”Jag önskar att jag hade ork och motivation att jobba med min cosplay just nu.” Tänkte jag när jag sett två Supernatural avsnitt som sällskap till mitt mellanmål. Det där med att inte äta när man ser på den serien går ju inte så bra. Vad gäller cosplayen fick min envishet ta över.

Det som skulle fixas färdigt idag var mitt halsband och alla band som utgår därifrån. Själva grunden, alltså just det band som går runt halsen, är redan mätt och sytt – det ska bara kortas ner lite. Skall även nämnas att jag utan problem kan fortsätta dricka mitt kaffe trots just det bandet. Jag hade tänkt ge en av mina smörknivar ett nytt jobb i limbranschen, men så kom jag på att jag ju faktiskt har ett bra verktyg för det redan – och dessutom bättre lim. Tryckknappar och superlim är en oslagbar kombination.

 

 

När det var dags att låta ringen som ska sitta ganska högt upp ryggen att få gå med i vårat fina lilla gäng, trodde jag att jag skulle behöva använda en livlina och ringa en vän. Envisheten kom och knackade på igen, och efter ett par försök lyckades jag mäta upp var på bandet som ringen skulle limmas fast, helt själv! Planen för den delen av selen var att det skulle bli som något man bara kunde dra över huvudet – men det fick bli fler tryckknappar. Känns som att det bara skulle vara enklare att limma fast alla banden när man ska ha på sig den här dräkten och sen klippa bort när man ska ha av allt – måttligt mycket slöseri med band dock.

Efter ett par timmars arbete är äntligen den övre halvan av den underbara konstruktionen färdig, och det får räcka för idag. Måste göra ett par justeringar på vissa delar av dräkten, men det får bli en annan gång.

 

 

Så här blev det till slut! Dubbelvik och med alla knappar knäppta. Att bara knäppa den så att allt sitter rätt är ett projekt i sig. Allra värst är det dock för halsen - det blir riktigt jobbigt efter ett tag.

Nu ska jag slänga mig på soffan med massor av glass och bara ta det lugnt.

 

 

Det är Psycho Mantis från Metal Gear Solid som jag ska cosplaya den här gången.

Jag har vid ett par tillfällen gjort misstaget att äta mat samtidigt som jag tittat på tv-serien Supernatural. Under de första avsnitten är det inga som helst problem, men det ändrar sig snabbt när Pesten kommer med i bilden.

Igår kväll, eftersom jag inte har någon TV i min lilla lägenhet (jag har för övrigt precis flyttat in!), drog jag igång ett avsnitt av just Supernatural som middagssällskap. Den "underbara" Pesten var med. Inte okej att äta samtidigt som han ger personer "mysiga" sjukdomar som gör att dessa stackars oskyldiga personer får mig att tappa matlusten rätt så rejält.

Det jobbiga är dock att jag vid tidigare avsnitt varit tvungen att pausa för att faktiskt kunna äta upp min mat, eller helt enkelt skjuta bort tallriken för att aptiten blivit totalförstörd och förbereda mig mentalt för att ens kunna fortsätta titta. Det var efter det som jag bestämde att jag inte skulle ha Supernatural som matsällskap nå fler gånger, men jag måste ha glömt bort det igen någon gång på vägen när det inte hände något "mysigt" på länge. Och ja, med "mysigt" menar jag något helt annat än just mysiga saker. Jag har till exempel hört att en i Jackass har lagat omelett av sin egen spya. DET räknar jag in i kategorin "mysigt" och vill verkligen inte se något sådant medan jag själv äter. Speciellt inte om jag faktiskt äter en omelett...

Efter att ha sett Sweeney Todd var inte min mamma så jättesugen på att laga köttfärspaj. Har man sett den filmen förstår man så klart varför. Har ni inte sett den måste jag bara säga att ni nog inte heller kommer vilja äta något pajliknande på ett tag efteråt om ni planerar att se den. Jag tyckte dock att det var lite smått (läs: väldigt) roande att sjunga låten "A Little Priest" från filmen när mor var i närheten. Ibland känner jag mig bara så himla snäll.

När det gäller vissa program, som till exempel Fear Factor, känns det ganska så självklart att inte äta något när man ser det, med tanke på allt galet de får äta. Andra gånger kommer de här "mysiga" inslagen från helt oväntade ställen. En av mina vänner nämnde att trötthet kan påverka ens känslighet vad gäller de här "mysiga" sakerna - att de saker man skulle ge en lätt axelryckning åt i vanliga fall kan verka alldeles för mycket fel när man är väldigt trött. Det är en sån där sak som jag egentligen inte tänkt så mycket på förut, men det skulle ju verkligen kunna stämma riktigt bra, speciellt som att jag faktiskt var trött igår när jag fick min aptit förstörd.

Supernatural har väldigt många avsnitt som skulle kunna passa in i kategorin "mysiga". Eftersom det var så länge sedan jag såg något avsnitt av serien (förutom de närmaste dagarna när jag plockade fram boxen för femte säsongen igen) kan jag inte direkt nämna något på rak arm, men just Pesten står för de mest minnesvärda tillfällena, tillsammans med polaren Hungersnöden. De värsta gångerna när man tappar matlusten efter något man tittat på är så klart de gånger då det man äter i viss mån påminner om det som händer på skärmen. Som att man äter pizza medan någon karaktär blir brutalt mördad och slutar som just en pizza-liknande pöl på golvet. Eller, som sagt, en helt vanlig omelett.

"Mysiga" Pesten (Pestilence). Det där fina gröna slemmet var grogrunden för det här inlägget. Extremt hög "mys"-nivå på den scenen må jag säga.