Min extrabror hälsade på här hemma över jul, och han ville se när jag spelade Alan Wake. Så jag startade en helt ny omgång på min reservprofil på mitt xbox, eftersom jag inte vill förlora min tidigare sparning. Lampan var släckt och dörren var stängd under det första kapitlet för bästa effekt. Jag höll mig så nära Alice som möjligt när jag gick med henne upp till stugan. Jag visste ju trots allt precis vad som skulle hända.

Vi spelade i kanske bara lite mer än en timme, eftersom det började bli riktigt sent. Själv har jag dock hela spelet i färskt minne. Alan Wake var utan tvekan ett av mina absolut bästa spelköp det här året, och jag ångrar inte en sekund att jag även köpte Collector's Edition av det. Jag ser fram emot nästa gång jag får tillfälle att ta mig tillbaka till Bright Falls. 

~Mlie-Redfield

Hade förberett allt inför en härlig spelkväll - jag hade en Resident Evil T-Virus Antidote som jag fick av min Secret Santa Fredrika, choklad, en Coca Cola Vanilla, och ett spel jag längtat efter att få prova. Mitt Dreamcast hade hittat hem till mig, och jag skulle få spela Resident Evil Code: Veronica för första gången. Skall dock tilläggas att jag spelat Code: Veronica X på PlayStation 2 många gånger innan. Detta skulle utan tvekan bli en perfekt spelkväll. Men säg den lycka som varar länge - Dreamcastet kunde inte spela upp skivan, varken den första eller andra. Detta var igår (eller i förrgår om man räknar nu som en ny dag. Snart två på morgonen. Borde nog sova snart, haha). Drickan tog slut fort, men som tur var hade jag bestämt mig för att vänta med min Resi-energidryck, så den är fortfarande oöppnad. Så istället för Coca Cola Vanilla, T-Virus Antidote, choklad och RECV igår(/förrgår) blev det Coca Cola Cherry, choklad och Kingdom Hearts. Även fast jag spelat det spelet många gånger blev så klart som alltid ett kärt återseende. Hoppas bara jag får chansen att spela Code: Veronica snart också. Återstår att se~

Eftersom klockan nu är 2:03 har det varit Julafton i över två timmar, så God Jul på er! =D Hoppas att ni får en härlig dag med många varma stunder =) Själv har jag redan fått in mina paket från tomtenissarna, med min mammas fina kommentar "Nu är ni så stora, så tomtenissarna kan inte vänta tills ni somnat med att lägga fram paketen." Eller hur det nu var. Inte lätt att komma ihåg när man är mitt inne i ett spel, haha! Så nu har jag ett par klappar som väntar på att få öppnas. Börjar bli dags att gå och lägga sig nu dock, så man orkar med allt som morgondagen har att bjuda på. Ha det bäst! =D

~Mlie-Redfield

Får man pluspoäng för en fantasifull titel? Haha!

Jag erkänner - jag har varit en riktig Albert Wesker-fangirl sen 06 eller 07. Innan dess var det mest Claire, även om jag då inte alls var like mycket av en fangirl som jag är nu. Jag tror att jag redan här måste nämna att jag är en "röst"-person - att jag till exempel för det mesta väljer musik efter sångaren/sångerskans röst. Som när jag först hörde The Poet And The Muse av Poets Of The Fall när jag spelade Alan Wake första gången. Jag hade aldrig hört någon av deras låtar förut, men kände direkt att den rösten var speciell. Så jag letade efter information om bandet, och nu sitter jag här med alla deras skivor, hehe. Men tillbaka till ämnet - röster är viktiga för mig, och jag blev så klart inte glad när jag fick reda på att Richard Waugh inte skulle vara Weskers röst i Resident Evil Umbrella Chronicles. Waugh hade spelat honom i Resident Evil 0, Resident Evil Code: Veronica och Resident Evil 4, och jag tyckte oerhört mycket om hans röst.

