iväg på ett konvent. Nu sitter man här, snart 3 år senare, med en samling på totalt 27 Resident Evil-spel. Fler kommer nog tillkomma under året - har fortfarande inte köpt REmake och Zero på Wii. Sen kommer ju Revelations och Mercenaries 3D. 30 känns plötsligt inte så långt bort.

Jag filar fortfarande på del 2 av "Hur allting började~". Det finns mycket information jag vill få med, men jag vill ändå inte göra det alltför långt. Jag jobbar på det, helt enkelt, hehe.

Jag gillar inte spindlar. Alls. Det har jag redan skrivit om, men tänkte ändå ha det som utgångspunkt för dagens inlägg. Jag har egentligen ingenting emot spindlar. De får leva och må bra så länge de håller sig borta från mig och mitt rum. Den spindel som kröp över min kind för några år sen gick med andra ord över gränsen. Men att vara rädd för spindlar är ju ändå en vanlig fobi. Vad har det då med titeln att göra? Ingenting, nästan. Haha. Jag sa ju att det skulle vara utgångspunkten. Min lite mer speciella fobi är att jag är rädd för vatten i spel. I verkligheten är det inga som helst problem - jag tycker om att bada, och jag älskar havet. Men i spel är det annorlunda. Man kan aldrig riktigt vara säker på vad för sorts varelser som finns där.

Vattnet i början av Kingdom Hearts är det dock inga problem med - jag kan simma efter fiskarna utan problem, jag kan ta mig en extra liten simtur bara för att. Men det är för att vattnet är klart. Och grunt. Och fiskarna är de enda varelserna jag någonsin sett till där. Anledningen till att jag inte tycker om vatten som är mörkare och djupare i spel är för att man inte riktigt vet vad som kommer hända. Jag skyller på den stora lila ålen i Mario 64 - den är anledningen till att jag är rädd. Den smög sig upp på mig första gången jag såg den, och skrämde mig riktigt rejält.

Om jag tvingas ner i vatten i spel brukar jag, utan att riktigt tänka på det, hålla andan tills faran är över. Är det då en lång period man måste vara under vatten antar jag att ni förstår mitt problem, haha! Jag försöker även vara så tyst som möjligt - jag vill ju inte att några varelser ska veta att jag är där. Delen i Resident Evil 4 där man sitter i den lilla båten och ska besegra vattendjuret med harpun är ju inte direkt något jag ser fram emot när jag spelar om man säger så. Visst att man sitter i en båt för det mesta - men jag lyckas alltid hamna i vattnet till slut.

Det spelar ingen roll om det är mindre bra grafik i spelet. Är det vatten som är mörkt och läskigt inblandat kommer jag inte vilja trilla i. Krokodil-delen i Marshlands i RE5? Min partner får springa dit. Visst, vattnet är grunt - men det hindrar ju inte direkt krokodilerna från att vara där, eller hur? Trots denna lilla fobi - om man nu kan kalla det det - så är jag som sagt inte rädd för vatten när det inte är i spel. Mitt favoritdjur är, tro det eller ej, haj. Jag tycker de är väldigt fascinerande varelser, och vithajen är ett otroligt vackert djur. De stackars små fiskarna har bara fått så dåligt rykte. Men att jag tycker om hajar hindrar mig inte från att vara livrädd för dem i REmake. Visst att jag inte skulle vara så jätteglad över att hamna alltför nära en haj i verkligheten - jag håller mig på väldigt säkert avstånd och beundrar dem på håll - men i REmake (och i Umbrella Chronicles, det får vi ju inte glömma) är de så klart inte vanliga hajar längre. De är monster. Och de finns i vatten. Som är djupt. Och mörkt.

Jag antar att man skulle kunna sammanfatta min lilla spel-vatten-fobi genom att säga att jag är rädd för det okända när det gäller vatten. Jag ser relativt ofta på dokumentärer om hajar när det går någonting intressant på tv, men i spel är de ju inte längre normala. Åtminstone inte hajarna i REmake och Umbrella Chronicles, hehe. Det är svårt att verkligen sätta fingret på just vilka saker det är jag blir rädd för. Men vi kan väl säga att om det finns något som vill attackera mig när jag försöker simma så tyst jag bara kan, då vill jag inte stanna där så mycket längre.

