Idag fick jag hem mitt 26e Resident Evil spel - Code: Veronica till Dreamcast. Det "roliga" är att jag inte har ett Dreamcast än, haha. Men det är beställt, så ser fram emot att få spela det.

Med det sagt tänkte jag glida in på ämnet första rundan - den runda som så klart ger en flest intryck från spelen. En väldigt speciell sådan runda var när jag spelade Kingdom Hearts. Det var ett av de första spelen till PlayStation 2 som jag verkligen fastnade riktigt för, och jag kämpade otroligt länge med att klara ut det. Så länge att det till slut hade gått över totalt 70 timmar när jag väl klarade ut det. Jag hade bestämt mig för att klara ut det, var envis nog att inte ge upp. Jag antar att eftersom jag spelade det så länge blev slutscenen extra känslosam.

Första gången jag spelade Kingdom Hearts var när jag hade hyrt det för en helg från en butik som annars egentligen bara hyrde ut filmer. Det var någonting speciellt med spelet som fångade min uppmärksamhet redan från första stunden, när jag bara såg fodralet. Tyvärr är ju en helg alldeles för kort för att man ska hinna klara ut ett så långt spel, i alla fall då när man inte var så gammal och föräldrarna bestämde mer. Det kändes riktigt tugnt att behöva lämna tillbaka det till butiken, att behövas skiljas från det tills nästa gång jag kunde spela det, när det väl kunde vara. Så när jag sedan äntligen fick det - nu minns jag dock inte om jag köpte det själv eller fick i present någon gång - var jag så glad över att kunna fortsätta mitt äventyr, att äntligen kunna kalla det "mitt" spel.

En total speltid på 70 timmar låter ju så klart som ett riktigt långt spel, men när jag klarat ut det kändes det ändå så tomt - äventyret var över och jag visste hur det slutade. Andra rundan tog "bara" 30 timmar, och plötsligt var inte spelet lika långt längre. Den så speciella första rundan var sedan länge slut, och kvar fanns bara ett sätt att åreuppleva det fantastiska äventyret.

Just nu sitter jag och kollar på slutscenen av spelet på Internet, och längtar tills nästa gång jag kan spela igenom det. Även fast det gått lång tid sen jag spelade det sist vet jag redan nu att nästintill alla repliker kommer att sägas av både karaktärerna och mig själv. Även fast jag kan i stort sett hela spelet utantill vill jag spela det igen. Och det kommer knappast bli den sista rundan.