Så när Umbrella Chronicles släpptes till Wii i november 2007 hade jag bestämt mig för att hur gärna jag än ville spela det, kunde jag väl knappast vänja mig vid en helt ny röst för en av mina absoluta favoritkaraktärer. Jag skulle inte köpa Umbrella Chronicles. Den bojkotten vara faktiskt ändå relativt länge - jag köpte mitt Wii den 25 juni 2008 för att kunna spela Resident Evil 0 och REmake. Trots att jag nu hade rätt konsol för spelet hade jag fortfarande inte en tanke på att köpa det. Tills den 29 augusti samma år, så klart. Mitt första intryck av DC Douglas, som var den nya Wesker-rösten, var att han lät förkyld. Det var inte alls lika bra som Waughs version, den som jag hade blivit så fäst vid. Men jag förstod att det här var Capcoms val, och vad kunde jag väl göra åt det? Jo, jag kunde skriva på en lista på internet om att få Richard Waugh tillbaka, vilket jag också gjorde, även fast den listan inte alls gjorde någon skillnad i sluändan. Men jag hade i alla fall agerat, om än på ett litet sätt.

Sen kom Resident Evil 5, och även fast jag fortfarande inte gillade Douglas röst kunde jag ju inte neka att den blivit bättre, att han hade lyckats åtminstone lite bättre den gången. Men han var fortfarande inte Richard Waugh. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt för mig själv att Douglas inte alls var rätt för Wesker, att Waugh var det enda rätta. Lite fanservice i form av en Wesker utan tröja var tyvärr inte nog för att få mig på andra tankar, haha. Men precis som att jag till slut lärde mig att acceptera Resident Evil-filmerna, efter att ha försvarat Afterlife efter att ha läst en recension som - enligt min egen uppfattning - grundades på helt fel saker och inte gav en rättvis bild av filmen, som fått dåliga betyg i den recensionen. Inte trodde jag väl att jag någonsin skulle erkänna att jo, filmerna är bra, även fast de uppenbart nog hade kunnat vara så mycket bättre. Likadant är det med det här - aldrig hade jag trott att jag skulle ändra åsikt om DC Douglas. Fast det var ju så klart innan jag blev länkad till en sida där man kan få Wesker att svara i ett sånt där "den du ringer kan inte svara, var änlig lämna ett meddelande". Innan jag hittade hans hemsida och lärde mig lite mer om honom.

Här sitter jag nu, någon timme efter att jag fått länken dit, och följer DC Douglas på både facebook och twitter. Jag har även till 100% accepterat honom som Wesker, och har redan hunnit med att fangirla honom relativt mycket under den här korta tiden. Visst, Richard Waugh kommer alltid vara Albert Weskers riktiga röst för mig, men visst sjutton gör Douglas ändå ett otroligt bra jobb.

~Mlie-Redfield

Idag fick jag hem mitt 26e Resident Evil spel - Code: Veronica till Dreamcast. Det "roliga" är att jag inte har ett Dreamcast än, haha. Men det är beställt, så ser fram emot att få spela det.

Med det sagt tänkte jag glida in på ämnet första rundan - den runda som så klart ger en flest intryck från spelen. En väldigt speciell sådan runda var när jag spelade Kingdom Hearts. Det var ett av de första spelen till PlayStation 2 som jag verkligen fastnade riktigt för, och jag kämpade otroligt länge med att klara ut det. Så länge att det till slut hade gått över totalt 70 timmar när jag väl klarade ut det. Jag hade bestämt mig för att klara ut det, var envis nog att inte ge upp. Jag antar att eftersom jag spelade det så länge blev slutscenen extra känslosam.

Första gången jag spelade Kingdom Hearts var när jag hade hyrt det för en helg från en butik som annars egentligen bara hyrde ut filmer. Det var någonting speciellt med spelet som fångade min uppmärksamhet redan från första stunden, när jag bara såg fodralet. Tyvärr är ju en helg alldeles för kort för att man ska hinna klara ut ett så långt spel, i alla fall då när man inte var så gammal och föräldrarna bestämde mer. Det kändes riktigt tugnt att behöva lämna tillbaka det till butiken, att behövas skiljas från det tills nästa gång jag kunde spela det, när det väl kunde vara. Så när jag sedan äntligen fick det - nu minns jag dock inte om jag köpte det själv eller fick i present någon gång - var jag så glad över att kunna fortsätta mitt äventyr, att äntligen kunna kalla det "mitt" spel.