(Titta, ännu en titel som inte börjar med "att" eller "när" - det tar sig!)
När jag ser på film eller tv-program ensam - speciellt om det är skräck eller polis-program - försöker jag förgäves säga åt de stackars offren vad de inte ska göra. Men lyssnar de? Nej. De går fortfarande ner i den mörka källaren, de går ut i skogen ensamma för att undersöka något, och de tittar ändå ut genom fönstret fast jag bestämt nog bett dem att inte göra det. Jag gör samma sak även när jag inte ser programmen eller filmerna ensam, även fast mina "order" dock stannar som bara tankar. Är jag ensam försöker jag prata till dem med hög röst. "Ta bort kniven om du vill leva!" och "Han kommer vända den mot sig själv, gör någonting då!" är två exempel av hur det låter när jag kollar på tv-serien Supernatural ensam, haha. Jag har märkt att det inte gör någon skillnad om man ber dem att göra något eller om man ber dem att inte göra något - de lyssnar ju ändå inte.

Dock finns det ju så klart tillfällen där karaktärerna gör som man vill - i spel. Vill man att Fiona i Haunting Ground ska gömma sig under en säng för att komma undan Debilitas så gör hon det. Vill man att Fiona inte ska gå fram till Daniella när hon står vid den öppna spisen gör hon inte det. Men det gäller ju, så klart, bara de karaktärer man spelar som, och när det inte är dags för filmsekvenser som man ändå inte kan kontrollera händelserna i. "Jag vill inte veta, du vill inte veta, nu drar vi" var mitt svar när Alan Wake undrade vad det var för ljud han hade hört. Och han lyssnade på mig. Visst att jag inte kunde göra så mycket när han grälade med min (hans, om man ska vara petig) underbara fru, Alice, men det faktum att jag faktiskt har något att säga till om, att jag har chansen att rädda karaktärerna från de eventuella hemskheter de står inför är det viktiga.

Heavy Rain är ett spel jag verkligen gillar. För någon som försöker kommunicera med karaktärer i film och på tv var det interaktiva dramat perfekt. Jag bestämde handlingen, och det fanns flera sätt det hela kunde utspela sig på. Vissa val var kanske inte så genomtänkta som de andra, men det kunde ha gått värre. Jag lyckades inte hålla alla fyra hjältarna levande, men jag lyckades rädda min son. (Ethans, om man ska vara sådär petig igen. Jag lever mig in i handlingen, okej? Hehe). Mitt val i ödle-utmaningen gav mig skuldkänslor i flera veckor, även fast jag, efter att ha fått Lisette att spela det, faktiskt ändå tog det "skonsamma" alternativet. Det var mitt val, det var mitt fel att det slutade så. Men allt löste sig ändå till slut. Jag höll mitt huvud kallt, jag var en duktig simlärare, och jag spenderade inte för mycket tid med det jag visste kunde vara farligt. Jag var en god far, och jag räddade som sagt min son.

Jag har upplevt handlingen i Heavy Rain två hela gånger, plus det jag hann med när Sanna först fick mig att spela det när hon hade med sig det när hon hälsade på. Det spelar ingen roll hur många gånger jag spelar igenom det, eller ser någon annan spela det - jag kommer ändå minnas de val jag gjorde i min första runda av det. Jag vet fortfarande inte om jag ska ge mig på att försöka få alla troféer i spelet, eftersom det känns som att de val jag då måste göra inte var de jag först kände var "rätt", att de inte riktigt är mina egna val. Jag kände mig hemsk som inte genomförde uppoffringen, men utan alla pusselbitar kändes det som att jag då skulle vara ännu längre ifrån att ge den lille pojken det liv han borde ha. Det var ju trots allt min (Ethans) son.

