Det var här allting började. Den 6/5 2007 köpte jag för första gången ett Resident Evil-spel helt för egna pengar. "Tror du det här är bra?" rådfrågade jag min äldre bror. "Vet väl inte jag, testa så får du väl se." Jag köpte det.

Trots att det var det första Resident Evil-spelet jag köpte själv, var det inte det första jag kom i kontakt med. Allting började när min bror fick låna det första spelet i serien av en klasskamrat. Han spelade, jag såg på. Det enda jag riktigt minns från den tiden är Porslinis - den första zombien man stöter på. Spelet lämnades tillbaka till sin ägare när min bror klarat ut det. Vi köpte sedan Resident Evil 2 på PlayStation, och sedan 3:an. Jag försökte spela dessa två jag med, men var inte riktigt modig nog för sådana spel. Resident Evil 4 var det första REspelet jag vågade ta mig igenom. Efter det (och ShadowLeggys videos på YouTube - ni har väl sett Resident Evil Numa?) var jag redo för fler. Eftersom skivorna till RE2 var alldeles för repiga, och eftersom skivan till RE3 försvunnit på något mystiskt sätt (eller bara blivit upplockad på vinden) fick det alltså bli Code: Veronica X.

Första gången jag spelade det höll jag hårt i min rosa PS2kontroll. Jag minns hur rädd jag var när jag styrde Claire upp för trappan, hennes hjärtslag överfördes som vibrationer i kontrollen. Det gick sakta. Alldeles för sakta. När så väl den första zombien dök upp hade jag inte med mig kniven - jag hade missat den helt. Vad gjorde jag? Jag tröck på paus och ropade på min bror. Han tyckte dock att jag skulle klara mig själv, vilket jag (efter att par väldigt djupa andetag) försökte mig på att göra. Jag sprang - kniven har ändå aldrig rikigt hjälpt mig i såna spel, förutom i RE4 och RE5 så klart. Jag tog mig förbi alla zombies, efter många bett och mycket panik.  

Code: Veronica X var det spel som berörde mig allra mest storymässigt. Jag lovade mig själv att även fast jag hade en samling som sakta byggdes större, endast skulle ha ett enda Code: Veronica. Någonstans på vägen glömde jag bort det, och i mina 32 REspel ingår inte mindre än 5 olika versioner av det (6 om Darkside Chronicles räknas). Platinumversionen till PS2 är ändå det som ligger mig varmast om hjärtat. Code: Veronica tog REspelen till en helt ny nivå - det hade en invecklad och lång story som man lätt drogs in i. Man kämpade hårt för både Claire och Steve. Ett par tårar föll under historiens gång.

Utan Code: Veronica X hade nog inte mitt REberoende varit som det är nu. Jag hade säkert spelat spelen, men jag hade knappast köpt de saker och spel som ingår i min samling. Jag hade kanske aldrig bestämt mig för att cosplaya Claire Redfield när jag för första gången åkte iväg på ett konvent. Då hade jag aldrig träffat de personer som jag bryr mig allra mest om i hela vida världen.

För mig är Code: Veronica X mer än bara ett spel. Min samling är mer än bara en samling. De är en påminnelse och ett löfte om en framtid som är min.