En total speltid på 70 timmar låter ju så klart som ett riktigt långt spel, men när jag klarat ut det kändes det ändå så tomt - äventyret var över och jag visste hur det slutade. Andra rundan tog "bara" 30 timmar, och plötsligt var inte spelet lika långt längre. Den så speciella första rundan var sedan länge slut, och kvar fanns bara ett sätt att åreuppleva det fantastiska äventyret.

Just nu sitter jag och kollar på slutscenen av spelet på Internet, och längtar tills nästa gång jag kan spela igenom det. Även fast det gått lång tid sen jag spelade det sist vet jag redan nu att nästintill alla repliker kommer att sägas av både karaktärerna och mig själv. Även fast jag kan i stort sett hela spelet utantill vill jag spela det igen. Och det kommer knappast bli den sista rundan.

I januari 2008 köpte jag Resident Evil 3 till pc, då skivan till PlayStation inte gick att hitta. Det var i och med det köpet som jag började samla på Resident Evil spel. Fram tills dess hade jag bara haft Code Veronica X (som var det första Resident Evil-spelet som jag spelade helt själv utan att min bror hade spelat det innan), Dead Aim (som jag köpte efter att jag köpt CVX, vilket måste ha varit runt 2007 någon gång), Survivor 2 (köpt samma dag som CVX, om jag inte minns helt fel), Resident Evil 2 till ps, Resident Evil 3 till ps och Resident Evil 4 till PS2. Dessa 7 spel var, även fast jag nog knappast trodde det själv, början på vad som skulle komma att bli en en stor samling.

Det var i och med att jag spelade Code Veronica som jag fick upp det riktiga intresset för att spela resten av spelen i serien själv också. Jag adopterade därför min brors spel - RE2, RE3 och RE4 - och gjorde ett försök att ta mig igenom dem. Skivan till RE3 var ju som sagt inte återfunnen vid den tidpunkten (och jag vet fortfarande inte var den är, tyvärr), även fast jag hade fodralet och instruktionsboken. Båda skivorna till RE2 var dock så repiga att det knappt gick att spela på dem.

Så när jag sen köpte RE3 till pc var det endast för att kunna spela igenom RE3. Men eftersom jag aldrig varit så mycket för just spel till pc gav jag upp relativt fort och skyllde på kontrollen, haha. I maj 2008 fick jag efter en lång tids letande tag på det första Resident Evil spelet till PlayStation. Sen till sommaren köpte ett Wii för pengarna jag tjänat ihop på sommarjobbet, och passade då på att införskaffa REmake, RE3 till gamcube och Umbrella Chronicles lite senare på året. 11 spel var jag då uppe i.

2008 var utan tvekan det roligaste samlar-året - eftersom det var en ansträngning att försöka få tag på de "äldre" spelen. Nu för tiden är det dock nästan för enkelt att hitta Resident Evil spel. Jag köpte Resident Evil 5 Collector's Edition till 360 på releasedagen 2009, och likadant med Darkside Chronicles. Jag väntade dock relativt länge innan jag faktiskt köpte Deadly Silence till DS, som jag sagt länge att jag skulle skaffa. Det blev mitt 24e Resident evil spel. Resident Evil 5 Gold Edition till PS3 är det jag köpte senast, och är nummer 25 i min samling.  Jag har fortfarande inte köpt varken Wiimake (REmake till Wii. Jag kom på det ordet själv, hehe.) eller Zero Wiimake, mest för att jag vill få tillbaka den där härliga känslan av att faktiskt ha behövt leta efter spelen. Att bara köpa dem när de kommer ut är inte alls lika kul. Så vi får se hur länge jag väntar innan även de två spelen hamnar i min samling.

I den här "lilla" texten har jag ju inte gått igenom alla mina 25 spel, och den lilla historien bakom alla köp, och tänkte därför avsluta den här lilla resan längs Memory Lane med en bild på min spel-samling. Sen vill jag även nämna att det inte bara är spelen jag samlar på, hehe. Men just nu är det dem jag kastar fram i strålkastarljuset. Till sist vill jag bara säga att det spel som inte har varken manual eller framsida i fodralet är RE2 till ps, det som min bror köpte för så många år sen. Spelet över det är också RE2 till ps, men det är köpt senare.