Behöver jag säga att jag verkligen fastnade för Heavy Rain? Jag tyckte väldigt mycket om det faktum att valen verkligen var mina, och att det faktiskt var jag som gjorde skillnad. Det var min handling, min berättelse. Alan Wake är även det ett riktigt toppenspel, men historien var inte min på samma sätt som i Heavy Rain. Den var precis som alla andras. Men det är ett spel som jag har lättare för att spela om igen, där jag faktiskt känner att jag kan få alla achievements om man jag bara försöker. Det svåra beslutet är att bestämma vilket av de två så skilda tankegångerna är mest "rätt" - att vilja spela om spelet flera gånger och låsa upp allting, eller att helt enkelt vilja minnas just sin egen version av det. Något jag dock kan säga säkert är att båda spelen är otroligt bra, och jag är glad att jag bestämde mig för att köpa dem. Även de var ju trots allt mina egna val.

Jag har märkt att jag är väldigt bra på att börja mina blogg-inlägg med orden "att" och "när". Så, istället för att döpa det här inlägget till "Att kombinera namn~" bestämde jag mig helt enkelt för att nöja mig med att kalla det för Barrella Burtonne. De två orden är trots allt en av sakerna som det här inlägget kommer att handla om.

En sak jag tycker är riktigt intressant är hur fina kombinationer man kan göra av namn. Speciellt när det gäller olika "pairings" i Resident Evil. Vissa av namnen kan bli helt okej, som till exempel Cleon (Claire och Leon), medans andra bara blir alldeles för konstiga. Jag tycker riktigt mycket om att kombinera namnen på karaktärerna i Resident Evil 5 Mercenaries och Mercenaries Reunion. Mest för att det går fortare att säga "ska vi spela en runda Shesker Midbal?" än att säga "ska vi spela en runda i Resident Evil 5 Mercenaries som Wesker Midnight och Sheva Tribal?". Och det har inte alls med att jag fyllde ut den andra meningen med betydligt fler ord än den första, haha.

Men där kom ett av de otroligt underbara exemplen på hur bra namnen är att mixa - Shesker. Något som låter lika vackert är det som står i titeln till det här inlägget - Barrella Burtonne. Det är en mix av Barry Burton och Excella Gionne, och bara namnet är nog för att det ska få pris som ett av de bästa kombinerade namnen i spelen. Men tro mig, det finns en historia bakom det också. Och har ni märkt att jag gillar att lägga in bilder i mina blogg-inlägg? Det blir en till det här också.

Det hela började med att jag spelade Mercenaries Reunion med Fredrika på 360n. Vi brukar alltid prata med varandra när vi spelar, men dock vet ingen av oss riktigt hur vi kom fram till det som sedan skulle bli Barrella Burtonne. Jag vet dock att det hela av någon anledning handlade om Barry i Excellas klänning. Låter det hemskt? Då ska jag tillägga att min fantasi målade upp en bild för mig över hur det skulle se ut. Så klart kunde jag ju inte behålla den "vackra" synen för mig själv - jag målade den och lade upp den på min dA. Och ja, det är den bilden jag ska lägga in i det här inlägget.

Någon dag efter att den vackra bilden (eller inte) lades upp till allmän beskådning satte jag mig och tänkte ut namn till alla de möjliga duo-kombinationerna i både Mercenaries och Mercenaries Reaunion. Lisette undrade vad det var med mig, haha! Själv hade jag iallafall riktigt roligt. Jag kan ta upp ett par exempel - Joshella (Josh och Excella), Barrecca (Barry och Rebecca) och Shill (Sheva och Jill). Och ja, det är bevis på att ha för mycket fritid, haha! Dock är det bara Barrella Burtonne som fått sig en fanart.

Dock är inte karaktärernas namn de enda ord jag mixat ihop. Slayvivors är ju ett annat bra exempel, och även så ordet "Wiimake", som jag döpte REmake till Wii när jag först hörde om det. "Har du spelat Wiimake?" låter ju, trots allt, både bättre och enklare än "Har du någonsin spelat igenom Wii-versionen av Resident Evil REmake?"

 

Den titeln bevisar hur otroligt talangfull jag var en kväll när jag var yngre. Jag var med min familj hos några bekanta på kräftskiva. Det var sen kväll, vi hade ätit klart, och vi barn bestämde oss för att leka jagis. Utomhus. I mörkret. Redan där förstår man väl att saker kommer gå fel, haha!

