Men hur kommer det sig att jag inte blivit klar än när jag började i våras, med en dräkt som jag själv ansåg att det inte skulle vara alltför mycket jobb med? Jag pratade lite med Sanna om det tidigare idag och hon sammanfattade allting så väl - det är alltid mer jobb med en dräkt än vad man först kan tro. Man stöter (nästan) alltid på oväntade problem som gör att man hamnar efter. Ni som hängt med på bloggen under hela arbetet med Braixen vet att jag har haft mycket problem med passformen. Det är ju inte direkt någonting man räknar med att ha. Man vill ju att allt ska gå smidigt så att dräkten blir färdig i tid. "Jag börjar tidigt i år så jag slipper stressa". Och så kommer saker emellan och man hinner inte riktigt med. Eller så tar nålarna slut när affärerna har stängt.

 

Men känslan av att nästan vara färdig med en dräkt som man har kämpat länge med är nästintill oslagbar. Jag känner peppen, på riktigt. Det här ska gå, bara jag ger mig sjutton på det.