När jag var liten hade jag The Sims, på engelska. Trots att just det spelet inte var så jättestort fastnade jag för det. Sedan kom The Sims 2. Jag minns att jag fick det i julklapp, och jag minns att det krävdes 4 skivor för att installera det. Åh, så roligt jag hade med det! Åtminstone tills jag spelat det så många gånger så att skivan sprack. Jag skyller på fodralet - jag minns att de där taggarna var ganska argsinta. Min loggbok i högstadiet var fylld med klotter av mina simmars släktträd. Favoriten var Kreditkort - en familj som jag spelade med i runt 8 generationer. Tills jag helt enkelt inte kunde spela det längre.

 

The Sims 3 var ett spel som aldrig riktigt lyckades fånga mig på samma sätt. Jag hade så otroligt höga tankar om tvåan efter alla timmar med det, och jag jämförde trean med det konstant. "Allt var bättre förr" blev lite av mitt standard svar när The Sims 3 kom på tal. Samma sak med The Sims 4. Som jag inte ens har rört. Tvåan var ju så perfekt - jag förstår inte vad som kunde göras bättre.

 

 

I fredags kväll grävde jag fram The Sims 3 ur lådan i mitt datorbord. Och gav det en ny chans. Med en ny Kerditkort-släkt. Jag vet, jag är fantastiskt bra på att komma på efternamn. Säg det till Skrivbordslåda. Jag vet inte vad det var som var annorlunda den här gången. Kanske var det just att jag har saknat The Sims så himla mycket. Utan att jag egentligen visste om det. Jag har tagit ett steg tillbaka från mitt jobb som butiksägare i New Style Boutique och helt koncentrerat mig på att återigen följa familjen Kreditkort. Men jag vet inte vad som gör det annorlunda den här gången. Jag satt med karaktärseditorn i lite mer än en timme för att få Wendy att se ut som jag minns henne. Jag har helt enkelt hittat tillbaka till en spelserie som jag spenderat så himla många timmar med.