Det "roliga" var att de vi var hos hade varnat för en stor (men inte så djup) grop som de hade grävt i asfalten precis innan det växlade till deras gräsmatta, för det var något med någon ledning eller liknande. Minns inte riktigt hur det var, har ju gått ett par år. I alla fall, de hade varnat oss för den, nu när det var sen kväll och kolsvart ute. Men jag är en sån som "lyckas med det omöjliga" som jag brukar säga, för att på någon nivå ha en ursäkt för min egen klantighet. Med det sagt, och med den här titeln till, antar jag att ni vet vad som hände. Jag sprang runt i mörkret utan att riktigt se någonting, och kände att marken plötsligt var längre ner än vanligt. Men mer hann jag inte fundera över det förrns det plötsligt blev en väldigt liten och kort uppförsbacke, och jag snubblade på kanten och föll. Men inte neråt. Nej du, jag föll upp. Ur en grop. Hur många kan egentligen säga att de lyckats med något som är så otroligt talangfullt som att ramla upp ur en grop? Och hur många av de få (antar jag) personerna har tre fina ärr att skryta med efter den händelsen? Det för mig till det jag tänkte skriva om den här gången. Hur häftigt hade det inte varit om mitt fall hade varit filmat? Jag själv är ju den enda som vet till 100 % (fast inte egentligen) hur det gick till - mamma hörde bara att jag plötsligt grät där jag låg på asfalten i mörkret.

Med andra ord, det här inlägget kommer att handla om sånt jag gärna hade velat ha filmat. När det gäller mitt fina fall uppåt skulle det mest vara för att se hur lång gropen faktiskt var. Jag förstår fortfarande inte varför jag bara inte stannade när jag märkte att något var fel, haha. Det finns ett par andra tillfällen då jag så här i efterhand ångrat att jag inte tog fram mobilen eller kameran och filmade när jag hade chansen. Som till exempel en gång när jag och Fredrika (min RE5 part-nah på 360n) spelade Survivors på Experimental Facility. Den banan är en av mina favoriter. Jag har alltid tyckt att Lickers är så söta. Det var något speciellt med den som kröp över fönstret och sedan satt upp-och-ner i taket i Resident Evil 2, helt enkelt. I alla fall, jag spelade som Tribal Sheva, Fredrika var Jill Battlesuit och spelare 4 var S.T.A.R.S.-Wesker. Jag kommer inte ihåg vem trean spelade som. Det som gjorde den rundan så speciell var att det var så himla synd om spelare 4. Fast det var ju till viss del mitt fel, då jag kapade hans hiss-tur och dödade honom lite snyggt på vägen ner. Men det som ändå tog priset var när han blev attackerad av en Licker.

När de hoppar på en och börjar riva ligger man oftast bara på marken och har inte så mycket att säga till om tills de till slut dödar en. Spelare 4 fick dock vara med om något riktigt unikt. Det hände vid den bur-liknande sak där man med hjälp av en stor knapp kan få spikar att komma upp ur golvet. Just den stora knappen hade riktigt roligt den rundan - på något sätt blev det fel när Lickern hoppade på den intet ont anande spelare 4, som efter att ha kastats iväg av Lickern när den attackerade (det är då man faller ner på marken med dem över sig) hade sitt huvud vilande på knappen. Med andra ord svävade Wesker i luften medans Lickern gick lös på honom. Det var bland det roligaste jag sett, men jag skrattade lite för mycket för att komma på att det skulle vara kul att ha det filmat som bevis på hur fantastiskt det faktiskt var. "Fredrika, kom hit, du måste se det här!" var min första reaktion.

