Under det fina 90-talets slut var min GameBoy lite av min bästa vän när jag skulle åka iväg någonstans med familjen. Med min rosa, genomskinliga plastryggsäck (det låg en docka i den från början, men jag tyckte den var perfekt som GameBoy-väska) på golvet vid mina fötter hade jag allt jag behövde - spelen, batteri och så klart konsolen. Min bror hade med sig sin GameBoy minst lika ofta som jag hade med min, så jag hade hans spel i min väska med. Ett spel vi båda spelade väldigt mycket när det begav sig var Pokémon. Jag hade Blå, han hade Röd. Men någonstans på vägen lade vi ifrån oss Pokémon helt och hållet. Varför min bror gjorde det vet jag inte säkert - jag vet bara att jag själv gjorde det för att jag ville hålla mig till de 151 första. Nu, väldans många år senare, är det dags för ett nytt äventyr - den här gången på 3DS.

 

Eftersom jag inte spelat några andra Pokémon spel än Blå, Gul, Röd och Stadium, är X så mycket mer annorlunda. Vatten-Pokémon är mina favoriter, vilket är anledningen till att jag alltid valde Squirtle i början. Den här gången gjorde jag dock ett helt annat val - eld. Lilla Fennekin blev min första Pokémon på väldigt länge. Tillsammans med en Pidgey som fick namnet Birdie (fantasifullt, jag vet) hade jag börjat bygga upp mitt lag. Och än fler Pokémon skulle följa med på resan. Än så länge har jag bara tagit mig igenom ett enda gym, men jag kommer nog ganska snart till det andra. Att spela X känns som att återvända lite till min barndom, fast utan den rosa, genomskinliga plastryggsäcken.