En annan rolig händelse var när jag och Lisette skulle leka kurragömma i Engine Room i kapitel 6-3. Ja, kurragömma, du läste rätt, haha. Vi hade dödat båda Reapers, Gatling Gunnarna och alla andra Majinis. Efter att ha lekt ett litet tag sa Lisette att hon hörde en Reaper. Jag trodde först att det var som det är med mig och motorsågar - jag hör dem fast de inte är där, fast de inte finns på de banorna. Men jag hörde det också. Vi gick från bottenvåningen till andra våningen, och såg att det gnistrade lite på golvet på det ställe där ljudet var som starkast. Det såg ut som det brukar göra när en Reapers antenner kommer emot någonting. Men vi hade ju dödat båda, det kunde ju omöjligt finnas en till. Det måste ju vara att det föll gnistor från taket, eller? Iställer för att ta upp mobilen och börja filma tog jag fram mitt Rocket Launcher och sköt. Och jo, det fanns en tredje Reaper. Under golvet. Vi fick skatten för det. Men jag fick det som sagt inte filmat.

Så ja, tre händelser då jag ångrar att mobilkameran inte var första prioritet (inte för att jag hade kunnat gjort så mycket om fallet dock). Men jag har ju fortfarande minnena kvar, och tre ärr att skryta om, haha.

Om jag inte minns helt fel har jag tidigare nämnt att det var år 2008 som min Resident Evil-samling först började bli just en samling (om jag inte sagt det förut är det gjort nu iaf, haha!). Men varför just det året, varför just 2008? Vad hände det året att jag köpte så många (runt 7 stycken, för att vara något så när exakt) Resident Evil-spel? I detta inlägg ska vi undersöka roten till mitt beroende, haha!

Allting började med en länk. En enda liten länk. Till en video på youtube. Dock inte vilken video som helst, nej du - en video baserad på Resident Evil-spelen. En video gjord i Paint. Åh jo, du gissade rätt - videon var gjord av ShadowLeggy Denna videon blev jag länkad till antingen mot slutet av 2006 eller början av 2007, om mina tankar går i rätt banor. (Det ska man dock aldrig ta för givet att de gör, hoho!) Jag tog ett par turer neför Memory Lane, men kunde inte få fram exakt vilken video eller när det var. Men jag tror att det kan ha varit hennes mest populära - Resident Evil Numa.Jag letade igenom några av de 27 sidor med kommentarer (ctrl + f = otroligt bra att ha), hittade min äldsta till den videon - 3 år gammal. Jag tog nyss en titt på mina favoriter på youtube, och Numa var den första av ShadowLeggys videor som jag favoritmarkerade. Så jag kommer hålla mig till att tro att det då var den första.

Videon är, som jag nämnde tidigare i det här inlägget, helt gjord i MSPaint, till låten Dragostea Din Tei. Ni vet, den där Numa Numa-låten som var så "populär" för så många år sedan. I videon används en engelsk version av den låten, och med hjälp av ett par ändrade ord går videon efter "handlingen" i sången. Det kanske inte låter som en jätte-hit med den förklaringen, men sedan videon laddades upp i december 2006 har den fått över 3 690 000 visningar. Över tre miljoner. Kan säga att jag sett videon väldigt många gånger sedan jag först såg den, hehe. ShadowLeggy lade upp en nyversion av videon i september 2007, och den har också över 3 miljoner views.

I alla fall, innan 2008 hade jag och min bror Resident Evil 2 och 3 på PlayStation, Resident Evil 4 på PlayStation 2, och själv hade jag köpt Code: Veronica X, Dead Aim och Survivor 2 Code: Veronica. När jag hade sett alla de Resident Evil-videos som ShadowLeggy hade uppladdade efter att jag först sett Resident Evil Numa, ville jag ha mer koll på vilka karaktärerna jag aldrig hade sett förut var (som Billy, till exempel), och så klart spela igenom de spel i serien jag hade missat. Det var då jag började "jakten" på den första delen i serien - det spel som min bror först bara lånat av en kompis, och som vi sedan aldrig köpte, av någon anledning. Jag hade även bestämt mig för att spela spelen vi redan hade på egen hand (när vi var yngre var det mest min bror som spelade, och jag tittade på och hjälpte till med pussel och liknande), men det faktum att skivan till Resident Evil 3 var borta, och att de båda till Resident Evil 2 var alldeles för repiga satte rejäla käppar i hjulet för mig. I augusti 2007 köpte jag den första delen av bokserien skriven av S.D. Perry - The Umbrella Conspiracy. Det tog inte lång tid förrns jag hade alla böckerna i min lilla samling.

I januari 2008 köpte jag Resident Evil 3 till PC för att kunna spela det. Jag gav dock upp väldigt fort, eftersom jag utan tvekan tyckte bättre om spelen på konsol än på datorn, haha. Allt löste sig dock när jag senare samma år köpte mitt Wii. Då inhandlades även REmake, och senare Zero, RE2 och RE3 till GameCube. Jag fick RE4 på GameCube av bror min också det året. Nu hade jag istället en samling på 12 spel och 7 böcker. Det tar sig, hehe! Som jag skrev i "En fangirls bekännelser~" väntade jag länge innan Umbrella Chronicles fick följa med mig hem, men även det var 2008, så 13 spel blir det då. På grund av en länk. Det är väl ändå inte så illa?

Det känns som att det här blev mycket längre än planerat (som vanligt då, haha), så jag funderar på att dela upp det. Jag har redan sedan tidigare bestämt att det här inlägget ska få en extra "uppföljare" i augusti. Varför det blir just då får ni se när vi kommer dit. Men jo, det ser väldigt långt ut det här. Döper om det till del 1, så ska jag se till att ge det en andra del, till skillnad från min RE4Wii-speedrun. Den rundan blev inte som jag hade tänkt, så att säga.

Men, för att sammanfatta det här inlägget - min samling började lite smått med att bli en samling år 2007. År 2008 inhandlades 7 spel (även fast jag fick ett av dem, om man ska vara så petig). I nästa del kommer jag skriva om en väldigt viktig händelse, och även om 2009 och framåt. Men, om jag skulle göra som jag först tänkte när jag bestämde mig för att dela upp detta, måste del 2 som sagt vänta tills juli/augusti. Med andra ord får jag ta det planerade inlägget separat, och gå in lite lätt på den viktiga händelsen. Ja, så får det bli!

Tor det eller ej, men det finns en sak jag hatar mer än spindlar och ost. Anledningen till att jag hatar spindlar är för att min pappa tyckte om att spela "Boris The Spider" med The Who när jag var liten. Visst att jag inte förstod alls vad låten handlade om, men pappa var snäll nog att berätta det för mig. Det, och hur läskig jag tyckte den låten var, var nog för att göra mig livrädd för spindlar. De har för många ben, helt enkelt. I alla fall, det jag hatar mer än både ost och spindlar är Slayvivors.

Ordet är en sammanslagning av Slayers och Survivors, och innebär helt enkelt att en fredlig runda Slayers - där man ska döda fler Majinis och få högre combo än sina motståndare (det är kort sagt som ett annorlunda Mercenaries) - blir omvandlat till denna blandning av de två olika spelvarianterna i Versus. I Survivors ska man skjuta andra spelare, men det är otroligt ofta som folk blandar ihop de två, eller medvetet börjar skjuta sina motståndare i Slayers för att få mer poäng, och vinna matchen på ett - enligt mig - orättvist sätt.

Jag är för det mesta väldigt fredlig när det kommer till Slayers. Jag håller mig på en del av banan och sköter mitt, och kanske smiter och snor ett par av mina motståndares fiender emellan åt när mina börjar bli färre. Jag skjuter aldrig på mina motståndare avsiktligt. Har man dock börjat skjuta på mig i Slayers med flit - det kan ju hända av en olyckshändelse, och det har jag full förståelse för - och det är mer än en gång, har man väckt min vrede. Om de inte slutar efter att jag helt enkelt bara vänt mig mot dem och inte rört mig alls, får de gärna hålla sig ur vägen. Jag tycker inte om det, men jag kan skjuta tillbaka. Dock skulle jag aldrig kunna börja en sådan fight, om det inte är överrenskommet från början. Även då gör det lite ont i hjärtat att skjuta andra spelare.

Anledningen till att jag hatar Slayvivors så mycket är för att det ju finns en variant av Versus där man ska skjuta andra, och jag förstår inte alls varför man måste förstöra en annars fredlig runda Slayers. Visst att man får poäng för att döda andra, men det betyder kanppast att man ska göra det. Igår blev jag och min partner jagade av en Sheva Tribal. Den spelaren brydde sig inte alls om Majinisarna, utan gick bara på oss. Både jag och den jag spelade med är emot Slayvivors, men det var droppen. Vi gav tillbaka med samma mynt, men lyckades ändå inte vinna. Jag förlorar hellre än vinner med orättvisa poäng. Dock verkar tyvärr inte alla ha den uppfattningen.

Det finns mycket jag har lärt mig av att spela spel genom åren. Förutom att ha engagerat sig lite mer på engelska-lektionerna redan i tidig ålder (nu låter det som att jag är gammal, men ändå, haha) för att lära sig fler ord och uttryck för att förhoppningsvis kunna ta sig vidare snabbare i ett spel när man annars kanske inte förstått vad man ska göra (eller för att inse att det engelska ordet "gift" inte alls betyder samma sak som det gör på svenska), har jag bland annat lärt mig att man inte ska slösa sina ink ribbons för tidigt in i spelet. Att man inte ska strunta i att köpa ett brandlarm om man har den dåligaste spisen är även det en viktig lärdom, men det som ändå är det jag har haft mest nytta av av det jag har lärt mig från spel är hur man använder apostrofen på rätt sätt när man skriver på datorn.

Vid flera tillfällen har jag sett personer - både på internet och i tidningar, eller i vissa hemska fall, på tv (när det är subtitles, så klart) - som använder sig av helt fel tecken, eller struntar i att använda sig av ett tecken över huvudtaget. (Apostrofen är det där lilla tecknet ' som utmärker bland annat ägande - genitiv. Så klart används det mest i engelskan, eftersom vi i svenskan inte har behov av ett sådant tecken.) Det tecken som apostrofen ofta förväxlas med är accenten: ´ det där lilla strecket man använder när man skriver buffé eller liknande ord. (Tecknet används mest i franskan dock, där det ger anvisningar om hur ordet ska uttalas.) Att inte lägga in något tecken alls är så klart lika illa. Det är sådant som får mig att undra om vissa tidningar ens har en korrekturläsare. Om inte skulle de dock behöva en, haha.

Men, tillbaka till ämnet. Jag spelade mycket Age of Empires 2 när jag växte upp, och eftersom jag inte hade tålamod nog för att klara det på "rätt" sätt använde jag fusk. "Aegis" för att kunna bygga snabbare, "lumberjack" för att kunna få mer ved - dessa är några av de fusk jag använde dagligen. Det fanns dock ett jag inte kunde få att fungera - fusket för att få fram mat. Det korrekta fusket är "cheese steak jimmy's", ett fusk som alltså innehöll just den där lilla apostrofen. Jag kommer ihåg att jag försökte med alla möjliga varianter när jag skrev in det - "cheese steak jimmy´s" (jodu, jag har också använt mig av det tecknet) och "cheesesteak jimmys" för att nämna ett par - tills jag en dag tillslut snubblade över rätt tecken i ren frustration. Där fanns den ju, tangenten som gav mig det lilla men oj så viktiga tecknet. Precis under näsan på mig.

Det jag vill få fram med detta inlägget är att, för sjutton, folket måste lära sig att använda rätt tecken innan mina ögon börjar blöda av överexponering av det otroligt jobbiga "cheese steak jimmy´s"-exemplet, haha. Det är trots allt inte så svårt att hitta rätt knapp. För de som inte vet (och jag hoppas att ni efter att ha läst detta kommer ihåg var den finns, och inte tar illa vid er för att jag klagar - är väl bättre att skriva korrekt än att göra mig galen?) är det där lilla strecket vid *-tangenten runt enter som man ska trycka på, utan att hålla ner shift. Snälla, skada inte mina ögon mer genom att använda accenten, när det ju finns ett tecken man ska använda för just sådana meningar. Det är ett viktigt litet tecken, den där apostrofen. "HEJ språkpolisen ringde och vill ha tillbaka sin analys." Nej, haha.

 

Nu var det ju det där med två inlägg på samma dag... Idag får bli ett undantag, detta är alldeles för viktigt för att inte skriva om.

Jag letade i lådan och skåpet som min TV står på, precis som jag fått tips om i drömmen. Blev besviken när jag rivit ut allting utan att ha hittat den lilla pappersbiten som ju var så viktig för mig. Men om man ska se det från den ljusa sidan är skåpet mer städat nu än det någonsin har varit, haha! Jag bestämde mig för att titta i det andra skåpet i mitt rum. Kanske hade jag missuppfattat honom, att det fanns i skåpet som TVn inte står på. Jag började med lådan över skåpet, men ingenting där heller. Jag var inte alltför pepp att bege mig in i själva skåpet dock - alldeles för mycket saker har blivit inpressade där de senaste åren. Jag har helt enkelt ingen annan stans att ha allting.

Efter en stunds letande hittade jag ett väldigt hopknycklat kvitto - men det var från när jag köpte ett helt annat spel 2006. Men jag gav inte upp. Jag hade saker överallt omkring mig på golvet, och innehållet i skåpet minskade mer och mer. Och till slut hittade jag det. Slätt och fint, precis som när jag fick det den 13 januari 2007. Det har klarat sig otroligt bra i det skåpet i 4 år, vilket jag inte riktigt kan förstå, med tanke på hur illa det såg ut, haha! Men jag har det.

Jag har letat efter det här kvittot för att, som jag sa i inlägget före det här, ville veta exakt när jag köpte spelet. Men även för att jag ville veta om jag köpte det samtidigt som Resident Evil Dead Aim. Jag hittade kvittot till RE Survivor 2 för en tid sen, och det spelet köpte jag den 6e maj 2007. Jag som länge trott att jag köpte det och Code: Veronica X samtidigt. Jag tänkte att det då kanske var Dead Aim jag köpte samtidigt, men på kvittot står det bara om CVX. Mysteriet om Dead Aim finns alltså kvar, men klart är åtminstone att Code: Veronica X nu fått bevis för att det verkligen var det första Resident Evil-spelet jag köpte. Jag tvivlar på att jag den dagen trodde att jag till slut skulle ha 27 stycken REspel i min samling, eller att jag ens skulle ha en samling överhuvudtaget. Men alla samlingar börjar ju någonstans, och min började med ett spel som gick rakt in i hjärtat.

 

Just nu har jag väldigt många (läs: ett par) idéer till olika blogginlägg - varav ett är färdiskrivet och bara väntar på att få publiceras - men jag tänkte att jag ändå tar det här inlägget först.

Det hela började med att jag letade efter ett kvitto - kvittot från när jag köpte Resident Evil Code: Veronica X till PlayStation 2, det första Resident Evil-spelet  som jag köpte helt för egna pengar. Kvittot är omkring fyra år gammalt, men jag har inte gett upp hoppet om att hitta det. Varför letar jag efter det? För att jag vill veta exakt när jag köpte det, så klart. Jag har letat igenom mitt rum flera gånger utan resultat. Trots det känns det som att jag är mer förberedd och har mer chans att lyckas vid mitt nästa försök. Allt tack vare en dröm jag hade natten till idag.

Jag kommer inte ihåg var jag var, varför jag var där eller vem jag var där med, men jag minns att jag såg ett papper på en anslagstavla som fick min fulla uppmärksamhet. Det stod något i stil med att ens frågor kunde besvaras av en om visste, och jag tänkte att jag lika gärna kunde ge det hela en chans. Jag gick till rätt ställe, och träffade en blond man (mer än så minns jag inte om hans utseende, hehe. Tror dock att han hade glasögon, men är inte helt säker. I vilket fall är det inte det jag ville fokusera på nu). Han såg på mig ett ögonblick och log, och innan jag hann säga något sa han att det jag letar efter finns i ett av de två vita hyll-skåpen jag har i mitt rum, den jag har min TV på. Jag tittade på honom ett tag, och frågade "RE2?". Jag tror jag sa det för att se om han verkligen visste vad det var jag letar efter. I alla fall är det så jag ser på det nu, eftersom jag inte direkt letar efter något till mina Resident Evil 2-spel. Han tittade på mig med en blick som om jag var dum. "Code: Veronica" var hans svar.

Det ska utan tvekan bli spännande att se om kvittot ligger där han sa att det skulle vara. Än har jag, trots min nyfikenhet, inte vågat kolla.